Filosofadam

Jag har gått och grunnat på en sak.

Så kom jag på idag att jag inte summerat mitt grunnande. Dags att ta till pennan (eller tangentbordet som nu mer gäller i detta morderna samhälle) och skissa lite.

Då och då snappar jag upp signaler att detta med att vara kristen är något som medför jämförelse. Dvs, att man jämför sig med andra kristna och stämplar sig som "sämre" och andra som "bättre". Eller så menar en del att "jag kan inte bli kristen, jag duger inte till det".

Jag kan inte annat än undra om det från kristna håll sänds ut fel signaler, för inte kan det väl förhålla sig så att en del är bättre och andra sämre?? Kristen tro mäts inte i braighet, den mäts - om den nu mäts överhuvudtaget - i så fall i erfarenhet. Där mer erfarenhet inte tillför en bättre status, utan ett större ansvar.

Jag tänker så här:
Kristen tro talar om att bli kristen är att bli "född-på-nytt". Det är intressant. För om jag jämför med hur min egen familj ser ut så är vi 4 bröder. Jag föddes 1982. Josef föddes 1990. Jag har alltså vandrat på denna jord 8 år mer än han. Men jag aldrig sett mig själv som bättre. Snarare har jag upplevt det tvärtom för att jag ofta kommer tillkorta när det kommer till att ta ansvaret att leda och dela med mig av det jag levt igenom.

Är det inte likadant i att vara kristen, om det nu handlar om en ny födelse? En nykristen kan inte vara sämre, däremot yngre. Detta betyder att de kristna som vandrat längre, vet mer och förstår mer har en lillebror eller lillasyster att ta hand om.

Jag gillar tanken. Det skapar dynamik. Det skapar beroende. Det skapar samhörighet. Det skapar förståelse. Och förhoppningvis formar det fram kristna som inte jämför sig med varandra, utan till fullo njuter av att tillhöra samma familj. Ung som gammal.