Död
Idag tog jag en stund och funderade lite kring vad det är som gör så ont när det kommer till döden. Jag tror att det oftast beror på kärleken.
Människor är gjorda för att älska varandra. Människor bär på en vilja att visa denna kärlek till varandra. Döden verkar vara designad för att effektivt hindra oss för att göra det.
Döden får oss inte att sluta älska. Men den ger oss ingen möjlighet att visa den kärleken längre. Kanske är det därför det gör så ont? När vi i livet älskar någon då ger vi denne en kram, överraskar med en gåva, tar oss tid att samtala och delar upplevelser tillsammans. Men när döden kommer emellan då uteblir kramen, gåvan, tiden och upplevelsena.
Och det är kanske därför vi gråter.
Vi älskar. Och vi vill inget annat än att visa det för dom vi tycker om. Men hur kramar man en som inte finns längre? Hur delar man livet med någon som inte är där?
Döden ger oss inget svar på dom frågorna, det är snarar så att det är döden som får oss att ställa frågorna. Och samtidigt påminner den oss om att passa på innan allt tar slut.
Jag har börjat acceptera döden som en del av livet. Därför om jag skulle försöka fly ifrån allt det jobbiga som finns förknippat med döden. Om jag skulle önska att döden vore mindre verklig. Så vore det samtidigt också ett sätt att älska mindre.
Nej, jag vill älska av hela mitt hjärta. Och när döden kommer och det gör fruktansvärt ont - då vet jag att jag älskat av just hela hjärtat!
När någon dör i ens närhet efterföljs det ofta av en stor omställning. Känslorna som virvlar upp är saknad, tomhet, sorg, agression. Kanske ett resultat av frustrationen av att något man hade togs bort, samtidigt som det väcker frågor om sitt eget oundvikliga framtida öde.
Men vi är också delen av ett kretslopp, vi bryts ner, förvandlas och blandas. De atomer som utgör våra kroppar kommer utgöra andras kroppar, växter och träd. Det är ganska vackert när man tänker på de och religioner som tror på återfödelse är inte så långt från sanningen.
I framtiden kommer vi leva längre, vem vet, vi kanske t.o.m är odödliga om några hundra år eller kortare tid. Då behöver vi inte ha så bråttom här i livet, stressas och pressas mot en tidigt bortgång.
Vi lever i en bra tid men kanske missar vi evigt liv med bara några hundra år.
Hoppas att du finner styrkan att sörja på rätt sätt och gå vidare i livet med en tacksamhet av att veta att varje dag är en gåva och att allt vi har kan när som hellst tas ifrån oss.
