Filosofadam

Jag kan inte hjälpa det.

Jag är beroende av det.

Mitt dagliga intag måste få vara intakt av det.

Filosoferandet!

I tisdags satt jag med och lyssnade på en föreläsning kring tro och vetenskap. Att göra det är alltid en dödsstöt för min slumrande hjärna. Den vaknar till liv, och den börjar tänka. Mycket.

Detta inlägg kan därmed bli för mycket för de flesta. Ber om ursäkt för det redan nu. Vidare läsning sker på egen risk. Jag tar inte ansvar för uppkomsten av antingen möjlig uttråkning eller förvirring!

Den moderna upplysningen satte sin stora tilltro till förnuftet. Bort skulle den religiösa tron på att det existerade något övernaturligt. Vi levde i ett slutet system där naturen är allting och ingenting finns där utanför, därmed skrotades tanken på att något övernaturligt skulle finnas. Allt som existerade skulle kunna förklaras av förnuftet.

Till sist sprang dock moderniteten på ett problem. Jag skulle vilja formulera det så här:
1. Allt som existerar ska förklaras av förnuftet
2. Förnuftet kan ej förklara sig själv
3. Förnuftet bör således inte existera, då det ej går att förklaras
4. Om inte förnuftet existerar, hur kan vi då veta någonting överhuvudtaget?

Moderniteten stod nu på randen till postmoderniteten. Kvar fanns den starka tron på att det övernaturliga inte var något att alls ta med i beräkningen. Men hur ska ett slutet system där förnuftet visat sig inte vara tillräckligt kunna fortskrida utan att visa sig vara ett öppet system?
Jag tror att insikten om att vi inte kan omfamna sanningens objektivitet med vårt förnuft, fick oss att tro att det förnuftigaste var att placera sanningen hos subjektiviteten. Det postmoderna tänkandet hade fötts.

Nu till den fråga som många ställer sig och som jag filosoferat lite kring: Är det förnuftigt att tro?

Svar: NEJ

Fast frågan är nog helt fel ställd. För den är missvisande från allra första början. Varför? Därför att allting börjar i tro. Vetandet är slutdestination för den som vågat ta sitt språng i tro.
Frågan borde egentligen vara: Vad är det förnuftigt att tro på?

Några tankar om förnuftet:

Jag tror att förnuftet endast kan arbeta med sina nu existerande beståndsdelar och erfarenheter, just för att det är allt förnuftet har tillgång till. Men förnuftets önskan är att alltid veta mer, kalla det den goda nyfikenheten. Men för att få mer att arbeta med måste förnuftet bete sig oförnuftigt.
Förnuftet måste säga till sig själv: Överge mig så att du kan återfinna mig mer förnuftig än innan.

Oförnuftet är den väg varpå förnuftet färdas på och gör nya upptäckter.

Några tankar om tro:

Därmed är inte tro en motsats till förnuft eller vetande. Utan det är vetandets själva nödvändighet och förutsättning. Att tro är alltså något vi ska uppmuntra, för det leder till att vi kommer att veta mer. Det vi ska vara uppmärksamma på är vad vi väljer att tro på. Tro blir oförnuftig först när den funnit sig själv vara oförnuftig och väljer att ändå hålla kvar vid sig själv.

Några tankar om Gud:
Är det då oförnufigt att tro på Gud? Med detta inlägg ämnar jag inte ge ett svar på den frågan. Däremot skulle jag vilja peka på att både tro och förnuft krävs för att svara på frågan.

En aning jag har är att det slutna systemet som moderniteten och postmoderniteten så starkt vill åberopa verkar vara svårt att behålla slutet. Och om det då är så att system förhåller sig vara öppet - vad finns då där utanför?