Utmaning fortgår
Man kanske skulle försöka starta upp ett matkollektiv? En gemenskap som träffas för att inhandla, laga och äta mat. En gemenskap som är till för de som annars skulle sitta och äta ensamma. Det vore något.
Men det hör framtiden till.
Nu och här ligger utmaningen. Min utmaning är att utmana mig själv - ännu mer. Det är så enkelt att en dag centreras kring mina egna behov och önskningar. Att detta med "att finnas där för andra" endast blir tomma ord, prat och sociala floskler. Samtidigt behöver man ju ta hand om sig själv, men jag undrar om vi inte betonat den sidan av livet till den grad att vi nu lever i ett samhälle där vi är för rädda, för bekväma och för upptagna för att ens "hinna med" att se andra.
Jag kanske verkar gnällig (mitt förra inlägg hade nog samma substans som detta), men är det inte konstigt när vi utan större problem är beredda att lägga några tusenlappar på en iphone 4 (eller vad de nu heter) och samtidigt sitter det hårt inne att helt spontant gå fram till en främling, stoppa 100 kronor i dennes hand och säga - köp dig ngt gott att äta!
Vi är ett samhälle fyllt av betraktare. Vi ser, vi uppfattar, men vi gör sällan det som krävs. Just för att det kräver något av oss. Något som vi inte är beredda att ge.
Ikväll tänkte jag ta hand om mig själv. Det blir till att packa trunken med grillorna och ta ett par skär på bandybanan. En stunds frihet. Jag måste ju smaka på det jag önskar betyda och ge för andra.
Men det hör framtiden till.
Nu och här ligger utmaningen. Min utmaning är att utmana mig själv - ännu mer. Det är så enkelt att en dag centreras kring mina egna behov och önskningar. Att detta med "att finnas där för andra" endast blir tomma ord, prat och sociala floskler. Samtidigt behöver man ju ta hand om sig själv, men jag undrar om vi inte betonat den sidan av livet till den grad att vi nu lever i ett samhälle där vi är för rädda, för bekväma och för upptagna för att ens "hinna med" att se andra.
Jag kanske verkar gnällig (mitt förra inlägg hade nog samma substans som detta), men är det inte konstigt när vi utan större problem är beredda att lägga några tusenlappar på en iphone 4 (eller vad de nu heter) och samtidigt sitter det hårt inne att helt spontant gå fram till en främling, stoppa 100 kronor i dennes hand och säga - köp dig ngt gott att äta!
Vi är ett samhälle fyllt av betraktare. Vi ser, vi uppfattar, men vi gör sällan det som krävs. Just för att det kräver något av oss. Något som vi inte är beredda att ge.
Ikväll tänkte jag ta hand om mig själv. Det blir till att packa trunken med grillorna och ta ett par skär på bandybanan. En stunds frihet. Jag måste ju smaka på det jag önskar betyda och ge för andra.
Kommentarer
Trackback
