Filosofadam

Läser för andra gången Shane Claibornes "Den oemotståndliga revolutionen". Jag har länge tänkt läsa om den, i och med att jag skarpt tilltalades av den första gången. Och nu när brorsan läser den och vi båda nalkas en resa till Färöarna tillsammans så blev det lägligt att återigen läsa den. Nu har vi garanterat något att prata om under alla lugna dagar bland öarna.

Boken drar hur som helst igång en hel del tankar - och kanske främst längtan. Hur lever man ett liv så att det får mervärde för andra? Eller man kanske skulle ställa sig frågan: är ett sådant liv det man bör leva?

Jag för min del vill leva ett sådant liv. Men alltför sällan upplever jag att jag inte förmår göra det. Jag kan ju inte blunda för att allting i världen inte står rätt till. Fattigdomen finns ju. Och rikedomen likaså.

Och så börjar jag tänka och längta till tredje världen. Att åka dit och göra en insats. Eller rentav stanna där. Men jag kan inte skaka av mig tanken som slår tillbaka och undrar vad det gagnar den verklighet jag själv lever i - här i västvärlden. Det är ju inte endast i Indien eller Sudan man kan göra en insats. Även väst ropar på hjälp. Mitt ibland rikedomen växer en annan sorts fattigdom.

Men den fattigdomen är svårare att upptäcka - och svårare att själv erkänna att man lider av den. När jag ser mig runtomkring så finns ju allting redan här att börja jobba med. Jag måste inte åka runt halva jordklotet för att finna mig en "arbetsplats". Ändå verkar det vara mycket svårare att arbeta på hemmaplan.

Jag är trött på bekvämligheten. Den sticker i ögat på mig.
Jag är trött på individualismen som härjar i vårt land. Den gör att vi individer drunknar i ett hav av kamp om våra rättigheter.
Jag är trött på att man fortfarande anses vara knäpp om man hälsar på en främling på stan. Förstå bara vad man då anses vara om man skulle göra mer än bara hälsa.
Jag är främst trött på att jag själv är en del i denna cirkus.

Och det är därför jag vill ta del av den oemståndliga revolutionen.

Hur den nu ser ut?