Ensamhet
I morse tog jag mig en funderare kring ordet ensamhet, och jag tycker mig se två olika sidor av ordet. Typ så här tänker jag:
Att vara ensam
Detta är något som tror är en mycket viktig del av vardagen. Att aktivt söka upp ensamheten. Inte för att på något sätt mena att vänner och andra är oviktiga eller "störande", utan för att stunder då man väljer ensamheten är stunder då man sår inför stunderna av gemenskap. En som inte ser värdet i att vara ensam tror jag inte heller kommer att se det fulla värdet i att vara tillsammans.
Att vara ensam är detsamma som att bli seende.
Att känna sig ensam
Detta är en helt annan sida av ensamhet. I stunder som dessa upplever man sig övergiven, isolerad, frånkopplad och utanför. Känslan behöver inte på något sätt överensstämma med verkligheten - men upplevelsen är ändå verklig. Att känna sig ensam är motsatsen till att vara ensam, man blir blind.
Jag märker ibland hur jag själv pendlar mellan dessa båda poler av ensamhet. För mig är gemenskap något som föds ur ensamhet, och det får inte bli någon jag flyr till pga ensamhet. Däremot kan gemenskap ibland få mig att fly till ensamhet, och då brukar det vara ett gott tecken på att jag förvaltat umgänget fel.
Jag är väl lite av en ensamvarg som är socialt medveten, men socialt oförmögen (ibland). Det är en trevlig mix av egenskaper jag har!
Målet med mina tankar är nog hur otroligt viktigt det är att söka efter god gemenskap som inte handlar om att döva ensamheten, utan snarare forma den till gemenskap. Och att också hjälpa varandra att tillsammans forma en gemenskap som gör att ensamheten blir en vän och inte en fiende.
Innan jag flummar iväg mer så avslutar jag detta inlägg. "Flying Home" från Kick-Ass soundtrack är riktigt bra för övrigt, lyssna och utbrist: eller hur!!
http://www.youtube.com/watch?v=JYdp36bA-hU
