Filosofadam

Jag älskar läger.
Jag skulle nog kunna leva på att enbart hålla läger för ungdomar resten av mitt liv.

Kanske för att jag också älskar ungdomar.
Jag gillar spontana galenskaper. Jag gillar ungdomar som inte riktigt kan följa regler. Jag älskar att ligga och lyssna på hur ungdomar i sovsalen pratar tyst när de vet att de egentligen inte ens ska vara där. Jag älskar när de hämnas efter mina egna bus (fast dom är oftast alltför snälla i sina hämnder).

Sen älskar jag Gud, och tron.
Älskar att dela med mig av erfarenheter och tankar, och faktiskt märka att det finns så mkt i oss människor som behöver bli sett och mött.

Men samtidigt så undrar jag över mycket. Hur delar man med sig av sin tro utan att "tvinga på" för mycket, men samtidigt också vara övertygad om att man faktiskt har något viktigt att dela med sig av. Hur älskar man ungdomar så att de förstår det, och inte bara för en vecka på läger?

Jag hoppas i alla fall att alla ungdomar man träffar, hänger med, skämtar med, skrattar med, delar livet med och bara är sig själv med, kan få ta med sig i livet något som faktiskt betyder något för dom. Jag önskar att de aldrig ska glömma att de är älskade, och inte behöver krångla och förändra en massa. Och att Gud inte är en sur gubbe som bara har en massa regler, utan en sköning som faktiskt menar allvar när han säger att han älskar oss människor.

Mer Gud, mer läger och mer chips åt folket!

När jag går och lägger mig på kvällen så vill jag somna glad, glad över att dagen som gått levts i full potential, och om inte det ändå levt utan att syssla med sådant som är önödigt.

Det är inte varje kväll som jag somnar på det viset.
Eller vaknar med det målet.

Idag vaknade jag och undrade varför det är så svårt att leva ut de ideal jag har inom sig? Eller för att vända på bilden - varför det är så oerhört lätt att leva ut dom ideal jag inte vill ha något att göra med?

Det är en svår balansgång mellan att kunna se det goda som väntar, och samtidigt hantera det onda som hindrar. Ja, jag vill kalla det "det onda", inte för att ge det en spirituell innebörd eller blåsa upp allt till att vara en strid mellan gott och ont. Nej, jag kallar det för "det onda" därför att jag upplever det som så, som om det inte vill mig väl.

Denna dag är ett nytt försök av att lyckas.

Att lyckas med att nå fram. Till Något.

När jag inte har mycket för mig brukar jag ibland ställa mig frågor såsom: vad är tid och är tid något värdefullt? vad handlar det om att vara människa? hur lever man äkta?
Ibland vill de enkelt formulerade kristna svaren poppa upp i mitt huvud. Liksom påminna mig om den kristna traditionen som jag växt upp. Jag vill inte se åt det hållet. Inte för att svaren nödvändigtvis är felaktiga, utan för att dom så enkelt gör allting så svårt.

Den kristna världsbilden, som på något vis skapar en ram vari mina tidigare frågor i början av detta inlägg kan få sig sina svar, kan ibland göra att det liv man vill leva i glädje blir ett liv i skuld. Jag drömmer om att vara nihilist, eller renodlad egoist, det skulle göra allting så enkelt. Tänker jag ett litet tag. Tills jag tänker ett steg till.

Plötsligt skulle jag ju inte längre ha några större värden att leva efter. Det där med ovillkorlig kärlek. Att glädjas av det lilla, av den omtänksamma livsstilen. Allt det där skulle ju försvinna. För när ingenting är något värt, och när endast jaget är det centrala, ja då blir allt egentligen just ingenting.

Kanske det inte är skuld jag känner, utan den där positiva anden av rannsakan. Som inte vill lära mig att jag har fel i allt, utan enbart lära mig att det goda livet går att leva. Om jag är beredd att kämpa. Det svåra är att i en kamp, en kamp där man ser sin otillräcklighet och sin potential på samma gång, inte bli orörlig av sina tillkortakommanden. Skulden kan få svepa förbi med sin närvaro. Men aldrig borra ner sig i min identitet.

Då har jag förlorat.