Att se världen med nya ögon
I livet är det ofta omständigheterna som avgör hur vi tolkar allting. Det är nog det största skälet till att våra böner till Gud ofta handlar är önskningar om att Gud ska förändra det som sker runt oss. Vi tror väl att allting blir bättre då. Men kanske det är just detta som är orsak till att vi så ofta är besvikna på Gud, ja rentav att vi helt enkelt inte tror på att Gud bryr sig eller ännu mindre finns?
Men om jag tänker efter är det ganska osunt att hoppas på att omständigheterna ska förändras. Om vi låter oss själva vara "omständighetsbundna", dvs att det som sker runt omkring oss är det som avgör om vi ser livet positivt eller negativt, ja då är det ju omständigheterna och inte vi som styr. Eller uttryckt genom ett annat perspektiv: vi tillåter sådant som vi inte kan påverka vara det som påverkar oss.
Min idé är denna: att vi borde be Gud att förändra vårt inre. Helt enkelt att klippa alla band till omständigheterna. Det finns inget, inte ens Gud, som garanterar att livet ska vara fritt ifrån tråkigheter. Alltså är det bäst att finna en grund som håller oavsett vad som sker runt mig.
Jag tror inte man växer som människa genom att försöka förändra den miljö man lever i. Det är inte yttre påverkan som får oss att växa. Vi växer genom att få våra hjärtan och sinnen förändrade så att vi omdefinierar den miljö, oavsett vilken, vi lever i. Tillväxt kommer alltid inifrån.
Därför, när jag ber till Gud, så försöker jag komma ihåg att först och främst be Gud att förändra mitt hjärta och mina tankar. Därför det är dessa som avgör vad det är jag ser i min vardag när jag vaknar på morgonen.
riktigt djupa tankar och har funderat en stund nu...det stämmer faktiskt att när jag ser tillbaka på hur min personlighet och livssyn har förändrats, har det varit vid tillfällen då jag börjar hos mig själv och inte hos andra människor eller omständigheter. kloka ord där adam!tack:)
Hej döh.
Du har rätt I att det är bortkastad tid att be Gud göra något om du lika gärna kan göra det själv!
Men vill du förändra dig själv så hjälper det inte så mycket att du leker med tankar i ditt huvud och snackar med en mann som inte existerar.
Jag tror vi har funnit problemet.
Gud kan inte förändra shit för gud existerar inte.
Det enda sättet du kan bli förändrad och förvandlad är att göra saker som du inte tidigare gjort, eller tänka saker du inte tidigare tänkt.
Att be Gud förändra din inställning är otroligt idiotiskt. Gör det själv!
Hur gör du det?
Jo du väljer hur du vill må, sen lever du dig in i känslan av att du mår så bra som du vill må. Håll samma kroppshållning som du ser framför dig att du har när du är positiv, börja tänk positivt, sluta oroa dig för det som är meningslöst.
Känslor kommer inifrån!
Så det är du själv som avgör hur du mår.
Inte Gud.
Väx upp för i helvete
Du kan se dett så här:
Va din egen Gud.
Underkasta dig inte en ond religion.
Tro på dig själv. Gör det som verkar rätt för dig.
Inget är omöjligt för den som tror.
Alla människor har tro....
Men Gud existerar inte så han har ingen tro, eller möjlighet att påverka din vardag.
Gör det själv :)
Inte en beundrare:
Gud kan inte förändra ett shit för gud existerar inte. Det måhända är din åsikt om gud, men det håller inte som ett resonemang - för det är ett cirkelresonemang. Ungefär som att jag skulle säga: du har fel, för att du alltid har fel.
Men jag tror, förutom detta med vår olika syn på Gud, så tänker vi lika. Vi säger ju båda att förändringen ska ske inom oss själva, och inte genom omständigheter och annat. Där är vi ju överens. Skillnaden är att jag tror att Gud finns och kan vara en del i processen. Där är vi inte överens.
Fine!
Men snälla. Läs det jag skriver och försök kommentera och bolla tankar på ett respektfullt sätt. "Väx upp för i helvete" är en uppmaning som knappast ger mig en större önskan att lyssna på det du säger (och det är vore ju synd, för du har annars bra tankar) :)
Ingen av förändringarna i ditt hjärta kommer från Gud.
Du tror väl på fri vilja?
Varför har då inte Gud förändrat dig inombords så att du slipper sitta och kämpa med din tro, din Gud, dig själv och din religion varje dag om den nu är så djävla bra?
För att han inte svarar på dina böner?
Du tror på en Gud som hör bön, tror du också att han svarar på dem? Yes you do. Så varför hjälper inte din Gud dig?
Gissa svaret!
Du har fortfarande inte förstått mitt första inlägg, så det är ganska svårt att svara rationellt på dina frågor.
Men för att ge det ett försök: att kämpa med sin tro är väl inget som nödvändigtvis upphör om nu Gud skulle förändra saker och ting? Att Gud förändrar innebär inte per automatik att allt blir färdigt.
Och Gud har hjälpt mig. Men skulle jag ge exempel skulle du antagligen enbart bortförklara dom som något helt annat. Så jag besparar mig mödan.
Det jag inte förstår är att du (tillsammans med många andra) verkar ha en sådan otrolig ilska gentemot Gud och religion. Varför är det så? Utifrån ditt sätt att bemöta det jag skriver så undrar jag vem det är som behöver växa upp?
Jag respekterar att vi tycker olika. Men respekterar du att jag tror på Gud?
Hej.
Det verkar som jag kom åt en känslig punkt när jag skrev:
Varför har då inte Gud förändrat dig inombords så att du slipper sitta och kämpa med din tro, din Gud, dig själv och din religion varje dag om den nu är så bra?
Nu pratar vi om din Gud.
Jag har ingen ilska emot honom, jag tror inte att han finns. Men om han fanns skulle jag förakta honom lika mycket som alla andra psykopatiska seriemördare.
Kan du bevisa att Gud har hjälpt dig eller kan du bara bevisa att du TROR gud har hjälpt dig. Varför hjälper han dig och inte andra då?
Är du hans favorit?
Och var det något som du absolut inte kunde åstadkommit själv? Jag vill gärna veta hur du kan konstatera att Gud har hjälpt dig.
Jag respekterar att folk tror på Gud, precis som att några tror på magi. Men jag tror inte du mår bra av det och det jag försöker påvisa är att Gud inte behövs. Du kan plocka bort honom ur det liv och du märker ingen skillnad.
Varför vill Gud att du ska kämpa så mycket, ge så mycket och underkasta dig allt och alla? Vänd andra kinden till, följ ditt lands lagar osv... kan du inte se att din relgion förtryker dig lika mycket som islam förtrycker kvinnor med hjälp av burka.
Sen kan du påstå att du älskar din gud vilket jag vet att du tror du gör. Men älskar du hela honom? Älskar du de delarna när han mördar oskyldiga djur och barn eller älskar du bara de INPROGRAMERADE känslorna som väcks inom dig när du hör ord som "BLODETS KRAFT".
SÅ HÄR ÄR DET ADAM: VI SKA TA OSS UR CIKEL ARGUMENTEN
DIN GUD KAN / VILL INTE HJÄLPA DIG.
ALLTSÅ ÄR HAN INTE ALLSMÄKTIG ELLER/ OCH VÄRD ATT UNDERKASTAS
Hej igen
Det var snarare ditt, i mitt tycke, okänsliga sätt att bemöta min tro som ger mig en ovilja att faktiskt försöka svara på dina frågor. Men jag kan ge det ett försök.
Men, ärligt talat, finns det någon förklaring jag kan ge dig som överhuvudtaget kan få dig att tänka om?
För mig personligen, och nu är jag personlig med dig, så härleder jag min tro tillbaka till den dag då min mamma fick besked om sin dödliga cancer. Svart på vitt finns bevis att min mamma hade dödliga tumörer, och svart på vitt finns bevis på att dessa tumörer försvann över en helg utan något som helst medicinskt ingripande.
Den händelsen/processen som jag gick igenom då gör det svårt för mig att inte tro på någon sorts "gudomlig" verklighet. Med det sagt har jag inte svar på varför en del andra inte blir friska.
Senare i livet har jag själv upplevt stunder där jag påtagligt blivit berörd inombords av vad jag skulle kalla Gud. Händelser som jag idag ser har förändrat mitt sätt att tolka omvärlden, bemöta människor osv. Men jag skulle inte påstå att detta är "bevis" för Gud då jag säkert skulle kunna inte psykologiska förklaringar (eller bortförklaring) till allting om jag så ville.
Sen är min egna kristna tro också ett resultat av mycket litteratur som gett mig grund för en del påståenden om Gud, och specifikt kristen tro.
Och varför vill Gud att jag ska kämpa med tron?
Jag tror det finns kamp som är onödig, och det finns kamp som är nödvändig. Att kämpa är för mig inte något negativt i sig själv, allt handlar om vad kampen strävar emot.
Sen är jag den förste att medge att jag inte har alla svaren. Och jag strävar inte emot det heller. Jag försöker leva ett liv som är meningsfullt för mig och för andra. Kämpar jag med något så är det frågan om HUR jag lever ett sådant liv.
Du menar att jag kan plocka bort Gud ur mitt liv och märker ingen skillnad. Jag märkte stor skillnad när jag plockade in Gud, någonting säger mig att jag även skulle märka om jag tog bort Gud igen.
