Seagalologi
Detta inlägg tar upp läran om Steven Seagal. Och med en speciellt inriktning på utveckling av Seagals filmposters. Följ med på en spännande resa genom hans filmer!
Above the Law (1988)
Filmen som introducerar Steven Seagal för publiken. Seagal lägger dit ribban. Pistolen är höjd och ögonbrynen sänkta.
Hard to Kill (1990)
Varför ändra ett vinnande koncept? Pistolen och ögonbrynen är där dom ska vara.
Marked for Death (1990)
Seagal gör en lien förändring. Han delar på sig: en Seagal håller pistolen, den andre visar ögonbrynen.
Out for Kill (1991)
Dags för att göra pistolen en aningen större. Ögonbrynen behåller dock skärpa och storlek.
Under Siege (1992) 
Vapnet har försvunnit. Ögonbrynen tar dock upp halva postern. Tur för Seagal att det finns alternativa versioner som ställer allt i ordning.
On Deadly Ground (1994)
Nu är vi tillbaka med de stora vapnen.... och de stora ögonbrynen.
Under Siege 2 (1995)
Seagals nuna täcker mindre procent av postern. Men allt är annars som det brukar.
Executive Decision (1996)
Inget vapen, men ögonbrynen är på plats. Finns också posters helt utan Seagal, och det beror på att Seagals karaktär dör 15 minuter in i filmen. Vilket får denna film att inte riktigt kvala in som en renodlad "Seagalfilm".
The Glimmer Man (1996)
Back on track!!
Fire Down Below (1997)
Ögonbrynen tar plats, och Seagal tar återigen bort pistolen. Han sätter istället dit en helikopter.
The Patriot (1998)
Seagal fortsätter visa ögonbrynen och fortsätter med att inte visa pistolen. 1 helikopter har nu blivit 5.
Exit Wounds (2001)
Seagal testar en ny formula: låt pistolen vara större än ögonbrynen.
Ticker (2001)
Seagal ångar på, men väljer nu att också ta med Tom Sizemore i ögonbryn/pistol-ligan.
Half Past Dead (2002) 
Någon annan håller i pistolen!! Tur som sagt att det finns alternativa versioner.
Belly of the Beast (2003)
Seagal är Seagal
Out for a Kill (2003)
Tycker inte ni också att ögonbrynen fått en aningen mindre plats denna gång?
The Foreigner (2003)
Men sådant går ju alltid att ordna lagom till nästa film.
Clementine (2004)
Seagal har enbart en cameoroll i denna koreanska film. Han lyckas ändå få dit ögonbrynen. Men pistolen fick han lämna kvar hemma.
Out of Reach (2004)
Allt är som det brukar. För övrigt är detta den tredje filmen vars titel börjar med "Out"...
Black Dawn (2005)
Inget nytt under solen här inte.
Into the Sun (2005)
Seagal testar ett större vapen igen... men denna gång bär han det på ryggen. Snygg läderkappa förresten.
Submerged (2005)
Tillbaks till det "lilla" vapnet. Ögonbrynen måste ha fastnat vid det här laget...
Today You Die (2005)
För första gången tillåter Seagal att hela treenigheten får vara med - pistolen, helikoptern och ögonbrynen.
Attack Force (2006)
Varför bara ett vapen när man faktiskt har två ögonbryn?
Mercenary for Justice (2006)
Även Seagal måste få variera sig lite.
Shadow Man (2006)
Ännu mer pistol och ögonbryn... men också kläder av läder.
Flight of Fury (2007)
Helikoptern har blivit modernare?? Allt annat är som det brukar. Värt att notera är att Seagals karaktär i filmen bekämpar rebeller i "Banansistan".
Urban Justice (2007) 
Nog har pistolen fått en alltför undanskymd roll denna gång? Men, som innan så räddar alternativen oss även denna gång. Men filmtiteln har gått från "Urban" till "Renegade". Vad ska det vara bra för?
Pistol Whipped (2008)
Mmmm...Lance Henriksen är ju en förändring....
The Onion Movie (2008)
Även i detta fall har Seagal enbart en mindre roll. Denna gång fick han inte ens med ansiktet på postern. Det blev en lök istället. Det kanske var bättre så?
Nu när Steven Seagal precis ska släppa sin nästa film Kill Switch, ja då har han låtit postern bli en mix av alla sina tidigare filmers posters. Detta är resultatet:
Kill Switch (2008)
Ja, kanske det vore fel att tala om en utveckling när det gäller Steven Seagals filmposters? Seagal gjorde sin första film 1988, han fastnade där och har gjort den filmen ett 20-tal gånger igen - i alla fall om man får döma av hans filmposters.
Above the Law (1988)Filmen som introducerar Steven Seagal för publiken. Seagal lägger dit ribban. Pistolen är höjd och ögonbrynen sänkta.
Hard to Kill (1990)Varför ändra ett vinnande koncept? Pistolen och ögonbrynen är där dom ska vara.
Marked for Death (1990)Seagal gör en lien förändring. Han delar på sig: en Seagal håller pistolen, den andre visar ögonbrynen.
Out for Kill (1991)Dags för att göra pistolen en aningen större. Ögonbrynen behåller dock skärpa och storlek.
Under Siege (1992) Vapnet har försvunnit. Ögonbrynen tar dock upp halva postern. Tur för Seagal att det finns alternativa versioner som ställer allt i ordning.
On Deadly Ground (1994)Nu är vi tillbaka med de stora vapnen.... och de stora ögonbrynen.
Under Siege 2 (1995)Seagals nuna täcker mindre procent av postern. Men allt är annars som det brukar.
Executive Decision (1996)Inget vapen, men ögonbrynen är på plats. Finns också posters helt utan Seagal, och det beror på att Seagals karaktär dör 15 minuter in i filmen. Vilket får denna film att inte riktigt kvala in som en renodlad "Seagalfilm".
The Glimmer Man (1996)Back on track!!
Fire Down Below (1997)Ögonbrynen tar plats, och Seagal tar återigen bort pistolen. Han sätter istället dit en helikopter.
The Patriot (1998)Seagal fortsätter visa ögonbrynen och fortsätter med att inte visa pistolen. 1 helikopter har nu blivit 5.
Exit Wounds (2001)Seagal testar en ny formula: låt pistolen vara större än ögonbrynen.
Ticker (2001)Seagal ångar på, men väljer nu att också ta med Tom Sizemore i ögonbryn/pistol-ligan.
Half Past Dead (2002) Någon annan håller i pistolen!! Tur som sagt att det finns alternativa versioner.
Belly of the Beast (2003)Seagal är Seagal
Out for a Kill (2003)Tycker inte ni också att ögonbrynen fått en aningen mindre plats denna gång?
The Foreigner (2003)Men sådant går ju alltid att ordna lagom till nästa film.
Clementine (2004)Seagal har enbart en cameoroll i denna koreanska film. Han lyckas ändå få dit ögonbrynen. Men pistolen fick han lämna kvar hemma.
Out of Reach (2004)Allt är som det brukar. För övrigt är detta den tredje filmen vars titel börjar med "Out"...
Black Dawn (2005)Inget nytt under solen här inte.
Into the Sun (2005)Seagal testar ett större vapen igen... men denna gång bär han det på ryggen. Snygg läderkappa förresten.
Submerged (2005)Tillbaks till det "lilla" vapnet. Ögonbrynen måste ha fastnat vid det här laget...
Today You Die (2005)För första gången tillåter Seagal att hela treenigheten får vara med - pistolen, helikoptern och ögonbrynen.
Attack Force (2006)Varför bara ett vapen när man faktiskt har två ögonbryn?
Mercenary for Justice (2006)Även Seagal måste få variera sig lite.
Shadow Man (2006)Ännu mer pistol och ögonbryn... men också kläder av läder.
Flight of Fury (2007)Helikoptern har blivit modernare?? Allt annat är som det brukar. Värt att notera är att Seagals karaktär i filmen bekämpar rebeller i "Banansistan".
Urban Justice (2007) Nog har pistolen fått en alltför undanskymd roll denna gång? Men, som innan så räddar alternativen oss även denna gång. Men filmtiteln har gått från "Urban" till "Renegade". Vad ska det vara bra för?
Pistol Whipped (2008)Mmmm...Lance Henriksen är ju en förändring....
The Onion Movie (2008)Även i detta fall har Seagal enbart en mindre roll. Denna gång fick han inte ens med ansiktet på postern. Det blev en lök istället. Det kanske var bättre så?
Nu när Steven Seagal precis ska släppa sin nästa film Kill Switch, ja då har han låtit postern bli en mix av alla sina tidigare filmers posters. Detta är resultatet:
Kill Switch (2008)Ja, kanske det vore fel att tala om en utveckling när det gäller Steven Seagals filmposters? Seagal gjorde sin första film 1988, han fastnade där och har gjort den filmen ett 20-tal gånger igen - i alla fall om man får döma av hans filmposters.
En liten tanke på ljusan dan
På vägen hem idag från jobbet stannade jag till hos ett gäng "alkoholister" (jag ogillar att kategorisera dessa människor bakom ett epitet som tyvärr upplevs nedvärderande). Ibland är det nyttigt för oss "andra" att faktiskt stanna till och prata lite med dom. A-lagare har alltid nära till skratt, tyvärr alltid också nära till ett sämre språk. De äger en skön humor OCH de har alltid en livshistoria som borde få oss att oftare sätta oss vid deras fötter för att lyssna.
Idag blev det prat om vår gemensama okunskap om bilar, legaliseringen av narkotika och om detta med att hjälpa människor på fötter. Jag tänkte vidare på just det sistnämda när jag kom hem.
Jag tror varje människa behöver ha andra omkring sig. Ensam är inte alltid stark. Och jag tror att vi alla behöver minst någon som visar oss sympati, och minst någon som visar oss empati. Den som sympatiserar med oss stödjer oss i problemen, och den som empatiserar drar oss ur problemen. Det finns en bild som förklarar det jag menar. Låt oss säga att du fallit i en grop som du inte kan ta dig ur själv. Det visar sig också att du delar denna situationen med någon annan, som också befinner sig i gropen. Denne någon kan känna sympati med dig, han delar nämligen samma elände. Men sympatin tar er inte ur gropen, utan för det behöver ni någon som kommer förbi och ser er i gropen - och som får empati för er.
För att återgå till a-lagarna. De behöver varandra, de behöver varandra för att dela sympatin mellan sig. MEN de behöver också empati (om nu jag genom att stanna med min cykel och prata med dom i 15 minuter, visade dom det så är jag tacksam för det) från ett annat håll för att kunna lämna problemen. Och denna princip gäller oss alla.
Därför tänker jag att vi alla borde sträva efter att vara människor som visar empati gentemot de människor som inte har det som oss. Kanske vi då får den empati som vi själv så ofta ropar efter?
Begravningssnack
Jag var och fikade med några ungdomar härom dagen, och när jag kommer och sätter mig så hör jag att de pratar om min begravning! Fast jag måste säga att det dom sa värmde. De var överens om att många ungdomar i Oskarshamn skulle komma, och dom skulle vara ledsna. Men det bästa av allt var att dom sa att min keps skulle ligga på kistan. Och kanske, kanske blir min begravning den enda formella tillställningen där jag tillåts ha min keps? Jag får försöka att spara kepsen tills det är dags, och det dröjer förhoppningsvis ett tag...
Men jag sa till mina ungdomar, och jag säger det till alla som vill lyssna. På min begravning får ni gärna vara ledsna, men jag beordrar er också att vara glada - glada för min skull, för där jag då befinner mig är en plats jag vill vara på. Men den platsen kan vänta ett tag till, jag vill nämligen fortsätta utforska och se livet på den här sidan döden.
Men jag sa till mina ungdomar, och jag säger det till alla som vill lyssna. På min begravning får ni gärna vara ledsna, men jag beordrar er också att vara glada - glada för min skull, för där jag då befinner mig är en plats jag vill vara på. Men den platsen kan vänta ett tag till, jag vill nämligen fortsätta utforska och se livet på den här sidan döden.
Remote places of the world
Tänkte att jag skulle avslöja en av mitt livs små böjelser. Alla har vi väl något som fångar vårt intresse, ett något som andra inte riktigt förstår? Mitt lilla något för denna gången kallar jag för "civilisationer i fjärran".
Jag kommer ihåg att i tonåren satt jag och brorsan och läste mycket kartor och atlas, därav kan vi en massa udda kunskap inom ämnet namngeografi. En sak vi gjorde var att vi tittade ut alla öar och ögrupper i världen, och sen skapade listor över dessa där vi presenterade olika fakta om dom, typ invånare och huvudorter och sånt.
Jag fascineras fortfarande över att människor faktiskt bor på så extremt avlägsna platser. Här har jag letat upp några sådana platser som jag gärna skulle vilja besöka.
Pitcairn: Världens minsta stat, även om den står under det brittiska territoriet. Huvudstad är Adamstown, och där bor hela öns befolkning på 48 stycken. 4,6 kvadrat kilometers står är dessa människors hem, och dom livnär sig på fiske och frimärken.
Alert: Världens nordligaste punkt där människor bor permanent. Ligger på Ellesmere Island i Canada. Invånarantalet är 5, plus en del som tillfälligt bor där. Platsen är främst till som station för väder och annan forskning. Medeltemperaturen i Juli är 3.3 celsius - och det är den varmaste månaden om året. Sugen på att flytta dig?
Inalik: Huvudort, och enda samhälle på ön Little Diomede mellan Ryssland och Alaska. Det bor 147 invånare i staden. Flera generationer av eskimåer har bott på ön under många århundraden.
Tristan da Cunha: Världens mest avlägsna plats som har invånare. Ögruppen ligger mitt i atlanten och här bor 270 invånare i huvudstaden Edinburgh of the Seven Seas - som också är ögruppens enda bebyggelse.
Sen finns det ställen som ingen valt att bosätta sig på, och ja, det är väl tur det. Eller vad sägs om att bilda bosättning här:
Rockall, egentligen inte en ö utan bara en klippa som skjuter upp mitt ute i Atlanten. Magnifik, men ej speciellt bovänlig.
Jag kommer ihåg att i tonåren satt jag och brorsan och läste mycket kartor och atlas, därav kan vi en massa udda kunskap inom ämnet namngeografi. En sak vi gjorde var att vi tittade ut alla öar och ögrupper i världen, och sen skapade listor över dessa där vi presenterade olika fakta om dom, typ invånare och huvudorter och sånt.
Jag fascineras fortfarande över att människor faktiskt bor på så extremt avlägsna platser. Här har jag letat upp några sådana platser som jag gärna skulle vilja besöka.
Pitcairn: Världens minsta stat, även om den står under det brittiska territoriet. Huvudstad är Adamstown, och där bor hela öns befolkning på 48 stycken. 4,6 kvadrat kilometers står är dessa människors hem, och dom livnär sig på fiske och frimärken.
Alert: Världens nordligaste punkt där människor bor permanent. Ligger på Ellesmere Island i Canada. Invånarantalet är 5, plus en del som tillfälligt bor där. Platsen är främst till som station för väder och annan forskning. Medeltemperaturen i Juli är 3.3 celsius - och det är den varmaste månaden om året. Sugen på att flytta dig?
Inalik: Huvudort, och enda samhälle på ön Little Diomede mellan Ryssland och Alaska. Det bor 147 invånare i staden. Flera generationer av eskimåer har bott på ön under många århundraden.
Tristan da Cunha: Världens mest avlägsna plats som har invånare. Ögruppen ligger mitt i atlanten och här bor 270 invånare i huvudstaden Edinburgh of the Seven Seas - som också är ögruppens enda bebyggelse.
Sen finns det ställen som ingen valt att bosätta sig på, och ja, det är väl tur det. Eller vad sägs om att bilda bosättning här:
Rockall, egentligen inte en ö utan bara en klippa som skjuter upp mitt ute i Atlanten. Magnifik, men ej speciellt bovänlig.Tillbaka från skogen
Min lilla tur i skogen blev en aningen kortare än vad jag planerat. De 5 nätterna blev 2, och nu i efterhand artade det sig hela till det bättre. Nästa gång ska jag fixa åtminstone minst 3 nätter. Det är faktiskt ganska spännande att packa väskan och ge sig ut i skogen. När jag gick utmed den smala och vattenindränkta stigen i ett par dåligt valda skor, då kan jag inte hjälpa att känna av en viss äventyrskänsla. Men också en viss känsla av att vara en aningen annorlunda, rentav konstig. Av andras reaktioner så verkar det inte höra till vanligheterna att man helt sonika bara åker ut i skogen för att tillbringa lite tid för sig själv. Kanske det borde vara vanligare? Behovet finns nog...
När man ligger i ett vindskydd och lyssnar på regnet samtidigt som mörkret smyger sig inpå och utanför vindskyddet finns enbart skog, då framträder en hel del intressanta tankar och reflektioner. Jag inser hur mycket andra människor betyder, och hur stor del gemenskap spelar i livet. Samtidigt inser jag också hur otroligt mycket yta som gemenskapen med andra består av. Gemenskap kan ibland till större delen bara vara ett maskineri som med några rutin och säkerhetskontroller går på och fungerar precis som den ska - och producerar precis det den är tänkt att producera.
Det jag uppskattade allra mest under mina dygn i skogen var känslan av att kunna gå runt med morgonrufset och ostrykna kläder utan att någon påpekade det hela. Skogen verkar inte bry sig om utseende, och faktum är ju att om man själv bryr sig om utseendet så är skogen ett av de sämsta ställen att vistas på - skogen bevarar det sällan som det var från början.
Sen tycker jag också (och det kanske är mitt snedvridna jag) att det finns en skön, livlig charm i att värma ravioli i ett sotigt kärl och äta det med lortiga fingrar som vittnar om arbete. En del tycker att tända ljus på bordet förgyller måltiden, personligen nöjer jag mig inte med ett par ljus utan avnjuter min måltid på en sten i en soldränkt del av skogen. Men, smaken är som sagt olika...
Nu är jag iaf hemma igen och försöker att samla mig till att skriva. Jag skulle önska att jag kunde få ett bokmanus jag är nöjd med färdigt till jul, men jag känner att det kräver lite arbete. Men tiden i skogen utkristalliserade åtminstone några riktlinjer till skrivandet, och det är alltid ett positivt omen. Men jag tycks fastna i att alltid skriva förord till boken, men aldrig själva boken. Kanske jag skulle ge ut en bok med enbart förord... det är väl innovativt och nytänkande??
När man ligger i ett vindskydd och lyssnar på regnet samtidigt som mörkret smyger sig inpå och utanför vindskyddet finns enbart skog, då framträder en hel del intressanta tankar och reflektioner. Jag inser hur mycket andra människor betyder, och hur stor del gemenskap spelar i livet. Samtidigt inser jag också hur otroligt mycket yta som gemenskapen med andra består av. Gemenskap kan ibland till större delen bara vara ett maskineri som med några rutin och säkerhetskontroller går på och fungerar precis som den ska - och producerar precis det den är tänkt att producera.
Det jag uppskattade allra mest under mina dygn i skogen var känslan av att kunna gå runt med morgonrufset och ostrykna kläder utan att någon påpekade det hela. Skogen verkar inte bry sig om utseende, och faktum är ju att om man själv bryr sig om utseendet så är skogen ett av de sämsta ställen att vistas på - skogen bevarar det sällan som det var från början.
Sen tycker jag också (och det kanske är mitt snedvridna jag) att det finns en skön, livlig charm i att värma ravioli i ett sotigt kärl och äta det med lortiga fingrar som vittnar om arbete. En del tycker att tända ljus på bordet förgyller måltiden, personligen nöjer jag mig inte med ett par ljus utan avnjuter min måltid på en sten i en soldränkt del av skogen. Men, smaken är som sagt olika...
Nu är jag iaf hemma igen och försöker att samla mig till att skriva. Jag skulle önska att jag kunde få ett bokmanus jag är nöjd med färdigt till jul, men jag känner att det kräver lite arbete. Men tiden i skogen utkristalliserade åtminstone några riktlinjer till skrivandet, och det är alltid ett positivt omen. Men jag tycks fastna i att alltid skriva förord till boken, men aldrig själva boken. Kanske jag skulle ge ut en bok med enbart förord... det är väl innovativt och nytänkande??
Frizon
Nu är jag hemma i Oskarshamn igen, men bara för ett kort andningshål mitt i semesterjäktet. Om några timmar bär det iväg till skogen - och friheten från civilisationen. Jag behöver det (och kanske civilisationen också?). Det blir ett par spännande dagar som väntar. Tiden tänker jag spendera med en del läsning, en hel del skrivande, bön och högst troligt också lite dagdrömmeri. Jag hoppas också på bra väder, lite solsken skulle inte försämra veckan.
De senaste dagarna har jag spenderat på Torp, i Kumla trakten, där det tionde Frizon har gått av stapeln. Jag vet egentligen inte vilka förväntningar jag åkte dit med, men jag är lite besviken ändå. Men inte på Frizon. Allra mest kanske på vädret, men ibland blir vädret enbart en dålig ursäkt. Jag inser mer och mer att jag som person inte verkar vara ämnad för folksamlingar. Till sist blir det inte kul att försöka vara social. Samtidigt vill jag vara det.
Jag behöver lära mig att slappna av bland människor, vilket sker genom att jag slutar tänka på vad alla andra ska tänka på. Men det är svårt i ett klimat format av en attityd som handlar om att hela tiden jämföra sig med andra. Att vara sig själv handlar ofta om att vara någon annan. Framförallt märker jag detta när det kommer till den gemensamma gudstjänsten. Jag är nog inte ensam om att vara lite spänd vid sådana tillfällen. Hur ska jag bete mig?, vad tänker dom som sitter bakom mig?, sådana frågor tror jag många av oss ställer tyst för oss själva. Jag tror att sann tillbedjan endast kan äga rum i friheten, och jag tror inte friheten begränsas av Guds "regler" lika mycket som av våra egna "så-ska-det-vara" tankar. Att vara sitt sanna jag kan också bara äga rum i friheten, och även där begränsas den av våra egna oskrivna lagar.
Frizon blev detta år mer till ett obekvämt uppvaknande, än en härlig gräddfil som jag gled igenom. Ibland behövs sådana uppvaknanden. För övrigt så blev frizon festivalen där "Tommy Söderbergs trunk" vann sina första matcher i beachvolley, dock utan grunduppställningen. Bara det gjorde, all lervälling till trots, värt resan dit.
Måste också tillägga att jag, innan jag kom hem till Oskarshamn, också besökte min hemförsamling i Norrköping för att predika. Det var väldigt givande och ett kärt återbesök. Allra gladast blev jag av att en av de alkoholister jag ofta träffat var där, och hon var nykter och inspirerad att kämpa vidare med sin alkoholism. Att få krama om henne var en bra avslutning på min första semestervecka.
De senaste dagarna har jag spenderat på Torp, i Kumla trakten, där det tionde Frizon har gått av stapeln. Jag vet egentligen inte vilka förväntningar jag åkte dit med, men jag är lite besviken ändå. Men inte på Frizon. Allra mest kanske på vädret, men ibland blir vädret enbart en dålig ursäkt. Jag inser mer och mer att jag som person inte verkar vara ämnad för folksamlingar. Till sist blir det inte kul att försöka vara social. Samtidigt vill jag vara det.
Jag behöver lära mig att slappna av bland människor, vilket sker genom att jag slutar tänka på vad alla andra ska tänka på. Men det är svårt i ett klimat format av en attityd som handlar om att hela tiden jämföra sig med andra. Att vara sig själv handlar ofta om att vara någon annan. Framförallt märker jag detta när det kommer till den gemensamma gudstjänsten. Jag är nog inte ensam om att vara lite spänd vid sådana tillfällen. Hur ska jag bete mig?, vad tänker dom som sitter bakom mig?, sådana frågor tror jag många av oss ställer tyst för oss själva. Jag tror att sann tillbedjan endast kan äga rum i friheten, och jag tror inte friheten begränsas av Guds "regler" lika mycket som av våra egna "så-ska-det-vara" tankar. Att vara sitt sanna jag kan också bara äga rum i friheten, och även där begränsas den av våra egna oskrivna lagar.
Frizon blev detta år mer till ett obekvämt uppvaknande, än en härlig gräddfil som jag gled igenom. Ibland behövs sådana uppvaknanden. För övrigt så blev frizon festivalen där "Tommy Söderbergs trunk" vann sina första matcher i beachvolley, dock utan grunduppställningen. Bara det gjorde, all lervälling till trots, värt resan dit.
Måste också tillägga att jag, innan jag kom hem till Oskarshamn, också besökte min hemförsamling i Norrköping för att predika. Det var väldigt givande och ett kärt återbesök. Allra gladast blev jag av att en av de alkoholister jag ofta träffat var där, och hon var nykter och inspirerad att kämpa vidare med sin alkoholism. Att få krama om henne var en bra avslutning på min första semestervecka.
There and back again...
Igår var det dags för ännu ett Sagan om ringen maraton. Jag somnade efter film nummer två. Därför såg jag den avslutande delen nu på morgonen. Den sista halvtimmen av filmen får mig att sitta med en klump i halsen, och några tårar som rinner nerför kinderna. Det beror nog på att filmen avslutning lyckas kapsla in så otroligt mycket stort. Och framförallt lyckas den förmedla att allting har två sidor. Det är hopp förenat med tvivel och återföreningens glädje med avskedets sorg. Jag kan inte hjälpa att jag faller in i en stund av drömmeri, även tankarna måste få ta sig sina utflykter ibland.
Nu lämnar jag snart hemmet för två veckors semester. Bloggen kommer troligtvis vara inaktiv under denna tid - jag räknar i alla fall med det. Det är dags för mig att önska mig själv en trevlig semester - och en glad fortsatt sommar för alla er bloggläsare.
På återseende...
Nu lämnar jag snart hemmet för två veckors semester. Bloggen kommer troligtvis vara inaktiv under denna tid - jag räknar i alla fall med det. Det är dags för mig att önska mig själv en trevlig semester - och en glad fortsatt sommar för alla er bloggläsare.
På återseende...
