Kvällstankar

Vi lever i en väldigt orättvis värld.

Jag lever i den del av världen som kanske bidrar mest till den orättvisan.

Idag besökte jag en vän på sjukhuset. Vi vandrade i sjukhuskorridorerna för att sedan vandra ut och ta en lov i parken. Två helt olika världar. På sjukhuset mötte man utmärglade människor, udda människor, människor som kämpar med krämpor mitt i livet. Ute i parken gled "finlirarna" omkring och lapade sol. Det njöts och orättvisan var inte närvarande.

Jag kan många gånger känna lite dåligt samvete av att jag har det för bra. Det saknas sällan något av det materiella i livet. Allt är enkelt att få tag på. Det är svinigt enkelt ibland.
Och då kan jag känna att moralen i mig får sig en törn, och så börjar jag undra om det är rätt att leva som jag gör. Är det rätt att njuta av välsignelserna som medförs av att födas i västvärlden?

Jag tror faktiskt att det är det. Vi ska inte skämmas för allt vi har. Vi ska inte skämmas för att våra prioriteringslistor är fyllda av nöjen. Vi ska inte skämmas för att vi så enkelt kan köpa nytt.

Det är nog inte där problemet ligger.

Problemet ligger inte i det som finns och syns. Problemet ligger i det som aldrig syns för att det aldrig finns.

Vi borde skämmas för allt det vi aldrig ger. Vi borde skämmas för allt det som aldrig hamnar bland våra prioriteringar. Vi borde skämmas för att det är så svårt att köpa till någon annan.

Det är svårt att förändra en kultur man själv lever i. Därför är de glimtar man får ifrån andra kulturer så viktiga. När man för en stund förstår att världen är inte rättvis, att den är så skev - då ska man låta dessa glimtar bevaras och börja växa in i sin egen kultur. Ett nytt sätt att leva är att tillåta något nytt att sakta växa fram inom sig.

Jag försöker.
Jag misslyckas oftast.
Då försöker jag igen.

Världen kan bli rak. Om man justerar den bit för bit.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0