Filosofadam

Har bestämt mig för att återigen läsa Owe Wikströms "Långsamhetens lov". Inte bara för att Wikströms språk alltid genererar ett bredare språkbruk utan också för att jag minns boken som mycket tankeväckande och nyttig att läsa.

Och efter första kapitlet inser jag att den är lika nyttig att läsa igen.

Två begrepp som läsningen fått mig att tänka på är sökande och identitet. När vi lyssnar till ord är det lätt att vi inom oss definierar dom utifrån sin direkta betydelse. Men alla ord har också en indirekt mening. Orden bär inte enbart på en betydelse utan också på en (eller flera) orsaker. Varför dyker orden upp där de dyker upp? Orden är verkliga men pekar också mot en större verklighet än den mening vari vi finner dom.

Låt mig börja med funderingar kring ordet sökande.

Det är på modet att vara en sökare. Det är ett ord som kännetecknar äventyrslusta, egenstyrka och en upptäckaranda. Att vara sökare är idag detsamma som att äga en dygd. Ett karaktärsdrag som få besitter. Sökaren har en position i samhället som ses upp till. Men kanske vi har romantiserat ordet alltför mycket. Och i den processen har vi missat den större verkligheten som ordet pekar emot.

Sökandet, vid närmare eftertanke, grundar sig egentligen inte i ett dygdigt liv som vill upptäcka och förmera världen. Snarare verkar sökandet grunda sig i en tristess på den grå vardagen som man sedan länge nedvärderat och valt att förringa.
Sökandet har fått oss att tro att svaren finns "där borta" i fjärran, i det exotiska, i det annorlunda. Visst låter det episkt och romantiskt? Men vänd på tankegången och tänk om de som har det exotiska, det annorlunda som sin vardag tänkte likadant. Tänk om min och din vardag i en annans perspektiv är just den exotiska platsen där svaren finns. Tänk om sökaren i fjärran söker efter vår kultur, just för att vår kultur i hans ögon är fjärran.

Att söka kanske är en dygd. Men inte om sökandet riktar blicken mot horisonten, utan enbart om sökandet föster blicken på vardagen. Kanske det stora äventyret och upptäckandet ligger i att finna skatterna som finns utanför våra fönster. Personer med stor egenstyrka är kanske inte de som klarar av att resa bort utan de som reser hem. Att tro att svaren finns i fjärran är nog att lura sig själv. En illusion som i längden skapar rotlöshet, det som från början kanske var just det vi upplevde att vi hade. Men vår brist på rotlöshet beror inte på att vi saknar dygden av att söka, utan att vi saknar förmågan att se vad vi redan har.

Låt mig fortsätta med ordet identitet.

Att sticka ut. Att vara egen. Att synas. Att bli "känd". Detta är vad som utgör formandet av sin identitet i dagens västerländska samhälle. Om man inte engagerar sig i detta blir man "ingen", man förblir osedd.

Varför är det så?
Allt har kommit att handla om yta, att jobba på sin fernissa. Människor lägger sin tid på sitt utseende - allt för att visa världen sin identitet. Men människan är mer än yta, människan är framförallt djup. Precis som havet består av mer djup än av yta, består människan av mer insida än av utsida.

I ljuset av detta är det tragiskt att det är dom som lägger tid på ytan som blir "sedda". Framförallt är det tragiskt i och med att en ytlig kultur är en kultur där det i slutändan betyder att ingen blir sedd. Alla blir beskådade (och bedömda) men ingen blir sedd.

Identitet bör inte ha mode, utseende och trender som pelare i bygget. Låt allt sådant snarare bli trevliga färgklickar i en identitet som är byggd på en insida av kunskap, genomtänkta åsikter och argument och en genomarbetad syn på livet och människan.

Dagens "identiteter" blir vid skrapandet på ytan bevis på att det finns väldigt lite därinunder. Bakom all fasad ekar det tomt. Där bakom irrar människan runt och vet inte på vad och hur hon ska tro.

Att bli sedd, att ha en identitet går börjar med att först se sig själv (ej att först se till sig själv) och sedan att se andra såsom man sett sig själv - som en människa med ett värde mycket högre än vad en yta kan återspegla.