Guds rike
I mötet med Jesus så möter den fullkomlige den ofullkomlige. I ljuset av Jesu person är det inte svårt att se sina egna brister. Men ljuset avslöjar inte saker och ting för att döma utan för att ge en möjlighet till renhet. Ibland slår det mig så hårt att jag som människa äger så många brister och skavanker, och jag ställer mig undrande till påstående att jag skulle kunna vara ett språkrör för Gud.
Men så slår mig en tanke...
Om nu Guds rike finns inom mig, ja då är det mina brister, mina sprickor som bäst förmedlar riket. För tänk om jag ägde en perfekt fasad, utan några sprickor, då skulle det ljus som Guds rike är inte kunna förmedlas genom mig. Men nu är min fasad full med sprickor, och ljuset från Guds rike spränger fram genom dessa. Och tack vare detta så sänker sig också ljuset över de människor som jag möter, och saker uppenbaras som behöver bli uppenbarade.
Evangliet om Guds rike förmedlas på bästa sätt genom att Gud tar sin boning i oss människor. Allt för att vi en dag ska kunna ta vår boning i Guds riket - himmelen.
Vintern har iaf kommit...
Glögg
En rykande kopp varm glögg sitter nog aldrig fel. Och även om glöggen får mig att blossa (ja, just Blossa lättglögg har jag en allergisk reaktion på) så är det värt varenda droppe. Det enda jag för tillfället saknar är den tillhörande pepparkakan, som uteblir för att jag inte gjort inköpet ännu.
Too Hot To Handle
Denna låt av Virgin Steele gör att jag omöjligt kan somna pga det enorma medryckandet som tillkommer när jag lyssnar på låten.
Ungdomar som vill
Kan inte än glädjas åt att det finns ungdomar som faktiskt försöker förändra saker till det bättre, trots motgångar. Ordet förebild får en djupare mening...
Boggle
Spelet man aldrig kan få nog utav. Dels för att jag vinner, och dels för att Simon fölorar :P (åtminstone idag)
Bra böcker
Ibland äter man för att man är måste, ibland för att det är så gott för att avstå. Bra böcker fungerar på samma sätt - man läser dom för att de är så otroligt intressanta. Snart kommer för övrigt en ny bokrecension dyka upp på bloggen.
NHL
Hockeysäsongen är igång, och nu får man återigen följa de gamla idolerna via nätet. Funderar på att börja köpa hockeybilder igen...
Keso
För att det funkar så bra till mackor, eller precis som det är.
Tro
För att tron aldrig överger mig, men tvingar mig till att ständigt omvärdera och fördjupa perspektiven.
Författardrömmar
Jag har skrivit väldigt många bra böcker. Men ni har aldrig läst dom, för de existerar bara i drömmen om verkligheten, inte i verkligheten. Och om jag bara kan ge mig själv tiden att vänta in så kommer orden att ha blivit till meningar och meningarna ha blivit till kapitel och kapitlena till en bok.
Filmmusik
Varför lyssnar man inte mer på såda musik? Just nu är det T2 och True Romance som gäller.
Familjen
För att familjen ändå alltid är familjen.
Tinnitus Sanctus
EDGUY - Tinnitus Sanctus
Här följer min personliga recension av Edguys nya album - låt för låt:
1. Ministry of Saints (5:05)
Skivan startar med en tung låt som är denna skivas svar på "Sacrifice" från Rocket Ride, även den med pole position. Låten har en bra refräng som inte är för glad, men ändå helt klart allsångsbejakande. Gitarrsolot kommer där det ska, men lyfter inte låten speciellt mkt. En låt som lika väl kunde ha hamnat på det senaste Avantasia-albumet.
2. Sex Fire Religion (5:55)
Här har vi en låt som tydligt visar hur Edguy mer och mer gått ifrån Power metal och nu ägnar sig åt mer klassisk hårdrock. Jag vet inte om jag tycker just denna låt får det steget att vara positivt. Det är tunggung på sina håll i riffandet men det blir aldrig speciellt intressant. Ett av skivans svagare spår i min mening. Och Sammet verkar aldrig riktigt sluta tycka det är kul att skriva låtar som berör temat "sexualitet", vi minns väl "Rise of the Morning Glory" och "Fucking with Fire" bland annat.
3. The Pride of Creation (5:30)
Äntligen lite fart när det brakar iväg på vad som är "edguy-power-metal" som bäst. Allt med denna låt gör att man småler. Texten är underfundigt provokativ, refrängen upplyftande och melodislingorna njutbara. Påminner starkt om "Return to the Tribe" från Rocket Ride och "Down to the Devil" från Hellfire Club, eller varför inte den gamla dängan "Fairytale" från Vain Glory Opera. Låten ger mersmak i alla väder.
4. Nine Lives (4:26)
För att ännu igen återknyta till Rocket Ride så har vi här denna skivas motsvarighet till "Matrix". Syntharna är framträdande tillsammans med ett tungt riffande. Refrängen är medryckande på ett bombastisk och lite melankoliskt vis. Sammet blir nästan lite aggresiv för första gången på skivan. Solot är skönt och med en grym övergång till refrängen.
5. Wake Up Dreaming Black (4:04)
Låten börjar som om det skulle när som helst dra igång på rent power-metal vis. Istället drar det iväg på en lite sävligare resa genom en låt som inte riktigt lyfter. Man väntar hela tiden på att det klockrenta ska dyka upp, men istället blr det lite slätstruket och lagom kul. Inte dåligt, men inte heller något man går igång på.
6. Dragonfly (4:56)
En låt som ganska bra kan symbolisera dagens Edguy. Midtempo med bombastisk refräng. Var tog farten vägen? Låtar som dessa brukade vara bra kontraster mellan de snabba och glada fartlåtarna, nu verkar de blivit grundstommen för bandet. Men det är kvalité... fast utan farten som sagt.
7. Thorn Without a Rose (4:44)
Sammet har alltid varit bra på att skriva ballader. Detta är inte ett undantag, då mer ett exempel som definierar vad en utmärkt hårdrocksballad ska vara. En refräng som berör och lyfter upp på samma gång, och med en text som håller vad låten lovar.
8. 9-2-9 (3:47)
En liten pärla i helheten. Detta är vad jag skulle kalla för en doldis. Out of Vogue, Save Us Now, Arrows Fly, Walk on Fighting, alla är de exempel på låtar som hamnat sent i spellistan och som kanske inte riktigt fått den uppmärksamhet som de borde få. Dessa små pärlor som förgyller skivan kan man inte klara sig utan, eller hur?
9. Speedhoven (7:40)
För er som älskade "Judas at the Opera" - här har ni en ny låt att älska. En refräng som får rummet att lyfta. En lyrik som är så Sammet det kan bli. Och...låten har fart!! Man lite smått lyrisk genom att lyssna på detta...
10. Dead or Rock (4:57)
Melodisk hådrock som bäst. Det är svängigt och medryckande. Man kan inte kräva mer.
11. Aren't You a Little Pervert Too?! (2:18)
Humor? Jo, lite smått kan man ju skratta åt detta. Men i och med att Sammet redan gjort det så blir det hela lite väl upprepande. Så tyvärr ger texten inte en annars skön och bra låt någon rättvisa. Men, men, det är ju enbart en bonuslåt.
Summering:
Edguy har verkligen lämnat den power-metal som vi från början förknippade dom med. Och det gör att man inte riktigt bedömer denna skiva rättvist. Rent musikaliskt så är detta en väntad fortsättning på Rocket Ride och bitar ur Hellfire Club. Och det är en bra fortsättning. The Pride of Creation är plattans bästa låt tillsammans med balladen. Och det skulle vara kul om Sammet till nästa skiva valde att satsa lite mer på sådana låtar, för det är få som gör dom så bra som han. Men i väntan på det så leverar han välspelad och stundoms lysande melodisk hårdrock - med viss touch av power-metal.
Helgens samlade intryck
Torsdag:
Denna kväll gick mina tankar kring ämnet relationer. Alltsedan jag fyllde 18 och blev upplyst kring att detta med relationer är något man ständigt måste jobba med, så har jag... jobbat med det!!
Vad enkelt det är att hamna i speciella mönster när det kommer till relationer. Att bryta trenden, att sticka ut på det kanske lite obekväma sättet, är inte enkelt att göra. Jag är lite av en människa med vissa sociala små egenheter, åtminstone är det min egen subjektiva förnimmelse :)
Det finns något hos mig som backar när det kommer till att lära känna fler människor än vad jag redan känner. Det är lätt att så frön hos människor, mycket svårare att odla fram något vackert. Därför klarar inte jag av för många kontakter. Samtidigt vill jag plocka fram något ur varje person jag möter. Men hur balanserar man relationer? Hur kan jag prioritera vissa relationer utan att andra känner sig ratade, och hur bryter jag trender i umgängeskretsar utan att förlora trovärdighet?
Jag har iaf kommit fram till (igen!) att jag måste jobba på mitt kroniskt ironiska tillstånd. Ett tillstånd som gör det svårt att harmonisera i relationer. Jag tror ironin har alltid varit mitt sätt att dölja min osäkerhet, samtidigt som den ibland får andra att släppa sin. Hur som helst, när jag väl somnade denna kväll insåg jag att vi generellt sätt är dåliga på att tala gott om varandra. Vi ältar gärna andras fel och brister (en försvarsmekanism för att slippa se sina egna) och vi tillåter aldrig oss själv till samtal - bara prat.
Fredag:
Fick återse min gamle teamkamrat Oscar, vilket var en fröjd. Sen fick jag dela tankar kring tro och vetande för en härlig grupp tonåringar. Jag tycker det är så viktigt att ungdomar idag förstår att tro och vetenskap inte är bittra fiender, däremot kan troende och vetenskapsmän ibland sorgligt nog vara det. Att tro på Gud kan i allra högsta grad vara förnuftigt, något som man ibland glömmer bort. Samtidigt, och detta försökte jag trycka på, så är inte det viktigaste att vi hela tiden får svar på våra ständiga frågor. Det viktigaste är att vi, oavsett tro och åsikt, älskar våra medmänniskor. Guds utmaning till oss kristna har alltid varit att älska vår nästa. När Gud gav oss uppdraget att vara hans händer och fötter, hans församling på jorden, då var det stora syftet att vi skulle älska de människor vi möter i vardagen.
Jesus dog för människorna, inte för alla svaren på deras frågor. Därför är Jesus svaret på deras frågor.
Lördag:
Hängde med Jona, Elin, Oscar och Samuel. Det var trevligt. På kvällen besökte en del av oss David och Linda, och deras lille Edvin. Jag slogs av surrealismen över att en god vän har gift sig, skaffat barn, köpt hus och fixat en kombi. Men surrealismen i det frambringar även en liten längtan hos mig efter ett familjeliv. Men något sådant känns avlägset just nu. Hur som helst var det en kväll med många återblickar till gemensamma minnen.
Söndag:
Det finns stunder i livet man aldrig riktigt kan planera inför. Söndagen var en dag som gav mig nöd. Nära vänner som inte mår bra är aldrig en enkel situation att hantera, men alltid till någon sorts nytta. Dags att träda in i bönekammaren lite extra.
Sen öppnade Samuel mina ögon för sidan www.yearbookyourself.com , hejdlös roligt. Gå in på min facebook och kolla in vad jag gjort för min bror Jona :D
De gnostiska evangelierna
The Gnostic Gospels - De gnostiska evangelierna
Nu har jag precis avslutat min läsning av denna bok. Boken tar, av titeln att döma, upp ämnet gnosticism, och det med utgångspunkt från fynden vid Nag Hammadi på 40-talet då flertalet papyrusrullar hittades.
Huvudfrågan i boken är frågan om religiös auktoritet. Är den kristendom vi idag känner verkligen den sanna kristendomen? Är bilden av Jesus en bild som blivit framvald i historien av de som ägde majoritet?
Jag tycker boken absolut är värd att läsas - men man bör läsa den med lite förkunskaper i ämnet, åtminstone tycker jag det. Dels är den en aningen rörig på sina håll, och är man ouppmärksam (som jag ibland är) så tappar man tråden lätt. Det är inte alltid man förstår vissa partiers relevans. Men det är en bra bok som ger en bra inblick i gnosticismen, däremot en sämre inblick i den övriga kristna fåran, den ortodoxa kristendomen.
Ganska tydligt ser man en skillnad mellan de gnostiska skrifterna och de kanoniska skrifterna. Fokuset i gnosticismen är aldrig egentligen Gud, utan människan. Visst finns det stycken i kanon som upplevs gnostiska och vice versa i de gnostiska skrifterna. Men det stora särskiljandet är grunden, där gnosticismen menar att sanningen finns i oss, vi behöver bara upptäcka den. Ortodox kristen tro menar att sanningen är Kristus, och att vi behöver omvända oss till honom. Därför kan jag personligen inte se att gnosticism och ortodoxi kan vara kompletterande material - något som jag tycker boken försöker förmedla. Smörgåsbord är inte min påse när det kommer till sanning.
Men vad är sann kristendom, och är Bibeln en trovärdig auktoritet när det gäller Jesus? Hade kyrkofäderna rätt? Nej, inte i allt. Men jag har en känsla av att mycket av det vi tycker ser ut som ett rent maktspel i historien, kanske egentligen behöver läsas utifrån ett religiöst klimat helt olikt vårt. Kanske är det därför som de gnostiska tankarna tilltalar oss, för de talar för det individualistiska. Medans den ortodoxa kristendomen talar till individen. Gnosticism kräver ingen omvändelse utan enbart uppenbarelse (gnosis), något som aldrig egentligen blir stötande eller auktorativt. Ortodoxin utmanar jaget, och stöter därmed emot den punkt i oss som vill fortsätta vara den ledande auktoriteten.
Kristendomens historia var kanske många gånger en fråga om vems tolkning av tron som var den gällande och auktorativ. Men kanske den stora kampen handlade om jagets plats i hierarkin, och i ljuset av det så tycker jag inte det är konstigt att ortodoxin får motstånd.
Nåja, nu har jag skrivit fritt. Det blev en annorlunda rescension. Frågorna finns kvar, och detta var inte sista boken jag läser som berör ämnet. Hoppas jag lyckades belysa något i mitt inläg i vilket fall.
För vidare tips på bra källor om gnosticism rekommenderas varm de två första albumena av Avantasia ;)
So long...
En snabbis...
Nu har jag iaf påpekat faktumet, och det är ditt ansvar att köpa albumet. Ett album som blir en perfekt glädjeinjektion mitt i novemberrusket :)
