Filosofadam

Snart är det den första december. Det innebär att min bloggjulkalender tar sig sin början.

Förra året var det "Fira jul med Woody Allen" som gällde.

I år blir det "Fira jul med.... Chuck Norris!" som står på menyn.

Bara det är skäl nog att just du ska följa denna kalender. Men det blir inte bara oslagbara Chuck Norris trivialiteter som kommer att bjudas på, utan även Dagens Citat, där Chesterton och Twain kommer vara de celebra gästerna, Dagens kaninfilm, där de animerade kaninerna bjuder på klassiker i kortformat. Och så blir det säkerligen en och annan inblick i min tankevärld så här lagom inför jul.

Hoppas du finner kalendern intressant, och hyfsat givande i vintermörkret.

Den förste smäller det!!

Vad än titeln antyder så är detta inlägg enbart mina egna ord och inte Guds. Däremot kommer mina egna ord att denna gång beröra tankar jag har kring Bibeln och "påståendet" att den är Guds ord, och hur detta tolkas (och misstolkas) i samtalet om tro.

Förra veckan hörde jag det igen.
Någon som sa följande: "Jesus nämns ingen annanstans än i Bibeln".

Jag tänker inte bevisa motsatsen, utan mer belysa något som jag kom att tänka på när jag hörde påståendet. Även om det nu vore så att gestalten Jesus enbart benämns i Bibeln, varför skulle det vara uppseendeväckande?

Jag tror att Bibeln som källa oftast redan innan den nämns har tagit bort från ekvationen då den som bekant är en helig skrift ansedd att vara Guds ord. Punkt.

Det är som om Bibeln läses endast på ett sätt - som en religiös skrift, där de som tror läser den som Guds ord, och de som inte tror som religiös propaganda.
Vi verkar ha glömt bort att Bibeln är så mycket mer. Varför kan vi inte läsa den som poesi, där den skrivits för att vara poesi? Varför läser vi den inte som biografi/historia när den skrivit i det syftet?

Jag tror inte att Bibeln är, per definition, skriven av Gud.
Jag tror Bibeln är skriven och sammansatt av människor.

Jag tror också att Bibeln är inspirerad av Gud.
Precis som jag tror att Gud även idag kan inspirera människor till att skriva, måla, sjunga etc.

Jag tror också att Gud funnits med i sammansättningen av Bibeln (och jag tänker inte ägna detta inlägg åt att studera hur Bibeln rent historiskt blev Bibeln).

Problemet, som jag ser, är när termen "Guds ord" missbrukas eller snarare "överbrukas", om man nu kan säga så. För att illustrera, och även komprimera inlägget lite: När jag säger mig tro på Bibeln som Guds ord får jag ofta gensvaret "så du tror att allt i Bibeln är sant?".

Jag förstår precis hur de menar, de som gensvarar, men jag tror också att hela konceptet Bibeln som Guds ord blivit misstolkat. Allt tenderar att bli så svartvitt. Man ska tro antingen eller.

Psaltaren består av dikt och prosa. Det gör även Tomas Tranströmers böcker. Om jag säger mig tro att hans böcker är Tomas Tranströmers ord, brukar jag inte få gensvaret - "så du tror att allt i dom är sant!". Det vore ju bra korkat, i och med att poesi inte handlar om att vara bokstavliga sanningar.
Varför läser vi då (eller tror) att Bibelns poesi ska vara det?

Eller om jag läser på om Isaac Newtons skrifter, inte blir jag ställd mot väggen och utfrågad om jag tror att allt det han skrivit är sant, bara för att jag vidhåller att allt han skrivit är hans egna ord. Det mesta av Newtons skrifter är sant, medans en del är sanningar som kräver en viss modifiering. Av den enkla anledningen att man måste förstå det Newton skrev i kontext med när han skrev det.
Varför kan vi inte läsa det Bibeln lär ut i ljuset av kultur, kontext och språk? Måste vi gå i fällan och stånga oss blodiga med att försöka förstå hur vi ska tillämpa saker och ting bokstavligt. Eller ställa kristna mot väggen och kräva att om de tror på Bibeln så måste det innebära att de tar den bokstavligt.

Bibeln är poesi
Bibeln är allegori
Bibeln är hyberbolism
Bibeln är släkttavlor
Bibeln är ordspråk och visdom
Bibeln är historieskildringar
Bibeln är filosofi och undervisning
Bibeln är uppenbarelse

Att Bibeln därutöver är Guds ord är något som jag tror måste förstås i kontexten av allt det tidigare nämnda som Bibeln är. Att läsa Bibeln tror jag behöver göras genom att först förstå vad man läser. Detta kanske en del kristna tolkar som att jag förminskar Bibelns gudomlighet (eller inte tror på den), och en del icke-kristna kanske tolkar detta som mina försök att slingra mig ifrån det problematiska i att hålla Bibeln såsom gudomlig.

Själv anser jag endast att detta gör Bibeln till mer dynamisk, då denna bibelsyn är mer verklighetstrogen i att den inte är svartvit - precis såsom livet inte är svartvitt. Den blir mer dynamisk då det mänskliga och det gudomliga (om det finns) samverkar, och där det heliga inte ligger i statiska religiösa teser utan i en berättelse som tar sin plats i den värld vi lever i. En berättelse fylld av människor, och om man väljer att tro på det, även fylld av en Gud som gör sig hörd.

 THE GREY

 THE RAVEN

 THE CABIN IN THE WOODS

 SNOW WHITE AND THE HUNTSMAN

 THE DARK KNIGHT RISES

Jag har haft en mycket angenäm resa till Skottland tillsammans med den än mera angenäma Ellen, och är nu hemma i kära Svea rike igen. Resan gav mig inte enbart Haggis och män i kilt utan även intressanta samtal om både stora och små frågor. Dessa samtal fick mig självklart att tänka till, och här är några av de tankarna:

Som bekant har vi alla frågor om livet, och åsikter om vad svaren på dessa frågor är. Vi tycker och tänker inte alltid lika, vilket oftast är en mycket god orsak till varför dåliga svar blir avslöjade och bra svar blir förbättrade. Själv tycker jag det är intressant att försöka sortera och förstå vad som är vad i frågorna och svarens värld, och det gör jag därför jag tror vi ibland rör ihop saker och ting i onödan.

Jag kanske har skrivit om detta innan, men må det så vara jag skriver i så fall om det igen. Jag tänker mig att olika frågor har olika värde när det kommer till att ge svar. Alla frågor har samma värde när det kommer till att bli ställda, dvs det finns inga dumma frågor. Men jag tycker det vore dumdristigt att därmed se alla frågor som lika värdefulla när det kommer till dess förmåga att ge oss svar och förklaringar.

Jag skulle vilja föreslå att det finns en, vad jag vill kalla för, frågehierarki. I denna hierarki fungerar det så att i den givna kontexten står frågorna för olika sorters tyngd när det kommer till att nå en slutsats om sanningen. Frågor kan bära andra frågor. Jag menar att genom att få svaret på en fråga, kan du samtidigt få svaren på tio andra (eller också eliminera nödvändigheten av att ställa andra frågor).

t.ex.
1. Dricker Adam endast kaffe på morgonen?
2. Dricker Adam något på morgonen?
3. Dricker Adam endast te på morgonen?

Alla dessa frågor är relevanta om vi sätter in dom i kontexten att vi vill få reda på om vad jag dricker på morgonen. Om jag får ett svar "ja" på första frågan så har jag också fått svar på andra frågan, och eliminerat nödvändigheten att ens ställa den tredje. Dvs, olika frågor för olika tyngd med sig.

Detta tror jag är viktigt att applicera när det kommer till frågor om tro och om Guds existens. Min lilla testmodell här innan är tyvärr alltför enkel för att rakt av ställa upp en liknande när det rör större frågor, men jag hoppas ni förstår tanken jag vill förmedla.
Det jag skulle önska är att vi i debatten/samtalet om Gud och tro tar oss tid att se vilken frågehierarki som råder, för att inte dra fel slutsatser. Det finns primära och sekundära (och tertiära osv.) frågor och faran är att vi ibland låter de sekundära frågorna dra slutsatser om de primära, istället för att låta det ske vice versa. Och att vi gör det tror jag beror lite på en annan bit som jag nu vill säga någonting om:

Jag vill lyfta fram 3 olika vägar att komma fram till svar igenom. De är
1. Den intellektuella vägen
2. Den emotionella vägen
3. Den empiriska vägen (att genom erfarenheter komma fram till något)

Jag tror vi många gånger låter den emotionella vägen ta ledningen, och styra de andra. Detta tror jag är ett problem då jag tror de flesta av de "foundantional questions" (de frågor som bär andra frågor) är intellektuella och inte emotionella. Jag tror att det som är emotionellt och empiriskt alltid går att reducera ner till det intellektuella, eller på ett annat sätt uttryckt: det emotionella och empiriska måste tolkas/översättas så att det går att "förstå" med intellektet.
Men det intellektuella är inte självständigt. Utan känslorna och erfarenheterna hade intellektet famnat i mörkret. Intellektet behöver de andra för att finna bekräftelse, för där känslor och erfarenheter helt uteblir står intellekten med endast ord - och sanningen är mer än ord.

Nu ska inte detta inlägg bli för mycket, men jag har en del tankar om olika ståndpunkter man kan ha inför dessa frågor, och hur dessa är förnuftiga eller oförnuftiga. Jag får försöka dela dom tankarna i ett senare inlägg.

Vill till sist bara förbereda er att min bloggjulkalender börjar den 1 december i sedvanlig ordning!

Ett musik tips också till er alla: God Fallen Silent av Edguy, bra låt och intressant text

Cheers!
http://www.youtube.com/watch?v=ahXcHd5L2T0