Filosofadam

Kappsäckslivet har tagit slut. För ett tag verkar det. Ytterligare en vecka i Vemdalen har avverkats, och jag är mycket tacksam för att för första gången i livet uppleva en S O L I G fjällvecka. Det bockar jag ödmjukt för.

Läste under veckan ytterligare en bok av N.T. Wright, Evil and the Justice of God. Väntade mig en bok som mer filosofiskt skulle vrida och vända på ondskan och dess tydliga närvaro i vår värld, men jag fick mig en bok som var mer biblisk och vardaglig i att bemöta frågan om ondskan.
Borde läsa boken igen för att sätta mig in mer i den. Nu skummade jag mestadels genom sidorna. Dock är jag alltid lika fascinerad över Wright och hans fräschhet i både skrift och tankar. Han verkar vara så harmonisk och balanserad i det mesta.

Ondska är i vilket fall som helst något mycket påtagligt. Något som vi alla måste bemöta på ett eller annat sätt. Och sanningen verkar vara att vår värld inte kan "utveckla" bort ondskan genom att bit för bit bli mer god. Människan verkar inte besitta den förmågan, och talet om framskridande är tillsynes en myt.

Men hur ska ondskan försvinna? Vad kan förinta ondska?

I alla tider har kravet på rättvisa varit den stora banderollen i kampen mot ondskan. Överallt där det onda tar sig form ropar någon efter rättvisa. Men ändå verkar rättvisan aldrig klara ut problemet. Ondskan tilltar och ropet efter rättvisa blir endast mer högljutt, aldrig mer besvarat.

Jag håller på Wrights linje att det som behövs är förlåtelse. Äkta, genuin förlåtelse är det enda som slukar ondskan. En sådan förlåtelse tar fram ondskan i ljuset för att tydligt kalla det vid sitt rätta namn, men istället för att kräva en rättvisa som endast föder mer behov av rättvisa, förändrar den allt genom att vägra kräva tillbaka.

Vår värld behöver förlåtelse om vi önskar en framtid utan ondska.

Kan vi se det?