Strödda tankar om disciplin, skuld och vardag
Jag vet vad det är som felar. Och jag har nog vetat det länge. Jag saknar disciplin. Disciplin till att säga nej till det som endast gröper ur, och ja till det som bygger upp. Men jag behöver ju disciplin för att få ordning på disciplinen. Förändringen verkar vara ett omöjligt projekt. Samtidigt vet jag att så inte är fallet.
Tror vi alla är i behov av att möta den kärlek som verkligen är kärlek rakt igenom. För en sådan kärlek kan inte undvika att sätta upp gränser. Gränser som kan vara jobbiga att inse. Ibland sätter jag upp gränser för mig själv - det funkar aldrig. Man kan inte vara sin egen domare. Man dömer alltid till sin (vad man tror är) egna fördel. Det slutar med att man istället för att döma sig själv utifrån sina gränsdragningar, så dömer man själva gränserna. Och så flyttar man dom. Tills man inser att man till sist ändå måste tillbaka till samma gränser.
Kanske är detta med gränser svårt för oss därför att gränser alltid medför skuld. Vi inser att vi faktiskt trampat över. Och istället för att bekänna skulden försöker vi sudda ut gränsen. Men är inte detta egentligen en flykt ifrån den sanna kärleken?
Jag tänker att om en sådan kärlek verkligen existerar så måste det innebära att också verkliga gränser och verklig skuld existerar. Vi kan inte både bejaka kärleken samtidigt som vi åberopar vår oskuld. Det går inte att förena.
Idag hade jag disciplin nog att skriva ett blogginlägg om det hela. Det var ju bra. Eller hur?
Vi kan inte både bejaka kärleken samtidigt som vi åberopar vår oskuld. Det går inte att förena.
Vad menas med det?
Du skriver att gränser alltid medför skuld.
Varför sätter du upp gränser då? Gör det som du mår bra av. Känner du inte för att blogga så gör inte det och sitt inte hemma och tänk destruktiva tankar. Det menar jag är slöseri och otacksamhet till livet.
Det där med att sudda ut gränser är en flykt ifrån den sanna kärleken förstår jag inte heller. Du och jag har uppenbart helt olika livs uppfattningar och jag gillar min bättre :)
Jag går upp tidigt på morgonen, äter frukost och går till jobbet. Vet du varför jag gör det?
För att jag älskar livet och det är en underbar känsla.
Sluta finna problem och va lite positiv.
Hej
Missta inte mitt inlägg som fyllt med negativa tankar. Det var åtminstone inte dess syfte. Jag går också upp på morgonen (kanske inte alltid tidigt), äter frukosten och börjar jobba - och också det av samma anledning som du, jag älskar livet.
Mitt inlägg ska nog mer ses som en del av min reflekterande sida kring saker och ting. Det jag menar med detta om kärlek, gränser och skuld är att äkta kärlek alltid sätter äkta gränser. Och det innebär, tänker jag, att där äkta kärlek finns så kan också dess gränser överträdas och därmed finns också en äkta skuld.
Du menar att jag inte ska sätta upp gränser, och göra det jag mår bra av?
Jag är överens om det men ställer samtidigt frågan - hur vet jag vad som är bra för mig? Bedömer man det för stunden, lär man sig det genom erfarenhet eller gör man det genom tillit till andra?
Dessa tankar är inte i mitt perspektiv destruktiva. Snarare är det destruktivt att inte tänka dom.
Jag tror det finns stunder där livet behöver reflekteras över. Och det är inget jag gör kanske dagligen, för det skulle precis innebär som du är inne på: att man hamnar hemma och inte lever livet. Men jag tror också det finns en "fara" i att enbart leva på och ta det som det kommer.
Hoppas jag gjorde mig själv tydligare :)
