Filosofadam

Vad än titeln antyder så är detta inlägg enbart mina egna ord och inte Guds. Däremot kommer mina egna ord att denna gång beröra tankar jag har kring Bibeln och "påståendet" att den är Guds ord, och hur detta tolkas (och misstolkas) i samtalet om tro.

Förra veckan hörde jag det igen.
Någon som sa följande: "Jesus nämns ingen annanstans än i Bibeln".

Jag tänker inte bevisa motsatsen, utan mer belysa något som jag kom att tänka på när jag hörde påståendet. Även om det nu vore så att gestalten Jesus enbart benämns i Bibeln, varför skulle det vara uppseendeväckande?

Jag tror att Bibeln som källa oftast redan innan den nämns har tagit bort från ekvationen då den som bekant är en helig skrift ansedd att vara Guds ord. Punkt.

Det är som om Bibeln läses endast på ett sätt - som en religiös skrift, där de som tror läser den som Guds ord, och de som inte tror som religiös propaganda.
Vi verkar ha glömt bort att Bibeln är så mycket mer. Varför kan vi inte läsa den som poesi, där den skrivits för att vara poesi? Varför läser vi den inte som biografi/historia när den skrivit i det syftet?

Jag tror inte att Bibeln är, per definition, skriven av Gud.
Jag tror Bibeln är skriven och sammansatt av människor.

Jag tror också att Bibeln är inspirerad av Gud.
Precis som jag tror att Gud även idag kan inspirera människor till att skriva, måla, sjunga etc.

Jag tror också att Gud funnits med i sammansättningen av Bibeln (och jag tänker inte ägna detta inlägg åt att studera hur Bibeln rent historiskt blev Bibeln).

Problemet, som jag ser, är när termen "Guds ord" missbrukas eller snarare "överbrukas", om man nu kan säga så. För att illustrera, och även komprimera inlägget lite: När jag säger mig tro på Bibeln som Guds ord får jag ofta gensvaret "så du tror att allt i Bibeln är sant?".

Jag förstår precis hur de menar, de som gensvarar, men jag tror också att hela konceptet Bibeln som Guds ord blivit misstolkat. Allt tenderar att bli så svartvitt. Man ska tro antingen eller.

Psaltaren består av dikt och prosa. Det gör även Tomas Tranströmers böcker. Om jag säger mig tro att hans böcker är Tomas Tranströmers ord, brukar jag inte få gensvaret - "så du tror att allt i dom är sant!". Det vore ju bra korkat, i och med att poesi inte handlar om att vara bokstavliga sanningar.
Varför läser vi då (eller tror) att Bibelns poesi ska vara det?

Eller om jag läser på om Isaac Newtons skrifter, inte blir jag ställd mot väggen och utfrågad om jag tror att allt det han skrivit är sant, bara för att jag vidhåller att allt han skrivit är hans egna ord. Det mesta av Newtons skrifter är sant, medans en del är sanningar som kräver en viss modifiering. Av den enkla anledningen att man måste förstå det Newton skrev i kontext med när han skrev det.
Varför kan vi inte läsa det Bibeln lär ut i ljuset av kultur, kontext och språk? Måste vi gå i fällan och stånga oss blodiga med att försöka förstå hur vi ska tillämpa saker och ting bokstavligt. Eller ställa kristna mot väggen och kräva att om de tror på Bibeln så måste det innebära att de tar den bokstavligt.

Bibeln är poesi
Bibeln är allegori
Bibeln är hyberbolism
Bibeln är släkttavlor
Bibeln är ordspråk och visdom
Bibeln är historieskildringar
Bibeln är filosofi och undervisning
Bibeln är uppenbarelse

Att Bibeln därutöver är Guds ord är något som jag tror måste förstås i kontexten av allt det tidigare nämnda som Bibeln är. Att läsa Bibeln tror jag behöver göras genom att först förstå vad man läser. Detta kanske en del kristna tolkar som att jag förminskar Bibelns gudomlighet (eller inte tror på den), och en del icke-kristna kanske tolkar detta som mina försök att slingra mig ifrån det problematiska i att hålla Bibeln såsom gudomlig.

Själv anser jag endast att detta gör Bibeln till mer dynamisk, då denna bibelsyn är mer verklighetstrogen i att den inte är svartvit - precis såsom livet inte är svartvitt. Den blir mer dynamisk då det mänskliga och det gudomliga (om det finns) samverkar, och där det heliga inte ligger i statiska religiösa teser utan i en berättelse som tar sin plats i den värld vi lever i. En berättelse fylld av människor, och om man väljer att tro på det, även fylld av en Gud som gör sig hörd.