Metaltown
Då har jag precis kommit hem efter en liten vistelse i Göteborg, och närmare bestämt Metaltown. Här följer mitt lilla sammandrag:
Redan under resan ner framstod det klart och tydligt att vädret skulle bli kanon, det var dags att fixa brännan. Tyvärr saknade bilen cd-spelare och uppladdning med musik av aktuella festivalband fick utebli - lite tråkigt.
Väl framme efter lite irrande den som vanligt omöjliga staden att köra rätt i, så möttes vi av en enorm kö.
Denna enorma kö gjorde att vi helt och hållet missade Dead by April, stort minus av arrangörerna att inte påbörja insläppet i tid och att skapa ett ordentligt flöde vid entrén.
Våran första konsert blev istället Pain och jag får helt enkelt säga att det var en lagom uppvärmning inför helgen. Inte dålig, inte bra utan helt svenskt lagom beskriver konserten.
Vi kastade sedan ett öga på Napalm Death och gick vidare. Henke diggade det inte alls, jag hade väl kunnat stå ut ett litet tag till.
Istället inväntade vi Trivium som bjöd på bra underhållning. Aggresivt och melodiskt, och stundtals riktigt bra. Synd bara på att sångarens mellansnack bestod med 50% av ordet fuck och dess olika böjningar...
Children of Bodom blev nästa akt att bevittna, och det är inget band jag av någon mer unik anledning än att de var tråkiga, ska springa och inhandla skivor av. Bra dra, men inga låtar som sätter sig - och sångaren lånade visst Trivium sångarens mellansnacks-manus.
Klockan närmade sig 20:00 och kvällens största förväntan Volbeat äntrade scenen. De gav publiken precis vad den behövde - en kanonspelning. Och ett stort plus för en sympatisk sångare som inte bara står och vrålar svordomar, utan faktiskt säger något värt att lyssna på.
Disturbed heter bandet som jag hade absolut ingen koll på innan de drog igång. För min del var spelningen inte nämnvärt intressant. Klen sång och tradiga låtar. Troligtvis ett band jag godkänner på skiva - men inte i solen på Metaltown. Henke förstår mig inte. Publiken var ändå på g.
Framåt kvällningen letade jag mig in i tältet, och lilla scenen, för att lyssna lite på Bullet. Det var tur det, för deras AC/DC-inspirerade röjmetal gav mig mersmak. Ordentligt drag hos den lilla publiken som slopade Slipknot på den stora scenen. Fyra getingar till Bullet!
Avslutade första dagen med att gå upp på Götaälvsbron och iakkta Slipknot från ovan. 10 minuter och sen åkte vi för att sova.
Lördagen började med en kanonspelning av Evergrey. Helt klart ett band jag missat under åren och kanske borde ta lite tid att lyssna in mig desto mer på.
Efter detta väntade Dragonforce, och ett av mina mest förväntansfulla ögonblick på festivalen. Ryktena har sagt att Dragonforce inte är bra live - denna konsert bevisade motsatsen. Sångaren sjöng bra och bandet bjöd på bra underhållning (vi fick oss t.o.m. en liten titshow) och publikfrieri som gick hem i massan.
My Dying Bride blev en annorlunda upplevelse. Partier var helt klart medryckande i sin tyngd och mörker, men både jag och Henke satte oss ner och sov, vilket säger det mesta: Doommetal är inte vår kopp med te...
Festivalens helt klart tråkigaste band.
En snabbtitt på Girugämesh som inte gav mig någon mersmak. Tråkmetal när den är som mest intetsägande.
Vi gick för att äta jordgubbar och lyssna på Mustasch istället, och festivalens absolut röjigaste band och med en publik som verkligen förstärkte musiken. Helt klart underhållande - trots att vi inte såg någonting av scenen.
Opeth bjöd på långtråkig brutalmetal med skön growl och härliga dubbeltrampscrescendon. Men stela musiker och långa partier av emotienella jamsektioner är inte roliga att stå och lyssna på.
Dir En Grey blev aldrig intressant, utan intogs på distans med en chorizo i min hand.
Kvällen avslutades med sedvänjan att vandra upp på bron och avnjuta kvällens headliner, som denna gång var Marilyn Manson. Vi kastade ett getöga, eller två, på honom och sen åkte vi hem för att sova.
Det var Metaltown i korthet. Bästa minnena på denna resan blir nog:
- Napalm Death sångaren, som nog haft en tuff engelsk uppväxt, av hans ihärdiga spasmryckande på scenen att dömma.
- Monster tältet som spelade Helloween och gav min power-metal abstinens en stunds vila.
- Hamish, som var på besök från Braveheart filminspelningen...
- Right here, right now-tältet, som bjöd på suspekt underhållning.
- Killen som tränande för göteborgsvarvet...
- Mannen med päls
- Alla människor som uppfyllde metalidealet i och med sina vita kroppar och bondbrändsröda underarmar och nackar.
- Alla sarkasm som Henke och jag har gjort oss skyldiga till under denna vistelse.
Och nu var det slut. Stay True, Stay Metal ;)
Jag tar mig lite tid
Ibland räcker inte tiden riktigt till...
Och när tiden tryter så är verkar det alltid vara det viktigaste som blir bort-prioriterat. Som Gud. Och som disken från förra veckans kafferep med kompisarna.
Man önskar ibland att dygnet hade haft 48-timmar, men samtidigt när jag tänker på det så spelar det ingen roll. Tiden är konstant oavsett hur man vrider på den eller delar in den i timmar, dagar och månader. Tiden existerar endast i detta nu.
Att hinna med livet kan vara svårt, men vad är det egentligen vi ska hinna med? Och den tidlöse Guden som man försöker att lära känna men som ständigt är en relation man skjuter framåt - hur tänker han? Är det en synd att inte hinna med?
Förlåt mig Gud för att jag glömmer ta mig tid till dig. Men du har också sagt att allt jag gör för de minsta, det gör jag också för dig. Men ändå? Jag rår inte för att jag önskar att morgondagen inte skulle komma så snabbt.
Vad är tid i ett evighetsperspektiv?
Enbart en liten stund
Men en stund kan ju förändra allt
Livet består av tidens alla timmar
Men livet formas av ögonblicken
Tiden är en gåva att förvalta och jag ber om hjälp att lära mig förvalta den väl. Och jag tror att även tidens gåva är som de flesta andra gåvor - delar man med sig av den förmeras den.
Men nu har jag verkligen inte mer tid till att blogga. Och disken är fixad....
Lite citat bara
Hittade lite roliga citat på nätet, och jag tänker inte översätta dom...
"There are two different kinds of people in this world; those who finish what they start, and"
- Brad Ramsey
"Many years ago I chased a woman for almost two years, only to discover that her tastes were exactly like mine: we both were crazy about girls."
- Groucho Marx
"I wanted to kill the hottest person on earth. Then I learned there were laws against suicide"
- Missy Fruchter
"The trouble with jogging is that by the time you realize you're not in shape for it, it's too far to walk back"
- Franklin Jones
"There is a fine line between fishing and just standing on the shore like an idiot"
- Steven Wright
"I like work; it fascinates me. I can sit and look at it for hours"
- Jerome K. Jerome
"Those who think they know everything are very annoying to those of us who do"
- Terry Marchal
Sportgrodor
Att se på fotboll är kul, kanske inte främst för att jag bryr mig så mycket om resultatet eller njuter av sporten i allmänhet. Utan det är ett trevligt samkväm som alltid mynnar ut i något intressant samtalsämne.
Men så finns det också detta med sportkommentatorer, och vad dom lyckas haspla ur sig. Det är en ren fröjd att bara lyssna...
Sverige-Malta gav på en del örongodis. Eller vad sägs om denna kommentar från båset efter att en svensk spelare återigen skjutit ett relativt högt skott:
"Sikta lågt, målvakten i Malta tar allt under ribban"
Vi som inte är experter på fotboll, och bara sitter hemma i tv-soffan och försöker hänga med, undrar om inte en sådan målvakt är omöjlig att göra mål på - han tar ju allt under ribban. Inkluderar inte det höga som låga skott??
Summa summarum: Man behöver inte vara expert för att förstå sig på fotboll... :P
Ibland måste man få brodera ut lite...
Min bror (vem av de 3 får ni lista ut själva) har skaffat flickvän. Mitt egna hjärtas rum för en flickvän börjar mer och mer gestalta sig i form av ett kloster. Jag tycker i och för sig att munkkåpa och sandaler är lockande - och livet med kontemplation på schemat.
Jag kan inte låta bli att ibland ändå tänka tanken på detta kring ett förhållande. Det är ju ändå så att en central del av livet kretsar kring detta tema. Och jag förstår det. Samtidigt som jag inte själv lägger samma tonvikt på det hela.
Själv är jag lite av en enstöring. En enstöring med en längtan efter att vara pappa mer än efter att vara en god man. Jag gillar tanken på att ha ett litet torp med en veranda utanför dörren där jag kan sitta i min gungstol, smutta på morgonkaffet och se på när gryningen kommer på besök. Att ägna dagen åt bön, läsning och skriverier och åt att göra ensamheten till en av sina bästa vänner. Den tanken har sin charm.
Samtidigt attraheras jag av tanken på ett likadant torp, men där jag snavar på dotterns leksak och spiller kaffet på gungstolsdynan och alldeles för sent inser att dottern måste iväg på dagis. Att ägna dagen åt att planera, göra inköp, uppfostra och åt att göra disciplinen till en av sina bästa vänner. Den tanken har också sin charm.
Vad nu detta har med ett förhållande att göra vet jag inte, det blev helt enkelt detta spår som mina ord valde att ta - nu när jag skrev.
Hur som helst, min bror har fått en flickvän. Och jag är väldigt stolt och glad över det. Punkt.
Töväder
En äkta soldat slåss inte för att han hatar sina fiender, utan för att han älskar de han försvarar...
Funderade idag på hur mycket det är i livet som drivs av kärlek, och hur mycket det är som drivs av hat. Citatet ovan är talande, samtidigt som jag inte kan undgå att tänka att soldaten inte ens hade behövts om ingen hatat från första stund.
Men hatet är en realitet i vår värld. Och en känd person sa att vi ska bekämpa det onda genom att göra det goda. Ondska som möter ondska förmeras enbart, precis som snö på snö enbart blir en större och större snöboll. Ondska besegras enbart genom att möte ett element av ett annat slag. Den kyliga snön kan enbart töa med hjälp av värme. Ondska kan bara besegras genom kärlek.
Och precis som snön enbart är ett täcke (dock ett vackert sådant) så är även ondskan något som döljer. Något enstaka kan finna rot och sticka upp ur det vita täcket, men landskapet förblir vitt.
Våra motiv avgör vad som sker med våra fiender. Hatet förintar en del, men gör de andra till än mer befästade i fiendskapet. Kärleken smälter åtminstone någon. Och den lilla bit som går från vit till grön kanske inte förändrar landskapet direkt, men det gör det möjligt för alla andra att upptäcka vad som finns där under - och det, om något, är en början...
Stockholm Maraton
Nu har jag bevittnat folkfesten Stockholm Maraton, och jag fick mersmak. Jag kan t o m drista mig till att lova att nästa år stor jag vid startlinjen (och förhoppningsvis även når mållinjen) när loppet går av stapeln för 32:a gången.
Någon som känner sig manad att börja löpträna tillsammans med mig??
