Spån
Jag ska vara ärlig. Jag bloggar för sällan. Åtminstone vill jag bloggar lite mer frekvent.
Vad beror min bloggfrånvaro av?
Jag vet inte. Det är nog skrivkramp. Eller att jag på sistone inte läst riktigt lika många böcker som innan. Eller så är det kärleken.
Det spelar egentligen ingen roll. För nu tänkte jag skriva ett inlägg. Hurra!
Jag tänkte dela några spretiga tankar jag går och funderar på när det kommer till treenigheten och konceptets relation till kärleken.
Kärlek är, tror jag, det största vi som människor kan dela med varandra. Det mesta ur livet går att plocka bort, men ett liv utan kärlek vore outhärdligt. Vi kan inte föreställa oss den perfekta kärleken, vi kan ana den någonstans i vår fantasi kanske. Men, vi vet att ju mer "perfekt" kärleken blir ju djupare, levande och innerlig blir gemenskapen hos de som delar den. Kärleken är således det högst eftersträvansvärda som finns.
Nu slänger jag in min ofullständiga tanke om treenigheten:
Kan detta innebära att treenigheten är en förutsättning för att kärleken överhuvudtaget ska kunna existera? Kan Gud vara annat än gemenskap i sig själv, och således vara mer än enbart en person.
Är vår erfarenhet av kärleken spår som pekar, visar och leder till en Gud som är treenig?
Skulle Gud inte vara det, skulle vi människor då äga något som Gud själv inte kan äga - den fullkomliga kärleken som förenar och som ger allt liv?
Jag bara spånar.
Spåna gärna vidare tillsammans med mig.
Vad beror min bloggfrånvaro av?
Jag vet inte. Det är nog skrivkramp. Eller att jag på sistone inte läst riktigt lika många böcker som innan. Eller så är det kärleken.
Det spelar egentligen ingen roll. För nu tänkte jag skriva ett inlägg. Hurra!
Jag tänkte dela några spretiga tankar jag går och funderar på när det kommer till treenigheten och konceptets relation till kärleken.
Kärlek är, tror jag, det största vi som människor kan dela med varandra. Det mesta ur livet går att plocka bort, men ett liv utan kärlek vore outhärdligt. Vi kan inte föreställa oss den perfekta kärleken, vi kan ana den någonstans i vår fantasi kanske. Men, vi vet att ju mer "perfekt" kärleken blir ju djupare, levande och innerlig blir gemenskapen hos de som delar den. Kärleken är således det högst eftersträvansvärda som finns.
Nu slänger jag in min ofullständiga tanke om treenigheten:
Kan detta innebära att treenigheten är en förutsättning för att kärleken överhuvudtaget ska kunna existera? Kan Gud vara annat än gemenskap i sig själv, och således vara mer än enbart en person.
Är vår erfarenhet av kärleken spår som pekar, visar och leder till en Gud som är treenig?
Skulle Gud inte vara det, skulle vi människor då äga något som Gud själv inte kan äga - den fullkomliga kärleken som förenar och som ger allt liv?
Jag bara spånar.
Spåna gärna vidare tillsammans med mig.
Kommentarer
Postat av: Linnea
Du skrev: Skulle Gud inte vara det (en treenighet), skulle vi människor då äga något som Gud själv inte kan äga - den fullkomliga kärleken som förenar och som ger allt liv?
Då undrar jag. varför skulle vi äga den fullkomliga kärleken som förenar och som ger allt liv?
gött med din blogg.
Trackback
