Någonting hände ju!
Ibland är man med om att två personer (oftast barn, och kanske fler) kommer springande fram till en, helt uppjagade, för att berätta om någonting spännande som har hänt dom. Oftast får man be dom tala en i taget. Men sen är det bara att luta sig tillbaka och lyssna. Och när man sitter och lyssnar på den ena versionen efter den andra inser man ganska snabbt att deras berättelser inte riktigt stämmer överens. Där den ena säger att det var en gul bil som körde förbi, påstår den andre att det var en röd. Mannen på andra sidan gatan skrek högt säger en, men en annan påstår att han enbart hötte med näven. Och så fortsätter historierna att liksom stämma överens, men ändå inte. Detaljerna skiljer, och berättelsen är kryddad med berättarens egna upplevelser och tolkningar. Visst är detta fullt naturligt? Vi kräver ju inte att barnens (eller vem det nu är som berättar) historia ska vara identiska - det är ju oftast då som vi börjar ana och tro att de kokat ihop något tillsammans.
När jag hör sådana historier berättas så börjar jag alltid att tvivla på sanningshalten i det de berättar. Ingen av de båda berättar hela sanningen, så långt är jag med. Det jag gör är att jag försöker vaska fram, genom att lyssna på de båda perspektiven, vad som faktiskt har hänt. Och så tror jag vi alla gör, eller hur? Men, ett är säkert, vi tvivlar aldrig på att något hänt!
På samma sätt som jag resonerat här över tänker jag mig att man kan resonera kring historien om Jesus uppståndelse från de döda. När vi läser om de fyra olika berättelserna som finns i Bibeln så är det många saker som skiljer de åt. Ett är säkert: de som skrev texterna hade inte kokat ihop någonting tillsammans, utan de delgav deras enskilda upplevelser vid händelsens plats.
Och också när det kommer till berättelserna om Jesus uppståndelse måste jag medge att jag inte kan undgå ifrån att förstå att något har hänt - precis som jag resonerar i fallet med barnen.
Den stora frågan är alltså inte om det hände något den där söndagen i Jerusalem, utan vad som hände. Om man nu säger att vad det än var, så var det inte att Jesus uppstod från de döda: då inte bara menar man att de som berättar själva historien ljuger om huvudsyftet i deras historia, utan att det finns en mer trovärdig sanning i vad som hände.
Så, detta är utmaningen: Om Jesus inte uppstod ifrån de döda, som våra berättare påstår, vad var det då som hände istället som fick dessa att springa in till staden och påstå att det just var en uppståndelse från de döda som precis ägt rum?
Hur tänker du?
En liten stund med Gud
Tror du att man förminskar Gud om man säger att Gud är närvarande där man tar sig tid att tala till honom? Jag själv försöker att tala till Gud (eller be, om man föredrar det ordvalet) så fort jag kommer att tänka på Gud. Och det gör jag oftast när jag slappnar av och inte är mitt uppe i en massa annat. Typ som när jag är på toaletten. Där är det ju lite svårt att liksom vara upptagen med annat, man är liksom fast på toalettstolen vare sig man vill det eller inte. Då brukar jag be. Kanske inte alltid, men ibland. Gör jag då Gud mindre?
Är inte Gud helig och måste jag inte vissa honom en viss vördnad? Då kanske det är opassande att be samtidigt som man skiter? Eller böner i hissen, när det ända alternativet är att läsa säkerhetsföreskrifterna eller att tala med Gud. Eller när man halvvägs in i lunchen på den goda kinabuffén och inser att man inte tackat Gud för maten, och alternativet är att skippa det eller be bönen med munnen full av friterad kyckling.
Är dessa beteenden att förminska Gud?
All religion, och kristendomen inkluderar, verkar ju utåt sett faktiskt mena detta. Varför är det annars så att det mesta i religion går ut på att fixa och dona till de rätta förutsättningarna, för att sedan närma sig Gud?
Men jag kan inte annat än undra om det inte är just det som är att begränsa Gud. Att liksom stänga in Gud i våra ritualer och traditioner. Med det sagt säger jag inte att sådant är fel, men att dessa saker inte får vara det uteslutande sättet för oss att tala med Gud.
När jag tänker efter framstår en helig Gud som är benägen att möta oss mitt i vår vardag, hur stressade eller nonchalanta vi än är, är en Gud som gör sig mindre för vår skull - och på så sätt är en stor Gud, med ett stort hjärta för oss människor.
Det står i Bibeln att när Jesus hänger på korset och ger upp sin anda, och färdas till dödsriket, att förhänget i templet spricker rakt itu. Förhänget som markerade var det allra heligaste befann sig (dvs. Gud), och var Guds närvaro fanns. Vad var det egentligen som hände då? Jag tror det var Gud som helt enkelt hade tröttnat på att enbart på i en liten etta, han behövde lite mer utrymme. Guds helighet, Guds härlighet, Guds närvaro flyttade ut och spred ut sig över den mark där människorna rörde sig och levde på. Hur vet jag detta? Hur ska jag annars förklara att Gud finns på min toalett?
Lite musik bara...
Ödehuset
Nu har jag läst årets mest hypade bok inom den "religiösa" litteraturen, Ödehuset. Boken påminde lite om Brian McLarens böcker Kristen på ett nytt sätt, och Historien vi är en del av. Dvs boken är en fiktiv roman, som i sitt berättande och i karaktärernas dialoger ger perspektiv på den kristna tron. Detta är en formula som jag personligen gillar skarpt, även om den självklart påverkar själva historien som boken vill berätta. Nu tycker jag Young lyckas väva in teologi och historieberättande med varandra på ett fint sätt - och ett smidigt sätt. Man följer lätt med i dialogen, och man får tid att andas och smälta in det dialogen säger. Och Young lyckas även berätta en gripande historia, som visserligen kunde vara mer detaljerad, men som ändå inte behöver vara det.
Det finns mycket att säga kring det teologiska innehållet. Bloggytan är dock lite för liten för det. För egen del blev boken mer av en förenad stämma i vissa teologiska frågor, än ett obekvämt ifrågasättande. Jag älskar hur Young lägger betoningen på relationen med Gud, och inte bara tron på en Gud. Ibland blir Gud enbart en fråga om försanthållande, där den ena parten tycker si och den andra så. Om nu Gud är en verklighet, måste vi väl ändå vara ganska överens om att relationen (hur vi tror) är viktigare än religionen (vad vi håller för sant). Och tro i sitt djupaste väsen handlar ju till syven och sist om tillit inom en relation.
Jag skulle vilja säga att detta är en viktigt bok att läsa för alla som bråttas med frågor kring Gud. Inte för att den levererar färdiga svar, utan för att den ifrågasätter alla de svar vi redan blivit så trötta på. Precis som synen på de svarta i Amerikas 60-tal hindrade många relationer, så förhindrar vår Gudsbild oss ifrån att lära känna Gud som han är. Denna bok kan hjälpa dig en bit på den vägen.
Jag avslutar som boken avslutar, med ett citat som säger så mycket om Guds närvaro - och vår medvetenhet.
"Jorden är full av himmel, varenda buske brinner med Guds eld. Men bara den som ser tar av sig skorna; de andra sitter vid sidan och plockar björnbär."
Verkligheten, min vän, är alltid aningen större än vad du tror...
Tidens mysterium
Kan man resa tillbaka i tiden och förändra det förflutna?
Inte för att jag egentligen grubblar över denna fråga, men ikväll berördes frågan ytterst kort, och jag kunde inte låta bli att tänka vidare medan jag cyklade hem i natten. Jag tror inte att man kan färdas tillbaka i tiden. Och så här går mitt resonemang:
Om man ska kunna färdas igenom tid och rum, måste tiden vara något konstans, något beständigt. Dvs, tiden måste hela tiden existera. Dåtid, nutid och framtiden måste på samma gång finnas. Hur ska man annars kunna färdas till eller igenom tiden? Det uppenbara är ju att endast nuet är det som existerar, eller hur? Dåtiden har redan varit, och existerar per definition inte längre. Men om något inte längre existerar, finns ju där inget att resa tillbaka till - och för att kunna resa tillbaka behöver du resa genom något som existerar - men inte ens ögonblicket som precis skedde existerar, och din resa kan aldrig ta sig sin början.
Samma sak gäller ju framtiden: Om man nu skulle kunna färdas bakåt i tiden, borde man också kunna färdas framåt i tiden. Men om man inte kan färdas bakåt i tiden, så kan man heller inte färdas framåt. Antigen existerar både dåtid och framtid, eller så existerar ingetdera av dom. Och det uppenbara är ju att endast nutiden existerar. Dåtiden existerar endast i det perspektivet att det förflutna sätter spår i nuet, dvs dåtiden existerar i form av konsekvenser. Och framtiden existerar endast i form av möjligheter som kan mätas utifrån det förflutna. Men, allting som är och finns till, existerar och agerar i nuet. Därför tror jag att tidsresor är omöjliga - av den enkla anledningen att det i båda riktningarna inte finns något att resa till.
Vad tror du? Har jag missat någon aspekt? Förena dig gärna i mina filosofiska tankar om tiden :)
FolkMetal
Harry Potter
Har nu till sist läst ut hela Harry Potter-serien. Finally. Någonstans i mitten av alla böcker var det lite trögt, men det hela avklarades ändå på ett par månader. Här följer några få tankar kring dessa böcker.
För det första är det en serie böcker som förändrar jämns med vägen. Kanske det också är den naturliga utvecklingen i och med att huvudfigurerna också förändras under historiens gång. Hur som helst tycker jag att de sista böckerna också är de bästa, och också de böcker som bjuder på störst djup och eftertanke.
Harry Potter är ingen Sagan om Ringen, men det hade jag inte förväntat mig heller. Å andra sidan leverar Potter en mer lättsam underhållning, där Sagan om Ringen är mer svårtuggad.
När jag nu ser tillbaka på hela Potter-serien och liksom summerar dess handling och figurer, så kan jag inte annat än medge att storyn tilltalar mig.
Visst, böckerna är fyllda av ganska simpel humor (men det är ju min humor också ibland) och en del rent filosofiska krumbukter (jag kan inte riktigt smält tidsresorna i bok nr 3). Men sen är också böckerna fyllda av barnsliga äventyr, spännande mysterium och smarta drag. På minus sidan för storyn är att den ibland vill säga lite för mycket, vissa sekvenser i storyn får inte sin fulla förklaring utan blir ytligt hanterade och lämnar läsaren med kanske alltför lite information. Men på plus sidan är historien så omfångsrik att man som läsare, med sin egen fantasi, ryms mellan raderna och får plats att bli en del i historien.
Av alla figurer i Potter så är det inte Harry, Hermione, Ron eller Dumbledore som jag fastnar för mest. Inte heller alla biroller som dyker upp längs vägen. Och när bokens sista sida är läst kan jag inte än annat att få känslan att bokens huvudperson är - Snape. Genom hela historien är Snape den person som man som läsare borde sympatisera minst med, men som man efter sista sidan - borde sympatisera mest med. Detta spann mellan fall och upphöjdhet gör Snape till en fängslande karaktär. Och han är en sådan karaktär som jag fastnar för - dessa personer som får den otacksamma rollen, men som gör allt med hjärtat och, precis som Harry konstaterar, som visar prov på det största modet av dom alla.
Den största spänningen var inte att få lösningen på kampen mellan Voldemort och Potter, utan att förstå mysteriet med Snape. Eller vad tycker du?
Den vardagliga kampen
Visst är det ibland som att man önskar att livet vore lite mer som en bok. Färdiga kapitel. En historia som hela tiden oundvikligen rör sig mot det lyckliga slutet. Men livet fungerar ju inte så. Min livshistoria är inte redan skriven, den håller på att skrivas i detta nu - av mig. Och även om känslorna ibland drar iväg och önskar att Gud skulle gripa in och fastställa hela livet, så är det vid närmare eftertanke just det man inte vill. För tänk om allt redan vore skrivet? Vi skulle vara fångar i någon annans ord. Men vi är mer än karaktärer, vi är egna personer, med en egen skaparkraft. Och det är med den skaparkraften som vi själva skriver historien. Livet, är i det perspektivet, det forum vi fått för att skapa i.
Jag är tacksam för att mina dagar inte är bestämda. Jag är tacksam för att min bok, som är mitt liv, saknar slut. Det visar på att Gud verkligen är kärlekens och frihetens Gud. Denna gåva som det är att leva är något som en karaktär aldrig får erfara, utan endast gestalta. Och jag är mer än en karaktär.
Det är därför som jag också är tacksam för kampen i livet. Kampen om de små tingen. Skulle jag inte uppleva livet som en kamp, så skulle det vara ett tydligt tecken på att jag inte lever. Och jag vet att det finns en Gud som bryr sig om mig, och som vill att mitt livs historia ska bli en bok med ett lyckligt slut. För att nå dit behöver Gud ibland förhindra att livet stagnerar, faller in i dåliga vanor, och inte levs i sin fulla potential. Gud ger alltså mig en bit av sitt eget liv. En källa i mitt inre som vill pulsera fram. Guds liv möter mitt liv. Det är inte konstigt att det blir lite kamp då.
Men kamp måste alltid föregå seger. Korset var tvunget att komma före uppståndelsen. Döden före livet.
Karaktär, min käre Watson, karaktär...
"Man leder inte människor utifrån sin förmåga eller kunskap, utan utifrån sin karaktär"
Dagens morgonbön kom för mig att handla om karaktär (och kaffe). Jag har på senaste tiden intensifierats i min känsla av att det viktigaste jag har att arbeta på, är min karaktär. En människans karaktär är den grund varpå den människan verkar. Som karaktären är, kommer också den människans gärningar vara. Ändå verkar det som om vi alltför ofta försöker arbeta i den omvända ordningen. Vi börjar med ytan, och om det behövs tar vi itu med grunden.
Att vara trogen i det lilla är en förutsättning för att kunna anförtros det stora. En sanning som vi sällan riktigt tar till oss. För visst är det just småsakerna vi tummar på. Vi är principfasta när det kommer till stora frågor, men vid detaljfrågor är vi snabba på att kompromissa. Jag tror vi behöver omvärdera sättet vi hanterar detaljer. Och framför allt de detaljer som vi endast själva ser.
Ibland kan man få reaktioner som menar att man är lite väl petig när det kommer till detaljer. Och visst, ibland kan det säkerligen bli fel fokus även i detta. Det gäller att hitta en balans mellan karaktärsstyrka och askes/självspäkning. Men jag tror nog världen lider av fler karaktärlösa än av asketer.
När det kommer till andlighet verkar vi ofta vilja förenkla den sidan av livet. Vi vill inte bli utmanade i vårt andliga liv, men vi vill växa i det. Men går det växa andligt utan att förändra sig andligt? Och kan förändringar ske utan utmaningar och kamp? Jag tror inte det. Erfarenhetn säger något helt annat.
Just nu försöker jag lära mig att stiga upp tidigt på morgonen, trots att hela mitt väsen är kvällsmänniska. Spelar detta någon roll rent andligt? Är inte tidpunkten som jag går upp på en lördagmorgon ganska småaktig i jämförelse med andra saker i livet?
När jag tvingar mig själv att gå upp så är det inte för sakens skull, utan för att jag vet att det formar min karaktär. Om min karaktär är trogen i det lilla, så kanske den också en dag kan anförtros saker av större mått.
Det är därför jag ibland anser att det är nåd att Gud inte anförtror mig större ting, jag skulle ändå inte vara redo...
Ny NHL-säsong
För mig är det alltid lika spännande att en ny säsong av NHL tar fart. Sen barnsben är jag dödligt förtjust i NHL-statistiken, och jag följer med glädje mina gamla favoriter. Det är dags för mig att uppdatera alla bloggläsare (av er som nu delar mitt NHL intresse) över hur läget ser ut inför säsongen 2009-2010. En snabb överblick kan konstatera att det detta år blivit ett stort manfall på veteranhimlen - men det var också lite väntat.
Här följer listan på veteranerna:
Paul Kariya, 34 (För din skull Josef) - Kör sista året på kontraktet med Blues. Han lär förlänga eller hitta nytt lag efter säsongen.
Ian Laperriere, 35 - Skrev i somras på ett 3-års kontrakt med Philadelphia
Brad May, 37 - Har inte signat ett nytt kontrakt ännu, men är på gång med Red Wings.
Rob Niedermayer, 34 - Ny-signad av New Jersey Devils. Borde kunna ge NHL några år till.
Miroslav Satan, 34 - Har inget nytt kontrakt inför säsongen. Kanske han lämnar NHL?
Sean O'Donnell, 37 - Har spelat 82 matcher under 2 säsonger. En stabil spelare, som dock sällan gör mål. 0 förra säsongen.
Kirk Maltby, 36 - Sista året på kontraktet i Red Wings. Maltby har nog ändå några år till att satsa på.
Chris Pronger, 34 - Skrev i somras på ett 7-års kontrakt med Philadelphia. Så Pronger räknar med att spela ett tag till.
Kris Draper, 38 - Draper har 2 år kvar på kontraktet och han verkar trivas i NHL. Troligtvis kommer han vara över 40 när han slutar sin NHL-karriär.
Todd Marchant, 36 - Ångar vidare.
Adam Foote, 38 - Har sitt sista år på kontrakt med Avalanche. Ny kapten efter Sakic. Kan tänkas att han drar sig tillbaka efter säsongen. Men vem vet?
Brian Rolston, 36 - Har 3 år kvar på sitt kontrakt med Devils. Stabil, men lite av en doldis.
Jason Arnott, 34 - Arnott har två år kvar på kontraktet och han har visat storform de senaste säsongerna. Många år kvar i NHL antar jag.
Chris Gratton, 34 - Gratton har de senaste åren fört en anonym roll i NHL, och inför säsongen har han inte, så vitt jag vet, skrivit något nytt kontrakt. Gratton är bara 34, men kanske NHL-karriären är över för honom?
Rob Blake, 39 - Har nytt kontrakt med San José, och är ny kapten för laget. Blake har nyligen uttalat sin glädje över att få spela, och han skulle kunna ha några år kvar att ge.
Glen Murray, 36, - Har fortfarande inte hittat ett nytt lag sedan Bruins köpte ut honom, och man kan ju summera det hela med att pengar ibland går före spel. Tråkigt, på en så pass bra spelare.
Markus Näslund, 36 - Lade skridskorna på hyllan den 4 maj, lite oväntat tyckte jag.
Vyacheslav Kozlov, 37 - Ett år kvar på sitt kontrakt med Atlanta. Kommer från en lyckad säsong, och kan ha ett par år kvar i ligan - om nu inte hemlandet lockar.
Keith Tkachuk, 37 - Skrev på ett nytt ett-års kontrakt med St.Louis, och ångar vidare.
Mike Sillinger, 38 - Drogs sig tillbaka den 26:e augusti.
Alexei Kovalev, 36 - Skrev på ett två-årskontrakt med Ottawa.
Bryan Smolinski, 37 - Huserar vidare i AHL utan att lyckas hitta ett nytt kontrakt med en NHL-klubb, troligtvis är hans NHL-karriär över.
Owen Nolan, 37 - Ett år kvar på kontraktet med Minnesota.
Roman Hamrlik, 35 - 2 år kvar på sitt kontrakt med Montreal.
Bill Guerin, 38 - Skrev på ett nytt ett-årskontrakt med Pittsburgh. Känslan är att detta kan vara hans sista säsong i NHL.
Scott Niedermayer, 36 - Är med i år igen trots att han de senaste åren spekulerat i att dra sig tillbaka. Vi får se vad som händer, men han skulle lika gärna harva vidare ett par år till.
Teemu Selanne, 39 - Tänker spela säsongen ut, har därefter sagt att han ska lägga skridskorna på hyllan.
Doug Weight, 38 - Nytt kontrakt, och precis utnämnd till kapten över Islanders. Kanske ändå inte Weights sista säsong?
Sergei Zubov, 39 - Lämnade NHL för KHL innan säsongen.
Darryl Sydor, 37 - Precis skrivit på ett nytt ett-årskontrakt med St. Louis.
Geoff Sanderson, 37 - Vi inväntar fortfarande på att han officiellt ska dra sig tillbaka.
Sergei Fedorov, 39 - Valt att avsluta sin karriär i KHL
Mathieu Schneider, 40 - Signades av Vancouver inför 09-10 säsongen. Kul, hoppas han har några år kvar.
Bobby Holik, 38 - Drog sig tillbaka den 23 maj
Nicklas Lidström, 39 - Ett år kvar på sitt kontrakt. Blir intressant i vår och se vad "Lidas" väljer att göra. Jag tror det lutar åt att bli hans sista år i NHL.
Mats Sundin, 38 - Lade skridskorna på hyllan den 30 september.
Martin Gelinas, 39 - Efter en tid i Schweiz drog sig Gelinas tillbaka från hockeyspel och är nu anställd inom Predators-koncernen.
Mike Modano, 39 - Modano har ett år kvar innan hans kontrakt med Dallas går ut. Han har själv uttryckt att han därefter kommer, om han fortsätter spela, att spela på årsbasis.
Jeremy Roenick, 39 - Den 6:e augusti avslutade Roenick, inte helt oväntat, sin NHL-karriär.
Rod Brind'amour, 39 - Brind'amour fortsätter trampa på, och än så länge har inga karriäravslut varit på tapeten.
Joe Sakic, 40 - Den 9:e juli avslutade Sakic karriären. Inte alls förvånande, men desto tråkigare. En av mina favoriter alltsedan början av 90-talet.
Brendan Shanahan, 40 - Skrev på ett nytt ett-årskontrakt med Devils, men har i dagarna tydligen avbrutit detta och ska leta efter eventuellt ett annat lag. Det troliga är nog att han avslutar sin karriär. Tråkigt. Hade sett fram emot ännu en säsong med Shanahan på isen.
Teppo Numminen, 41 - Doldisen från Finland avslutade sin karriär den 4:e augusti. En långkörare och slitvarg.
Gary Roberts, 43 - Inte helt oväntat kom slutet på Roberts karriär mitt i spelande säsong. En eloge att han höll sig kvar så pass länge.
Mark Recchi, 41 - Skrev på ännu ett ett-årskontrakt med Boston. Recchi menar själv att detta blir hans sista säsong. Men hoppet är det sista som överger. Av trion Sakic-Turgeon-Recchi, så är det nu endast Recchi kvar för mig att följa.
Mike Keane, 42 - Har fört en dold karriär i AHL de senaste åren. Det troligare är att han inte kommer tillbaka till NHL, men det är alltid kul att se spelare fortsätta trots hög ålder.
Claude Lemieux, 44 - Inte helt oväntat lade Lemiuex skridskorna på hyllorna efter 08-09 säsongen. Men han visade att veteraner fortfarande kan.
Chris Chelios, 47 - Trots sin höga ålder vill Chelios spela. Detroit valde att inte förlänga hans kontrakt. Han letar annat lag, och om han inte lyckas hitta något kommer han att dra sig tillbaka som aktiv spelare. Jag hoppas innerligt att han hittar ett lag att spela med.
Andra intressanta namn som dragit sig tillbaka inför den nya säsongen är:
Jason Smith, 35, Patrice Brisebois, 38, Bret Hedican, 39, Derian Hatcher, 37
Extra roligt detta år var att Theoren Fleury, 41, försökte sig på en comeback - och han var på god väg att lyckas. Men Flames och Fleury var överens om att inte ge honom ett kontrakt, trots att han visade bra spel på träningslägret. Fleury har nu officiellt dragit sig tillbaka från hockeyn.
Nu väntar en spännande säsong :)
En liten titt framåt kan behövas
Vissa dagar upplevs som om de bara rinner iväg, och oavsett vad man sysselsätter sig med är det som om man gör fel sak. Igår var en sådan dag för mig - till stor del. Även om jag inte fyllde dagen med en massa skit, så var det som om någonting inom mig ville bryta upp och fokusera på annat.
Andlig rastlöshet brukar jag kalla det.
Och jag vet precis vad det beror på. Därför började jag dagen med att trotsa sömnbegäret och gå upp hyfsat tidigt för att be. De dagar som jag börjar med att dricka en (eller två, kanske tre) kopp kaffe, be och planera tiden, är de dagar som jag också känner frid över. Jag tror att vi alla behöver göra oss själv medvetna över att Gud är med oss, och vi behöver medvetet stilla oss och ge några minuter till att tala med Gud.
Historien vittnar om att människor med skarpa andliga ögon, var också de människor som tog tid i början av dagen till att söka Gud. Det handlar inte om att morgonen är en mera magisk stund där Gud lyssnar lite mer på oss. Jag tror själv att det är en ganska enkel ekvation att få ihop. Det liknar nämligen det man gör när man inte riktigt vet vart man ska - man studerar kartan. Vi människor är ofta lite pappiga av oss, och läser kartan först när vi nerslagna erkänner att vi kommit lite vilse.
Gud var med mig idag.
