Filosofadam

Relationer kan ge oss den största glädjen.
Relationer kan även drabba oss med den största sorgen.

Livet kretsar kring relationer. Allting andas relationer. Människan verkar vara skapt för att ha relationer.

De största och allvarligaste brotten begår vi i relationer.

När vi sårar dom vi älskar. När vi bryter ner de vardagliga kontakterna. När vi omedvetet tar för oss och sätter oss själva före. När vi utnyttjar och vinner fördelar hos de närmaste.

Då är vi brottslingar.

Som begår brott utan straff.

Jag tror att relationer är det allra viktigaste vi kan investera i. Men den investeringen kommer att betyda att vi blir sårade, att vi blir trampade på, att vi kommer uppleva oss överkörda. För det kommer med relationerna. Så illa är det. Men det är där det är som mest illa vi behöver fokusera och ge vårt fulla arbete till.
Därför att där fallet är som störst, där kan upprättelsen bli som störst.

Och världen behöver upprättelse i sina relationer.

Kärnan i den kristna tron är att Gud upprättat relationen till människan. Jag ser det som en fingervisning till vad vi bör tänka på. Se din familj - gör allt för att hålla den upprättad. Se din nästa som en möjlig relation. Se dina vänner och värna om relationerna. Se dina fiender och försonas för att upprättelse ska kunna ske.

Hur svårt det än kan vara så tror jag det är här allting börjar: två människor som lägger ned sina vapen och som för ett ögonblick ser det stora i gemenskap.

Det är sådana ögonblick som jag tror bygger en bättre värld.

Vad är döden?

Vad dödar egentligen döden? Är det människan vi kallar vid ett särskilt namn, eller är det det vi av den människan bär inom oss som dödas?. Döden bereder plats för minnena. Den dukar upp ett bord av en bitterljuv måltid, där glädjen sköljs ner med sorgens bägare.

Den tomhet som vi i mötet med döden ställs i är en plats vi måste dekorera. Golvet täcks av relationen - vänskapens starka virke. Väggarna pryds av livets delade ögonblick och minnen. Taket vävs ihop av den värnande ömsesidiga omsorgen. Och från taket hänger ljuskronan som sprider ljuset och värmen ifrån all den kärlek som gavs och togs emot under livet.

Tomheten har blivit ett rum. En sorgens boning. Vi dröjer kvar där för att minnas och för att längta. Och framförallt för att hoppas. Hoppas på att färdas vidare till en anna plats. Ett annat rum. Där du är. Där rummet inte enbart vittnar om dig, utan där rummet även bär på din närvaro.

Döden avslöjar det största med livet. Att det är som allra bäst när det delas. Döden dödar gemenskapen. Närheten. Beröringen. Kvar existerar endast ett eko av det som redan har skapats av din närvaro. Inget nytt kommer att formas. Ditt bygge är klart. Ändå gapar det halvfärdigt. Det är ett ödehus, innan det ens hann bli bebott.

Döden beställer man inte. Den kan ibland vara önskad, men när den väl anländer är den alltid en objuden gäst. Den sveper fram och släcker det ljus som finns. Obarmhärtigt. Men ändå artigt och uppfostrat. Döden är klädd i svart. Men den bär på vita handskar.

Hur brutal den än upplevs är till sist ändå bara en gäst. Gäster går till sist. Tackar för sig och lämnar hemmet. Döden kommer att en dag även lämna oss. Döden ska själv få besök av döden. Det är besöket av det upprättade livet. Det liv som är evigt och endast bjuder glädje att förtära.

Här.
Idag.
Måste vi dela sorgen.
Den fullkomliga.

Men löftet är att Han redan delat med oss.
Allt för att vi till sist även ska få dela glädjen.
Den fullkomliga.

Jag ska vara ärlig. Jag bloggar för sällan. Åtminstone vill jag bloggar lite mer frekvent.

Vad beror min bloggfrånvaro av?

Jag vet inte. Det är nog skrivkramp. Eller att jag på sistone inte läst riktigt lika många böcker som innan. Eller så är det kärleken.

Det spelar egentligen ingen roll. För nu tänkte jag skriva ett inlägg. Hurra!

Jag tänkte dela några spretiga tankar jag går och funderar på när det kommer till treenigheten och konceptets relation till kärleken.

Kärlek är, tror jag, det största vi som människor kan dela med varandra. Det mesta ur livet går att plocka bort, men ett liv utan kärlek vore outhärdligt. Vi kan inte föreställa oss den perfekta kärleken, vi kan ana den någonstans i vår fantasi kanske. Men, vi vet att ju mer "perfekt" kärleken blir ju djupare, levande och innerlig blir gemenskapen hos de som delar den. Kärleken är således det högst eftersträvansvärda som finns.

Nu slänger jag in min ofullständiga tanke om treenigheten:

Kan detta innebära att treenigheten är en förutsättning för att kärleken överhuvudtaget ska kunna existera? Kan Gud vara annat än gemenskap i sig själv, och således vara mer än enbart en person.
Är vår erfarenhet av kärleken spår som pekar, visar och leder till en Gud som är treenig?

Skulle Gud inte vara det, skulle vi människor då äga något som Gud själv inte kan äga - den fullkomliga kärleken som förenar och som ger allt liv?

Jag bara spånar.

Spåna gärna vidare tillsammans med mig.