En del av landet lagom
Vi svenskar är ju till vår natur en aning tröga och introverta (merparten av oss, det finns alltid undantag). Vi liksom tycker det är obekvämt när hissen stannar halvvägs och vi får en medpassagerare. Vad säger man då?
Eller när man åker buss och blir den förste som tvingas sätta sig jämte någon för att inga dubbelsäten finns kvar. Då är det jobbigt att vara svensk.
Denna "sociala kultur" ger också mer djupgående konsekvenser. Svensken har svårt för att prata om problem. För svensken är det största problemet som kan existera det att vissa tror det finns problem. Då är det problematiskt. I och med att vi svenskar inte har några problem blir problemen egentligen större. Och vi är därmed dåliga på att hantera problem. Det hela blir ännu mer problematiskt.
Men bakom stängda dörrar sker mer än vad vi kanske vill erkänna. Och även om vi svenskar utåt sett har det väldigt bra, har vi det också väldigt tungt. En människa är inte rik enbart för att man har en iphone. En människa är inte mindre ensam enbart för att man har passerat 500 vänner på facebook. En människa finner inte mer av livet enbart för att man har råd att åka utomlands 2 gånger om året.
Fast vi svenskar lurar oss ibland till att tro det. Därför är vi fattiga.
Så hur når jag ut till svensken, trots att jag själv är svensk och får dras med ett kulturellt arv som gör att alla människor jag inte känner har jag en social rädsla för att prata med - och dom med mig. Skulle mot förmodan bryta arvet och börja prata - då blir den andre svensken ännu mer rädd för mig. Jag är då inte normal. Och vi är tillbaka till att allt är väldigt problematiskt.
Ibland önskar jag att jag var mindre svensk. Kanske lite mer amerikansk. Eller mer turkisk. Eller mer spansk. Eller mer nigeriansk. Ja, lite mer osvensk helt enkelt. Och definitivt inte mer tysk (jag har ju lite av det i mig redan). Jag skulle önska att ordspråket "man blir vad man äter" skulle stämma mer. För jag äter ganska mycket kebab, nudlar, gyros, friterad banan och spaghetti. Och väldigt lite surströmming.
Min etnicitet är i vägen för min längtan. Och den är att svensken skulle våga att öppna lite mer på sin dörr. Att vi svenskar skulle börja dela mer av sig själva till varandra. Vi behöver inte staket som tydligt visar vad som är vår tomt, vårt revir.
Vi behöver varandra.
Eller?
Om jag får leka djävulens advokat några minuter och alltid vara den som ser problem och måste ifrågasätta allt:
Är det ett problem att det blir obekvämt när någon stiger in i hissen med dig? Är det inte bara skönt när folk håller käften och sköter sig själva?
Man träffar så otroligt många ointressanta människor bara man öppnar dörren så jag tycker du ska va glad att du slipper och höra på alla deras problem.
Jaha, I dag har du en dålig avföring? Där ser man.
Men visst ser jag problemet, de människor som verkligen borde bry sig om oss men inte gör det.
Har du någon gång varit med om att chefen din frågar Hur du mår, men du vet att han inte vill höra dina problem, det är bara en fras. Så du svarar mekaniskt, det går bra, än lever jag, eller ibland kanske du klämkeckt tar i alldelles för mycket när du svarar. Igentligen kanske du hade en dålig dag, vaknade på fel sida av sängen eller kanske i fel säng.
Nej personligen är jag glad att folk har vett nog att hålla käften. Men den lilla % som faktiskt betyder något för mig, de lyssnar jag gärna på och man får hoppas att du precis som jag har vänner du kan gå till när du har problem!
Man vill ju inte direkt va den personen som hälsar på en främlig i hissen och sen drar sin livshistoria :D Hamstern är död och frugan har varit otrogen med NBA All Stars. Nej lite integritet är sunt :)
Alltid bra med lite ifrågasättande :)
Nej, egentligen är det väl inget problem med det obekväma i situationer som t ex hissen. Men är det inte så att just den inställningen som du uttrycker: "är det inte bara skönt när folk håller käften och sköter sig själva", är en produkt av den svenska kulturen?
Kanske är det just det som jag finner lite "problematiskt": att vi inte vill ha kontakt med främlingar, snarare än att vi tycker det är obekvämt när främlingar tar kontakt.
Jag håller helt med dig när det gäller människor som försöker bry sig, men som egentligen inte gör det. Och chefer kanske inte är den värsta typen (chefer har kanske en plikt att försöka bry sig) utan de människor som försöker bry sig i något sorts försök att samla samvetspoäng.
Sen hoppas man innerligt att alla har vänner man kan vända sig till, som du säger, när man har det tungt. Men vad gör vi med dom som inte har det? Hur fungerar ett samhälle där vi enbart bryr oss om dom som vi håller kära?
Jag tror integritet är sunt. Verkligen. Men jag tror inte att en öppnare och luftigare syn/bemötande emot varandra nödvändigtvis måste betyda att vi vart om varannat behöver lyssna på långdragna livshistorier. Även om det kanske måste hända det också ibland.
Kan det behov av integritet du beskriver innebära att vi blir för instängda? Finns det en gyllene medelväg att hitta?
