Filosofadam

Vad är döden?

Vad dödar egentligen döden? Är det människan vi kallar vid ett särskilt namn, eller är det det vi av den människan bär inom oss som dödas?. Döden bereder plats för minnena. Den dukar upp ett bord av en bitterljuv måltid, där glädjen sköljs ner med sorgens bägare.

Den tomhet som vi i mötet med döden ställs i är en plats vi måste dekorera. Golvet täcks av relationen - vänskapens starka virke. Väggarna pryds av livets delade ögonblick och minnen. Taket vävs ihop av den värnande ömsesidiga omsorgen. Och från taket hänger ljuskronan som sprider ljuset och värmen ifrån all den kärlek som gavs och togs emot under livet.

Tomheten har blivit ett rum. En sorgens boning. Vi dröjer kvar där för att minnas och för att längta. Och framförallt för att hoppas. Hoppas på att färdas vidare till en anna plats. Ett annat rum. Där du är. Där rummet inte enbart vittnar om dig, utan där rummet även bär på din närvaro.

Döden avslöjar det största med livet. Att det är som allra bäst när det delas. Döden dödar gemenskapen. Närheten. Beröringen. Kvar existerar endast ett eko av det som redan har skapats av din närvaro. Inget nytt kommer att formas. Ditt bygge är klart. Ändå gapar det halvfärdigt. Det är ett ödehus, innan det ens hann bli bebott.

Döden beställer man inte. Den kan ibland vara önskad, men när den väl anländer är den alltid en objuden gäst. Den sveper fram och släcker det ljus som finns. Obarmhärtigt. Men ändå artigt och uppfostrat. Döden är klädd i svart. Men den bär på vita handskar.

Hur brutal den än upplevs är till sist ändå bara en gäst. Gäster går till sist. Tackar för sig och lämnar hemmet. Döden kommer att en dag även lämna oss. Döden ska själv få besök av döden. Det är besöket av det upprättade livet. Det liv som är evigt och endast bjuder glädje att förtära.

Här.
Idag.
Måste vi dela sorgen.
Den fullkomliga.

Men löftet är att Han redan delat med oss.
Allt för att vi till sist även ska få dela glädjen.
Den fullkomliga.