På morgonen läste jag en text av Tomas Sjödin, och jag slogs av hur vackert han skriver. Det blev ett sådant tillfälle där jag avundas att det inte var jag, utan någon annan, som lyckades få till formuleringen jag själv sökt efter.
Sen inser jag att det är enbart att ta emot det vackra som en gåva, och låta orden sjunka in och bli till mening.
Sjödin slår an en ton av en melodi jag själv gått och nynnat på. En melodi i moll. En melodi om Guds frånvaro.
Närmar er Gud och Gud skall närma sig er är en välciterad vers som jag antar ska ingjuta hopp. Hos mig ingjuter den alltför oftast minnena av det grusade hoppet. Gud verkar inte alls närma sig. Gud verkar inte ens ha reagerat från sin slummer.
Så känns det. Så bränns det.
Det är då jag tvingas acceptera närvaron av det oförklariga i livet med gudstro.
Ibland är jag frestad att stämma in i ateistens förklaring varför det inte händer något - Gud finns ju inte! Den slutsatsen kan upplevas som ett balsam för min själ, som ett utväg bort ifrån alla tvivel. Men jag stämmer aldrig in, utan jag förblir tyst och betraktar. Jag betrakar allt som pekar mot att Gud aldrig ens varit i närheten, och så samtidigt betraktar jag allt det som pekar mot att Gud måste sannerligen vara mitt i allting. Då slås jag inte bara av tvivlens kraft utan av oförklarighetens kraft. Detta kraftfält som innesluter mig i en sfär där jag inte kan gömma mig för det oförklariga, därför att varje plats jag väljer att utgå ifrån belyser något samtidigt som något lämnas i dunklet - i det oförklariga.
Hur konstigt det än kan låta så är det i denna spänning som jag ständigt återupptäcker min frihet genom att acceptera att livet alltid kommer rymma det oförklariga. Jag blir då fri ifrån att försöka förstå allt, och fri till att leva i det jag valt att omfamna - nämligen tron på Gud.
Och det som är dårskap för världen blir till den djupaste visheten för mig.
