O me of little faith
O ME OF LITTLE FAITH - Jason Boyett
Har ganska nyligen läst ut denna lilla pocketbok på lite runt 200 sidor. Rekommenderar den. Inte för att den på något sätt ger svar på en massa frågor om den kristna tron, eller för att den skulle vara teologiskt korrekt. Den är nog inte ens politiskt korrekt.
Jag rekommenderar den för att den är ärlig. Och för att om jag aldrig blir färdig med min egen bok så är detta lite av en prototyp på hur jag tänker mig den. Det är alltid skönt att läsa böcker som berättar en historia från vardagen. Rakt och enkelt. Inga krusiduller.
Denna bok kan man summera med ordet tvivel. Precis som titeln antyder. Även om författarens egna resa mellan tvivel och tro har gjorts i det amerikanska landskapet kan jag känna igen mig i mycket. Dels i hur mycket av ens olika tvivel som finns där enbart för att "kyrkan" fick en att tro på ett visst sätt. Tron är ursprunget till tvivlet. Och det första (sunda?) tecknet på att man börjat tro på något är att man i nästa andetag sätter igång att tvivla på detta. Åtminstone är det så det fungerar för mig.
Löftet ifrån Bibeln är ju som bekant "sök och du skall finna". Det intressanta är att versen (läs hela stycket i Matt 7:7-11) förutsätter att det finns något att söka efter. Tro är inget som bara finns, det är något vi finner - och i så fall måste tvivel vara en given följeslagare på den vägen.
Men varför har då kyrkan fått oss tvivlare att känna oss som andra-nivås kristna (eller kanske tredje, femte, tjugotredje osv.)? Av någon outgrundlig anledning verkar tvivel i många kretsar blivit en fråga om anseende. Någonstans på resans gång blev tvivel oförenligt med tro - och ett nytt släkte fariséer föddes.
Därför behövs böcker som Jason Boyetts. Därför behöver jag böcker som Jason Boyetts. För att återigen få öppnade ögon och se det vackra i en människa som tvivlar, det gudomliga i ett liv som söker.
Ensamhet
I morse tog jag mig en funderare kring ordet ensamhet, och jag tycker mig se två olika sidor av ordet. Typ så här tänker jag:
Att vara ensam
Detta är något som tror är en mycket viktig del av vardagen. Att aktivt söka upp ensamheten. Inte för att på något sätt mena att vänner och andra är oviktiga eller "störande", utan för att stunder då man väljer ensamheten är stunder då man sår inför stunderna av gemenskap. En som inte ser värdet i att vara ensam tror jag inte heller kommer att se det fulla värdet i att vara tillsammans.
Att vara ensam är detsamma som att bli seende.
Att känna sig ensam
Detta är en helt annan sida av ensamhet. I stunder som dessa upplever man sig övergiven, isolerad, frånkopplad och utanför. Känslan behöver inte på något sätt överensstämma med verkligheten - men upplevelsen är ändå verklig. Att känna sig ensam är motsatsen till att vara ensam, man blir blind.
Jag märker ibland hur jag själv pendlar mellan dessa båda poler av ensamhet. För mig är gemenskap något som föds ur ensamhet, och det får inte bli någon jag flyr till pga ensamhet. Däremot kan gemenskap ibland få mig att fly till ensamhet, och då brukar det vara ett gott tecken på att jag förvaltat umgänget fel.
Jag är väl lite av en ensamvarg som är socialt medveten, men socialt oförmögen (ibland). Det är en trevlig mix av egenskaper jag har!
Målet med mina tankar är nog hur otroligt viktigt det är att söka efter god gemenskap som inte handlar om att döva ensamheten, utan snarare forma den till gemenskap. Och att också hjälpa varandra att tillsammans forma en gemenskap som gör att ensamheten blir en vän och inte en fiende.
Innan jag flummar iväg mer så avslutar jag detta inlägg. "Flying Home" från Kick-Ass soundtrack är riktigt bra för övrigt, lyssna och utbrist: eller hur!!
http://www.youtube.com/watch?v=JYdp36bA-hU
De små sakerna
Varför tar jag inte mer tid till att sitta ner och tänka igenom alla de små sakerna i livet som är mycket mer värda än alla de tillfällen då man slår på den stora trumman. Det är ju faktiskt så att när allt tas ifrån en, och det enda som är kvar är minnen, då är det just dessa saker som man minns - och som gör minnena unika. Som gör minnena till just mina minnen.
Idag kom jag att tänka på pappas kaffe-andedräkt som jag "utsattes" för under min barndom. Jag gillade den.
Eller morfars uttal av Pommes Frites som alltid var lika bejublat härligt, och som gjorde att man stod ut med att själva smaken inte alltid var lika härlig.
Tiden på dygnet då man satt uppe sent och väntade på att få se Kvinnofängelset på teve, enbart för att skratta åt deras enormt stora brillor, stänga av och sedan gå och lägga sig.
Jag minns känslan av att ligga i kläm mellan mammas och pappas madrasser och undra varför jag för allt i världen ville sova hos dom just i natt.
Eller såsfläckarna på tröjan som kanske spoilerat en ganska nyköpt tröja, men som också är märken efter en utsökt måltid. Och dåligt bordsskick.
Kramen man fick av tanten i kyrkan som rent fysiskt enbart varade i två små korta sekunder, men som stannade kvar hela dagen.
Ljudet av knastret när fötter trampar i snön sekunderna innan man får en snöboll i nacken och det stora allvaret börjar.
Listan skulle kunna göras lång. Hur som helst är det fascinerande att försöka minnas. Att observera allt det där som sker så fort att man sällan hinner registrera det. Men det sätter sig på insidan och blir små ögonblick av lycka att plocka fram. Livet ler emot oss, det handlar bara om att se det. Och till sist är den stora sanningen den att det är alla de små sakerna som gör livet till ett stort liv!
Bevara Sverige svenskt??
Nu har så Sverigedemokraterna tågat in i riksdagen. Och det Sverige innan kunde vara stolt över har därmed tågat ut. För vad menas egentligen med att bevara den svenska traditionen? Vad är det vi vill bevara?
Julgranen är från Tyskland. Kebaben är från Turkiet. Pizzan är från Italien. Yoga är ifrån Indien. Halloween är ifrån Irland. Kristendomen med dess seder och bruk är ifrån Israel (ja, det började faktiskt där). McDonalds är ifrån USA, Ishockey är ifrån Kanada. Ja listan kan göras längre...
Poängen är att det svenska folkhemmet och den svenska vardagen i mycket är formad och påverkad av alla möjliga olika kulturer. Det är konstigt när föräldrar utan att blinka låter sina barn klä ut sig till demoner, häxor och dylikt för att springa runt och samla in godis, och så sedan kritisera traditioner såsom ramadan och burka. Eller när man i Sverigedemokraterna anser det som ett stort (om inte det största) hot att Islam får friare spelrum i västvärlden, men inte verkar bry sig nämnvärt att hela väst anammat den österländska mysticismen med yoga och qi gong i spetsen.
Är inte Sverige ett land vars tradition snarare är att vi öppet och villigt tillåter kulturen formas genom att blanda samman folk och traditioner? Är det inte mångfald vi vill värna om?
Invandrarfrågan är viktigt, och den ska diskuteras. Man är inte rasist för att man vill ha en restriktiv invandrarpolitik. Islam frågan är också viktig, och man är absolut inte islamofob om man tar upp den för diskussion. Men man måste ju vara konsekvent i sitt tänkande. Invandring kan ju inte enbart handla om restriktioner för folk med lite mer färg i ansiktet, och religionsfrihet kan ju inte diskuterar endast för att någon har anknytningar till Muhammed.
Vi ska värna om våra invandrare. Vi ska värna om våra muslimer. Vi ska rentav älska dom.
Svenskar tycker invandrare måste integreras i samhället. Varför är det då så få svenska kärnfamiljer som väljer att bosätta sig i Rinkeby, Rosengård, Skäggetorp eller var vi nu anser att "ghettona" finns? Jag vänder mig till mig själv och undrar när jag senast tog tid att lära känna en familj från t.ex Irak?? Utanförskap är sällan något som enbart går att skylla det ena parten för.
Och om vi svenskar nu värnar så mycket om vår egen rättighet att varje år åka på charterresor till Thailand och Goa, och om vi gottar oss i diverse läckerheter ifrån världens alla kök, och om vi vill fortsätta handla billiga varor som importeras från fattiga länder. Ja, då tycker jag också att vi ska välkomna alla som vill komma till oss och ta del av vår välfärd, vårt land, våra rikedomar och vår kultur.
Mitt första inlägg på ren engelska
But I think that other people are more close to God than we realize. There might be huge differences in ways of acting, behaving and living - but that doesn't automatically mean that the distance to God has the same proportions as the differences. People are more christian than we see. And maybe others also, are more christian than they see - because of the same measurements of judging. They see the box of christianity from the outside - we see it from the inside.
And if the distance is short, then there is a big possibility that that distance can be crossed in a brief moment of time - still having the differences intact. The problem I see is that most of us christian are then beginning to attack the differences, where the most important thing is to maintain the distance crossed. If a person has cross the river it's not nice (and very christianlike either) to push them back into the river and demand them to learn how to swim. But this is mostly the way we do in churches, at least I think so.
No, to change differences. To change behaving, acting, talking, living and doing we need to have other people close to us. Because if we really do believe ourselves being close to God, then it's quite logical to see that if people are close to us, they automatically are close to God. Or doesn't this make sense?
So, as a christian I need to bring people close to myself. Open up my life, let them be a part of it. Then the distance will maintain crossed, and the differences will slowly fade away.
But one thing more that I want to stretch is that changing differences isn't a one-way move. It's not them that are going to move towards mine direction. No, it's a two-way movement where both parts are moving closer to each other - and thereby begins to be more united, more alike, and less different. Why is this important? I honestly think that as a christian I'm always in need of being changed. In every person there is something for me to learn. And if a relationship doesn't change me, that's a good sign for me that it's religion I'm doing, and not relation. And for god's sake, that's what it's all about
(En liten kommentar till språket: jag skrev detta på engelska därför att jag precis haft studiebesök av estninska vänner och av den anledningen gick mina tankar igång på engelska, och jag fann tankar lite svåröversatta för tillfället. Men jag kanske översätter, och vidarutvecklar tankarna vid ett annat tillfälle.)
Med nosen i en valsedel
Men jag vet faktiskt inte vad jag ska rösta på. Vet däremot vilka jag inte ska rösta på.
Jag beundrar politiker. Inte nödvändigtvis för allt de tycker, tänker, säger och genomför. Utan för att de vill vara politiker. Känslan är att en politiker oundvikligen alltid kommer att ha någon efter sig som påstår att just den politikern för en dålig politik. Det måste kännas otacksamt.
Jag tror att oavsett hur det går i valet så förändrar det inte mitt sätt att leva. Utgången kan förändra vissa förutsättningar, men jag är och blir densamme. Ibland tycker jag det verkar som om vi skyller på politikerna om livet inte går som det är tänkt. Lite som att dom är skyldiga till "att fixa" allting. Jag tror att vi som folk behöver lyfta ögonen lite granna.
Det Sverige behöver är inte (och förstå mig rätt) en ny regering som sätter upp nya gränser och bildar nya avtal. Den valsen har vi ju kört förut. Det Sverige behöver är ett folk som kan börja utveckla en känsla av karaktär - och moral. Om inte, är politikers insatser i mycket lönlösa.
Vad spelar det för roll om vårt land har det bästa välfärdssystemet, men ändå saknar ett folk som kan se längre än sin egen välfärd?
Vad spelar det för roll om Sverige har de lägsta skatterna, om folket ändå jobbar svart för att försöka tjäna in lite extra pengar?
Vad spelar det för roll om vi har de bästa lagarna, om vi ändå försöker hitta luckor att snirkla oss igenom?
Så för min del kvittar det lite vem som hamnar på statsministerposten, eller vem som får mest kryss på valsedeln. Därför att det är inte där jag ser att striden avgörs, utan den avgörs varje dag när jag mitt i vardagen får arbeta på en karaktär som bär igenom både motgångar och framgångar.
Karaktär är så mycket viktigare än rätt åsikt (eller rätt färg), därför att det är den som avgör vem man kan lita på - och i slutändan anförtro sig bitar av sitt liv.
Elvenking
ELVENKING - Red Silent Tides
Förra skivan ifrån Elvenking-lägret (jag räknar inte in den akustiska skivan) var en besvikelse där bra låtar drunknade i försök att stoppa in alla möjliga influenser i musiken. Nu har Elvenking förändrat soundet. Bort med talpartier (förutom vid det inledande spåret Dawnmelting), en massa growl och annat som enbart splittrade låtarna. Red Silent Tides är mer avskalad, mer straight-forward metal.
Denna skiva är egentligen mindre Power Metal, och mer klassisk melodiös hårdrock med folkmetal-känsla. Och jag gillar den nya riktningen de tagit. Låtarna är mer lättlyssnade och tilltalande, utan att för den delen bli alltför sliskiga. Och låtmaterialet är genomgående mycket starkare än på deras senaste alster. Jag finner inte ett enda svagt spår, utan rakt igenom är det en jämn ström av starka låtar. Finns det något att "haka" upp sig på skulle det väl vara variationen - å andra sidan anser jag inte att brist på variation ska ligga i fatet för bra låtar.
Damnagoras sång har förbättrats avsevärt. Han har aldrig varit en sångare jag satt högt upp på listan av favoriter, men han har sin distinkta stil och denna gång lyckas han väl med att förmedla känslor i låtarna och genom texterna.
Favoritspår: Runereader - bjuder på sköna tempoväxlingar, maffig refräng och en god dos folkmetal. Possession - skivans ballad som jag håller för en av de bättre ballader som nått mina öron detta år. Those Days - Elvenking á la 80-tal och det blir lite roadtrip-feeling.
