GT
Har precis avslutat läsningen av boken "Is God a moral monster - Making sense of the Old Testament god" skriven av Paul Copan. Högst intressant läsning (och det slumpande så att bokens ämne blivit aktuellt genom diskussioner här på bloggen).
Jag tänker inte redogöra för de slutsatser som Copan kommer fram till, utan snarare bara ge en kort resumé över vad boken tar upp för något. Den som finner frågorna intressanta bör kolla upp boken, då den ger en hel del perspektiv i det hela.
Copan inleder med att måla upp ny-ateismens frågeställningar och slutledningar om Jehova, den kristna guden. Har man läst Dawkins "Illusionen om Gud" så vet man ungefär HUR ny-ateismen ser på Jehova.
Copan menar att problemet med Dawkins, Hitchens, Harris, Dennett och andra som förespråkar ny-ateismen inte på något sätt satt sig in i det dom kritiserar, för det är mestadels kritik de framför.
För egen del har mitt läsande av GT fått mig att förundras över hur DETTA skulle kunna vara den Gud av kärlek som kristna förespråkar (ja, som jag själv förespråkar). Denna bok erbjuder att lyfta på locket till en hel del svåra stycken i GT, och även om jag inte alltid hänger med eller håller med så är det intressant att se hur det som till en början kan verka vara helt uppåt vägarna galet - faktiskt har sina orsaker och inte nödvändigtvis behöver omkullkasta tron på en kärleksfull Gud.
Frågeställningar som tas upp är bl.a:
- Var kvinnor mindre värda bland judarna?
- Var slavar och kvinnor ägodelar man kunde göra vad som helst med?
- Varför skulle Abraham få budet att offra sin son Isak?
- Hur ska man förstå alla lagar om rent och orent?
- Beordrade Gud etnisk rensning när Israeliterna intog det förlovade landet?
- Tillför religion enbart ondska till världen?
Mycket mer tas upp. Jag rekommenderar att läsa boken och bilda sig sin egen uppfattning.
Det som jag personligen tyckte var allra mest intressant var de 3 kapitlena som berörde frågor om Kanaaniterna och de påstådda folkmord och slakt som Gud gav order om att göra.
Det var min korta resumé
Punkt
Balans i sanningen
Jag har inte bloggat på riktigt länge. Och på allvar funderar jag på att lägga bloggen på hyllan. Om det sker så ska jag försöka samla ihop alla blogginlägg och trycka upp i något sorts bokformat. Det borde inte vara helt omöjligt att genomföra.
Varför funderar jag på att sluta blogga?
Dels för att jag skriver för sällan, och det beror nog på att jag inte riktigt lika mycket hinner med eller orkar med att skriva. Men jag finner också att mitt skrivande lika gärna kan övergå till att bli privat, och sen offentliggöra saker och ting mer i samlad form när jag känner att tiden är inne.
Så till er få som följer och läser min blogg: vad önskar ni, ska jag skriva vidare, eller ska jag lägga av? Om jag lägger av, är det någon som är intresserad av att få mina års bloggmaterial i tryckt form?
Jag tänkte iaf skriva något mer i detta inlägg än enbart en massa framtidstankar om bloggens existens och syfte.
Jag har funderat lite på detta med SANNING
Alla har vi åsikter och tankar, och de flesta av oss är ganska benägna att dela med sig av dom och ibland t o m strida ordentligt för att få säga vårt. Debatter är något som sker i det offentliga, men också i det privata. Nattsamtal med goda vänner, stunder på caféer, promenader i parken osv. är alla tillfällen där vi säger vad vi tänker, vad vi menar och vad vi anser.
När jag analyserar detta så tänker jag att sanningen är det enda som är värt att kämpa för. Det som befinner sig utanför sanningen är inte av intresse. Samtidigt så är det ingen av oss som äger hela sanningen. Vi har alla något att lära, något att upptäcka. Ibland kan sanningen finnas hos båda parter, men det är olika bitar av samma sanning. Detta innebär också att det inte bara ny sanning vi kan lära oss, utan mer av redan inlärd sanning.
Det svåra är att finna en balans i det myckna diskuterandet. Samtidigt som vi bör ha en tro på att vi äger sanningen när vi inleder ett samtal, måste vi också inse att motsatsen är precis lika sann - vi äger inte sanningen. Vi måste äga stoltheten i att tro sig ha rätt, samtidigt som vi behöver äga ömdjukheten i att veta att vi kan ha fel.
Hur lever man ut sanningen utan att bli en besserwisser, trampa andra på tårna (förutom dom som har så stora tår att de inte går att missa), eller kränka en annans åsikt om sanningen?
Jag brottas själv med hur mycket jag ska våga tro på, hur mycket jag ska våga öppna min röst för att säga. Rädslan att såra finns där.
Rädslan att leda en annan fel likaså.
Rädslan att dra slutsatser för tidigt.
Varför funderar jag på att sluta blogga?
Dels för att jag skriver för sällan, och det beror nog på att jag inte riktigt lika mycket hinner med eller orkar med att skriva. Men jag finner också att mitt skrivande lika gärna kan övergå till att bli privat, och sen offentliggöra saker och ting mer i samlad form när jag känner att tiden är inne.
Så till er få som följer och läser min blogg: vad önskar ni, ska jag skriva vidare, eller ska jag lägga av? Om jag lägger av, är det någon som är intresserad av att få mina års bloggmaterial i tryckt form?
Jag tänkte iaf skriva något mer i detta inlägg än enbart en massa framtidstankar om bloggens existens och syfte.
Jag har funderat lite på detta med SANNING
Alla har vi åsikter och tankar, och de flesta av oss är ganska benägna att dela med sig av dom och ibland t o m strida ordentligt för att få säga vårt. Debatter är något som sker i det offentliga, men också i det privata. Nattsamtal med goda vänner, stunder på caféer, promenader i parken osv. är alla tillfällen där vi säger vad vi tänker, vad vi menar och vad vi anser.
När jag analyserar detta så tänker jag att sanningen är det enda som är värt att kämpa för. Det som befinner sig utanför sanningen är inte av intresse. Samtidigt så är det ingen av oss som äger hela sanningen. Vi har alla något att lära, något att upptäcka. Ibland kan sanningen finnas hos båda parter, men det är olika bitar av samma sanning. Detta innebär också att det inte bara ny sanning vi kan lära oss, utan mer av redan inlärd sanning.
Det svåra är att finna en balans i det myckna diskuterandet. Samtidigt som vi bör ha en tro på att vi äger sanningen när vi inleder ett samtal, måste vi också inse att motsatsen är precis lika sann - vi äger inte sanningen. Vi måste äga stoltheten i att tro sig ha rätt, samtidigt som vi behöver äga ömdjukheten i att veta att vi kan ha fel.
Hur lever man ut sanningen utan att bli en besserwisser, trampa andra på tårna (förutom dom som har så stora tår att de inte går att missa), eller kränka en annans åsikt om sanningen?
Jag brottas själv med hur mycket jag ska våga tro på, hur mycket jag ska våga öppna min röst för att säga. Rädslan att såra finns där.
Rädslan att leda en annan fel likaså.
Rädslan att dra slutsatser för tidigt.
