Sorg
Har ikväll sett filmen Hachiko: A Dog's Story. Filmen, som jag för övrigt varmt rekommenderar, handlar om en man som finner en hund, och de två blir trogna kamrater, och varje dag vid en given tid väntar hunden på sin husse när denne kommer med tåget efter jobbet. Efter en tid dör hussen i en hjärtattack och hunden väntar förgäves utanför tågstationen på sin honom. Hunden väntar i nio år.
Fimen väcker en hel del tankar kring lojalitet, vänskap och kärlek. Men det som fångade mig mest var tankarna om sorg. Sorg är ett ord som får oss att rygga tillbaka. Det är ett ord vi önskar slapp bli en realitet i våra egna liv. Sorg är förknippat med död. Sorg är alltid sorg.
Men jag tänker att sorgen alltid kommer i kölvattnet av just kärlek, glädje och vänskap. Det är därför som sorgen är tung. Den markerar slutet. Den återspeglar det förgängliga. Den vittnar om det vi haft och inte längre kan ha. Sorgen är bryggan från stunden till minnet.
Fast måste sorgen enbart vara något tungt? Samtidigt som den är smärta är den också lycka. Sorgen är ett sigill på ett liv som lyckats. Lyckats med att finna vänskap, lyckats omfamna glädje och lyckas erövra kärlek. Sorgen är sorg just för att kärleken är kärlek, och glädjen glädje.
Vi kan inte rymma ifrån sorgen. Varför? Därför vi människor kan inte vara utan kärleken. Den största sorgen är alltså inte att skiljas ifrån den/det man älskar utan att vara skiljd ifrån själva kärleken. Ibland kanske vi önskar att sorgen vore ett minne blott, att vi skulle vakna upp och att allt skulle vara för evigt. Men skulle vi då förstå vad vi äger? Sorgen är inte ytterst en fiende utan en tjänare som får oss att i förlustens mörka stund inse att kärleken är värd allt.
Ingen vill sluta älska. Därför kommer vi aldrig att sluta sörja. Åtminstone inte i detta liv.
