Filosofadam

Världen är bruten.
Det måste finnas en orsak.

När jag tänker efter (åtminstone lite granna) återkommer ordet relationer till mig.

Finns det något som våra liv kretsar kring så är det relationer. Vi har relationer. Vi skapar relationer. Vi lämnar relationer. Vi tänker på relationer. Vi drömmer om relationer. Vi ÄR relationer.
Relationer är det centralaste vi har i livet. Och relationer är det som ger oss den allra största glädjen. 

När de fungerar.

Baksidan av relationer är att när det smyger sig in sådant som inte gagnar dom så kommer de ge oss sår. Ibland djupare sår än vad vi kunnat ana. Den största glädjens källa kan också vara den djupaste sorgens källa.

Men inte en sekund att vi tänker överge vårt behov av relationer. Däremot, tyvärr, väljer vi att ständigt jaga nya istället för att läka det som gått snett.

Jag kan spåra så mycket elände till olika typer av relationsproblem. Det är pappor och mammor som misslyckats (och som i sin tur har föräldrar som misslyckats), det är vänner som svikit, det är främlingar som varit fientliga, det är heliga löften som brutits och det är det ena efter det andra som har gått fel.

HUR??  
Hur kan vi förändra all denna brustenhet som vi vadar fram i till att bli helt igen?

När är någon beredd att ta första steget. Bryta linjen. Göra det som inte är normalt. Älska den ovärde, den som kanske inte älskar tillbaks. Ha modet att säga: nu får det vara nog!

Det enda som kan läka en värld som är bruten är en kärlek som ser vad den världen kan komma att bli. En kärlek som älskar allt och alla i den världen. Trots olikheterna. Kanske t o m pga dom.

Jag skulle önska att jag hade lite mer av den typen av kärlek.

Då kanske jag skulle förmå göra lite mer.

För att allt ska bli bra igen.