Tillbaks till enkelheten
Jag undrar om vi ibland inte lurar oss själva om vi tror att det är mer kunskap vi behöver för att förstå livet. Vi lever i en kultur där vi kräver svar på så många frågor. Kanske vi aldrig funderar på om vi ställer rätt frågor?
Törsten efter att få veta verkar vara större än törsten efter att få leva. Vi kategorisar allting och vi omvandlar allting till "ämnen" i livet vari vi söker efter svar. Vi vill ha information för informationens skull.
Men jag tror inte att det är information som är grunden för att lära sig, utan jag tror det är transformation av vårt sätt att leva. Jag lär mig t ex inte moral genom att få de rätta svaren, utan jag lär mig genom att börja leva. Det är där ute, mitt i vardagen,i livet, som man lär sig att leva - det är inte genom att sticka näsan i ytterligare en bok (att läsa är dock viktigt).
Det är så lätt att fastna i teorier. Teorier om det goda samhället, om Gud, om pengar, om invandrare osv. Men om teorier inte förändrar mitt sätt att leva kommer de heller inte förändra hur världen ser ut. Teorier är inte så attraktivt i jämförelse med livsberättelser.Det finns nog en djup sanning i varför det upplevs träigt och tråkigt att läsa teoriböckerna på körskolan till skillnad från att sitta bakom ratten och trampa på gasen.
Jag önskar i mitt eget liv att få återvända till en enkelhet som gått förlorad. En enkelhet som frigör livet och inte försöker krångla till det genom att kapsla in livet och sätta det under luppen för egenstudier.
Att vakna upp på morgonen och tillåta livet transformera mig är viktigt. Att inte söka efter svar på de frågor jag själv satt upp som kriterier, det blir så lätt att jag då missar det väsentliga.
Somliga går med trasiga skor sjöng Cornelis. Måste man ägna sig åt att försöka förklara varför, eller är det inte enklare att gå med dom ett tag och köpa ett par nya skor?
