Har vi spårat ur?
Jag slogs av en tanke igår. En tanke som jag inte riktigt vet vad den egentligen vill säga. Den är ganska oklar, och den kanske inte säger någonting - den mer tyder på någonting.
Uttrycket "att spåra ur" kom för mig, och i samband med tankar kring tro och Guds existens, hur nu det kan sammanlänkas. Man kan ju inte spåra ur något om det inte finns ett spår - det skulle vara att hänvisa till något som inte finns. Låt oss ändra uttrycket "att spåra ur" till ordet avvikelse, vilket är uttryckets innebörd - det blir enklare att skriva då. Talar man om avvikelse, så hänvisar man till en fast utgångspunkt eller ett utgångsläge, varifrån fel riktning har tagits. Men i talet om avvikelse hänvisar man också indirekt till ett fast mål, annars är det omöjligt att tala om fel riktning. Det är två punkter - starten och målet - som definierar avvikelsen, om den nu sker. Utan dessa punkter kan ingen avvikelse existera, utan allting blir relativt och endast "för stunden" konkret.
Vad har detta med Gud att göra? Frågan är om jag kan förklara mina tankar, troligtvist inte, men jag ger det hela ett försök ändå. Jag funderar kring möjligheten med att kunna definiera ett fast utgångsläge och ett fast mål , och däremed också avvikelser, för livet, men utan att inkludera Gud. På något sätt är det jag menar ett försök till att hitta någon sorts inramning för livet. Utan Gud i bilden är naturen det yttersta, även om vi inte kan se ända till det yttersta, men vi kan ändå påstå att bortom det finns det ingen Gud, ja det finns inget "bortom det" överhuvudtaget. Men naturen äger inget medvetetande, och försvinner då inte den ena av dessa punkter - nämligen det fasta målet? Visst, något kan börja och sluta utan en medveten mening för processen - men en sådan process kan inte tala om avvikelse. Början och slut är två punkter man enbart konstaterar i efterhand. Därför tänker jag som så att Gud inte är en fråga om ett alternativ, utan om en förutsättning - om vi ska tala om en genuin början och ett genuint mål, som inte bara handlar om att konstatera i efterhand, utan om att planera mål i förhand.
Naturen i sig har ingen möjlighet till objektivitet. Och om det nu finns en obejktivitet för naturen, måste den ses utifrån något som finns bortom naturen. Eller tänker jag galet? Detta "bortom" tänker jag är Gud.
Nu till själva tanken som slog mig om detta med "att spåra ur". Väldigt ofta i livet talar vi om avvikelser och vi verkar hänvisa, medvetet eller omedvetet, till en process som jag menar är resan mellan utgångsläget och målet. Utifrån en naturalistisk syn på livet, blir inte själva livet relativt, och med det allt vad som heter mål, mening och värden. Och utifrån en relativistisk livsyn kan man ju inte tala om avvikelser, för själva målet är relativt och det finns inget där att avvika ifrån. Det blir en fråga om tycke och smak.
I livet bygger vi upp inramningar för många saker, och dessa saker kan vi bevaka och se om avvikelser sker. Men om inte själva livet i sig har en sådan inramning, vad är det då vi upplever att vi ibland ändå avviker ifrån?
Gud, kanske??
Ett försök att tänka och att förklara.
Jag tror att det är såhär, att när man "spårar ur" så blir det man kommer bort från Gud. om man nu har Gud i sitt liv. Fast på att Gud finns där i bakhuvudet någonstans.
Men annars tror jag det kan vara så att man spårar ur från sig själv också. Man orkar inte bry sig om något längre. Då blir det att man bara lämnar sig själv i livet. o låter typ "dagen" ta över.
Eller är det helt fel?
Tror verkligen att "spår ur" innebär att komma bort ifrån Gud. För jag tror att starten och målet är relationen med Gud. Och det gäller alla människor tror jag.
Det jag försökte säga i mitt inlägg har lite med det du säger om att ha Gud i bakhuvudet. Det verkar ju som om det finns ett mål för oss alla inombords, något som vi på olika sätt söker efter.
Frågan är om vi inte måste acceptera att Gud finns, om vi samtidigt faktiskt tror att vi kan "spåra ur". Det är så svårt att förklara, men hoppas du förstår lite.
Tror också att man kan "spåra ur" sig själv och då blir det verkligen som att dagen tar över. Alla behöver vi tänka på vad vi gör med våra liv, och ständigt ha ett mål i sikte, annars "spårar vi ur" eller så har vi då redan gjort det?
Ha Gud i bakhuvudet, är nog något alla har, på ett eller annat sätt. Det kan man inte undkomma, känns det som.
Jag tror att vi måste acceptera att Gud finns, och acceptera att vi är den han vill oss att vara.
Med eller utan brister, man "spårar ur" ibland, men kommer ändå tillbaka i livet, med Guds hjälp. för oftast är det ju så, när det är som svårast så söker personer sig till Gud. Ingen person är perfekt.
Ett mål i sikte är nog ett måste också. För annars blir det väldigt lätt att man "spårar ur" Men siktet behöver ju inte vara nåt stort, utan bara nån liten grej. Tror om man haft det tufft innan, o tar på sig ett förstort sikte, så kan det finnas en risk att allt bara faller också.
Siktet som man lägger upp för sitt liv, måste vara på en "lagom" invå för sig själv att hantera.
Kunde inte sagt det bättre själv Anonym.
Tack Adam! det var ju snällt sagt. =)
Jag kanske inte är så dålig som jag tror då. Kan kanske säga nåt bra, då och då.
Haha, det var så lite så :)
Alla har vi något bra att säga. Det svåra är att lära sig säga det på rätt sätt, och vid rätt tillfälle :)
haha okej.
fast jag har dock lärt mej att man kan säga nästan vad som helst, när som helst. För att människor ska suga sig in i det.
=)
Men att det blir rätt, kan vara svårare. Tillfälle, tror jag är en sak som får tala för sig själv. Tar man chansen så gör man, annars inte. hehe.. och då får man ångra det lite. =)
