Försoning

What is redeemable?

Eller för att tala svenska - vad är försoningsbart?

Ju mer jag tänker på det, ju mer alternativ efter alternativ reduceras bort, ju mer framstår försoning som det vår värld behöver och längtar efter.

Det räcker med en nyhetssändning på TV eller några vända blad i första bästa dagstidning så vet vi att saker och ting inte står rätt till i vår värld.
Det räcker med att sitta på ett café och tjuvlyssna från bordet intill eller ta en tur på stan under kvällsruschen för att förstå att allt står inte rätt till relationer emellan.
Det räcker med att se in i sig själv för att förstå att allt står inte rätt till.

Mitt i alla rop efter rättvisa, straff, dom och frihet så kan man höra de vilsna viskningarna efter försoning. Jag hör det själv när jag ser till mina egna felsteg, i dess efterdyningar så är det hoppet om att någon kan försona mig som jag vänder mig till.
När jag möter relationer som förstör varandra är det just försoningen jag önskar att de skulle kunna finna. Som en pärla i en åker av elände.
Och när jag läser om tragedier av alla dess varianter så blir mörkret väldigt tätt, och på de platser där strimmor av ljus går att skönja, går de alltid att spåras till stunder av försoning.

Det är därför jag älskar korset, för att det är en plats av försoning.

Det är därför jag ogillar religionen, för den har gjort korset till en plats av fördömelse.

Det är därför jag har svårt för ateismen, för den vill göra korset till en plats av förnekelse.

Vi behöver försonas. Inte för att glömma det förflutna, utan för att skapa det framtida. Men försoningen kommer inte förrän någon är beredd att släppa den första stenen i en värld där alla anser att de har rätt att kasta den.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0