Filosofadam

Nu har jag sett Solsidan. Nu vet jag vad det är folk pratar om. Det är den första serien jag sett på minst 6-7 år. Det blir så när man inte har teve.

Gillade serien. Den levererade en hel del sköna repliker. Rheborg levererade de flesta av dom.

För övrigt tycker jag att man ska lyssna på Serenitys nya album. Det är det albumet som Kamelot inte gjorde förra året, men kanske borde ha gjort? Death & Legacy heter det i vilket fall som helst.

Nu ska jag återgå till läsandet av God and the New Atheism. På återseende...

Kappsäckslivet har tagit slut. För ett tag verkar det. Ytterligare en vecka i Vemdalen har avverkats, och jag är mycket tacksam för att för första gången i livet uppleva en S O L I G fjällvecka. Det bockar jag ödmjukt för.

Läste under veckan ytterligare en bok av N.T. Wright, Evil and the Justice of God. Väntade mig en bok som mer filosofiskt skulle vrida och vända på ondskan och dess tydliga närvaro i vår värld, men jag fick mig en bok som var mer biblisk och vardaglig i att bemöta frågan om ondskan.
Borde läsa boken igen för att sätta mig in mer i den. Nu skummade jag mestadels genom sidorna. Dock är jag alltid lika fascinerad över Wright och hans fräschhet i både skrift och tankar. Han verkar vara så harmonisk och balanserad i det mesta.

Ondska är i vilket fall som helst något mycket påtagligt. Något som vi alla måste bemöta på ett eller annat sätt. Och sanningen verkar vara att vår värld inte kan "utveckla" bort ondskan genom att bit för bit bli mer god. Människan verkar inte besitta den förmågan, och talet om framskridande är tillsynes en myt.

Men hur ska ondskan försvinna? Vad kan förinta ondska?

I alla tider har kravet på rättvisa varit den stora banderollen i kampen mot ondskan. Överallt där det onda tar sig form ropar någon efter rättvisa. Men ändå verkar rättvisan aldrig klara ut problemet. Ondskan tilltar och ropet efter rättvisa blir endast mer högljutt, aldrig mer besvarat.

Jag håller på Wrights linje att det som behövs är förlåtelse. Äkta, genuin förlåtelse är det enda som slukar ondskan. En sådan förlåtelse tar fram ondskan i ljuset för att tydligt kalla det vid sitt rätta namn, men istället för att kräva en rättvisa som endast föder mer behov av rättvisa, förändrar den allt genom att vägra kräva tillbaka.

Vår värld behöver förlåtelse om vi önskar en framtid utan ondska.

Kan vi se det?

Debatten mellan ateister och teister är en intressant sådan. Men ibland bär den med sig alltför mycket missuppfattningar - tror jag. Ateisterna och teisterna har båda förutfattade meningar om varandra, vilket jag tror är orsak till många övertramp i samtalet om de existensiella frågorna. Några iakttagelser jag gjort är dessa:

1. Ateister verkar förutsätta att en gudstroende inte är speciellt intellektuell då det ju är "bevisat" att gudstro inte är förnuftigt.

Personligen tycker jag historien visar att det tvärtom är tydligt att väldigt intellektuella människor håller fast vid sin gudstro. Förnuftet är inte ett hinder för att tro. Samtidigt är det mängder av högt intellektuella människor som fullständigt förnekar att en gud kan existera. Det intellektuella lägret är alltså inte överens om frågan om Gud.

2. Teister förutsätter att meningen med livet är Gud, och att ateister därmed inte har någon mening i sina liv. 

Personligen är det ett av de "argument" för Guds existens som jag själv är ordentligt trött på när jag hör det komma från de kristna (främst) lägrena. Om Gud finns är det ju något som berör alla människor, oavsett om de är ateister eller gudstroende. Guds existens genomsyrar hela universum, och den "mening" som då finns i Gud är ju även ateisterna till del.

3. Ateister och teister är duktiga på att vräka ur sig åsikter, men få har på djupet satt sig in i det ämne som de har åsikter om.

Det är lätt att tycka. Jag vet kristna som sågar evolutionsläran utan att ens veta vem Charles Darwin är, och jag vet ateister som försvarar den utan att ens veta vad den faktiskt lär. Eller ateister som påstår att mirakler inte kan ske bara för att världen är ett slutet naturligt system och därmed stänger ute all övernaturlig verklighet, eller kristna som säger att mirakler kan ske därför att Gud existerar. Sådana resonemang skapar ingen större dynamik i samtalen om dessa frågor.

Ja, det finns massor att påpeka när det kommer till de existensiella samtalen. Som kristen brottas jag t.ex med tanken att om Gud finns och är intellektuellt hållbar att tro på, varför finns det då högintellektuella som inte tror på Gud?

Hur som helst. Detta inlägg var återigen bara jag som tänker högt - och inte på långa vägar tänkt färdigt. Det jag iaf efterfrågar och saknar i många lägen är det genuina, ödmjuka och äventyrsinspirerade samtalen kring de existensiella frågorna. Alltför ofta vill vi övertyga, få över andra på "vår sida" åsiktsstängslet. Alltför sällan vill försöka förstå en annans perspektiv och växa i kontrasterna mellan olika åskådningar.

Min kropp behöver vila. Jag är hemma från Estland nu. Det känns faktiskt riktigt skönt.

Estlandsresan var förra söndagen ett oskrivet blad. Jag hade ingen aning om hur resan skulle slå ut. Så när vi kl 02:00 på lördagsnatten satte oss i bilen för att påbörja resan var det lite nerv i kroppen. Nu i efterhand kan jag inte önska mig en bättre resa än vad vi fick.

På andra sidan Östersjön sitter nu 2 familjer i sina lägenheter och värmer sig. Nya fönster i den ena, nytt fönster och golv i den andra, gör att värmen stannar kvar lite bättre i hemmen. Det behövs när det är -20 på nätterna.
Det är så lätt värt att lägga sin energi på att hjälpa andra. När jag igår gick upp till familjerna för att säga adjö så sprang barnen omkring och lekte - och log. Det ser jag som min lön för arbetet.

Grabbarna jag hade med mig ifrån Oskarshamn gjorde också ett kanonjobb (även om de sov en hel del vissa dagar). Och det som de inte gjorde i rent praktiskt arbete, det kompenserade de med superb kvällsunderhållning (det ska bli skönt att lägga sig i natt och inte hitta ett par gamla kalsonger under kudden).

Det hände mycket mer på resan också. Vi hade byfest, vi hade lektion på byskolan och vi hängde på ett "barnhem" och tog med oss några grabbar till badhuset och lekte loss lite.

Nu är det bara smälta denna resa och ladda för nästa resa till Estland. Det lär nog bli av.

Men först ska jag packa väskan till nästa resa som går av stapeln redan på lördag morgon då jag ska dra iväg med 50 ungdomar till fjällen. Puder, offpist och vurpor är vad som väntar!