Filosofadam

Varför definierar vi ofta våra liv utifrån bristen av saker och ting? Och varför tror vi så ofta att om vi bara kunde få det vi saknar så blir vi lyckliga? Har inte våra egna liv redan visat att vi endast går i fällan?

Snarare att se sitt värde som människor utifrån att slå fast vem man är, så mäter man sitt värde i jämförelsen med vad man inte är, men kanske önskar vara. Det är inte konstigt att vi ständigt känner oss mindervärdiga, något annat skulle ju vara konstigt i och med att vi alltid har våra tankar fästa på något som alltid är mer värt än vad vi tycker om oss själva.

Baksidan med detta blir också att vi ständigt försöker finna människor som inte kommit lika långt på värdeskalan som oss själva. I ett sådant umgänge hittar vi åtminstone en fristad där vi känner oss "bäst" och mest värdefull. Det är inte konstigt att så många känner sig trampade på i livet. Det är inte konstigt att människor ständigt blir sårade.

Och egentligen ligger allt problem i att vi inte fattar att vi redan är värdefulla och kan varken ta bort eller lägga till något värde hos oss. Skulle vi förstå det lite mer, så skulle vi kunna vila mer i livet, och inte ägna vår vakna tid åt att sträva efter allting som vi saknar. Och vi skulle, tror jag, faktiskt se de människor vi har runt oss på ett ännu mer tydligt sett eftersom vi inte tittar på oss själva lika mycket, eller ägnar tid åt att jämföra oss med varandra.

Vi definierar och värdesätter våra liv efter vad vi saknar, och andras liv efter vad de gör. Inte konstigt att allting ganska snabbt blir skevt. Och ibland är det konstigt att när vi själva gör misstag då försöker få andra att förstå att vi egentligen hade goda avsikter, men när andra felar mot oss, då är vi snabba att fälla domen och vägrar förlåta.

Vi behöver revolutionera vårt sätt att tänka, leva och agera om samhället någonsin ska kunna förändras!