Filosofadam

Antingen är mitt hjärta alltför litet. Eller så saknar det förmåga.

Jag önskar med jämna mellanrum att jag vore mer av en uttryckande känslomänniska. Inte för att känslouttryck nödvändigtvis är det viktigaste i livet. Men det behövs ibland. Och när det är så, då är det inte lätt att vara en tänkare som jag.

Min skalle är ganska full av människor jag tänker på. Och mitt hjärta försöker hinna med att översätta det jag vill säga till alla. Men trots oss människors likheter så talar vi ibland förvånansvärt olika språk.

Igår satt jag och fundera en liten stund kring detta med att älska andra, och jag förundras över hur enkelt det kan vara att påstå sig göra det, och hur svårt det är att faktiskt göra det. Sen vet jag inte riktigt om jag vet vad det innebär att visa kärlek. I vissa lägen känns nämligen kärleken avlägsen, svårnådd och outtalad.

Samtidigt är det spännande. Oerhört spännande. Kärleken sägs ju förändra, men det gör även alla försök till att älska - de trevande, de osäkra, de klumpiga, de misslyckade, de suveräna, de otimade - ja alla.

Idag är det fredag. Jag ska försöka även idag.

Det måste ju vara värt det?