Onsdag kväll.
Läser en skapligt intressant bok för tillfället som återigen utmanar mig rent intellektuellt. Det som slår mig när jag läser böcker som behandlar områden såsom gudsexistens, tro & vetande m.m. är misstanken att gemene man inte nås av bråkdelen av de insikter och kunskaper som finns. Vilket är synd, studier av livsåskådning borde vara mer centralt i och med att det är väldigt centralt i själva livet.
Det svåraste med min läsning är att Gud lätt går från att vara ett misstänkt fantasifoster till att vara enbart ett bekräftat förnuftfoster. Och om Gud existerar vill jag inte att han ska vara fast i mina tankar, jag vill ju att Gud i så fall ska prägla mitt liv på ett vis som säger mer än vad några skrivna boksidor kan förklara.
Kanske det redan är så i mitt liv? Men ibland kan jag mitt i alla filosofiska resonemang och intressanta argument stanna upp och uttrycka mig som många andra gjort före mig - "men, var fan är Gud då?".
Ursäkt min dåliga franska, men vissa ord kan ibland uttrycka min undran mycket bättre genom att närvara än genom att förbjudas uttalas.
Det finns lägen då de intellektuella spekulationerna är guld. Att vrid och vända på saker och ting. Att filosofera. Men sen kommer lägena då det inte spelar roll hur mycket sådant som finns lagrat i huvudet, därför att tron (och tvivlena) befinner sig i hjärtat.
Det är då jag lägger ifrån mig boken jag läser, och istället lyssnar på Father Time (t.ex.) med Stratovarius och dagdrömmer om en tid då frågorna funnit sina svar.
Och dagdrömmer jag inte så försöker jag se framför mig den tid då människor i min omgivning kan få må bra. Rakt igenom må äkta bra.
Det skulle vara mer värt än svar på alla mina frågor.
now we're talking.