Filosofadam

Det tog ett tag, men nu har jag till sist läst ut Bön av Philip Yancey. Det har inte riktigt lyckats infinna sig den ro jag behöver för att kunna läsa, därav har kapitlena avverkats i en sakta, men regelbunden, takt. Min första bekantskap med Yancey var för ett par år sedan då jag läste hans bok Den Jesus jag aldrig känt, och alltsedan dess har han tillhört mina favoritförfattare. Och en förebild för mitt eget skrivande.

I hans nya bok har Yancey valt att skriva om den centrala, den självklara, den ifrågasatta, den mystiska och den prestationsframkallande bönen. Jag tror vi alla har en relation till bönen. Jag tror vi alla någon gång tagit tid till att be. En del av oss fortsätter med bedjandet, andra väljer att inte ägna det någon mer tid.
När jag läst Yanceys bok så sveps jag med i hans frågeställningar, jag har nämligen själv ställt dom. Varför ska man be till en Gud som är allsmäktig (och kanske allvetande)? Varför uteblir så många bönesvar? Lyssnar någon när jag ber?
När jag väl ägnar tanken till bönen upptäcker jag att det är som Yancey säger:  "I teorin är bönen en grundläggande mänsklig handling, en ovärderlig kontakt med universums Gud. I praktiken är bönen ofta en källa till förvirring och frustration."  Alltför ofta finns en gnagande känsla av att jag borde be mer, och på samma gång en känsla av att bönen inte ska ske för att jag borde utan för att jag längtar.

C S Lewis hade en bön, som jag så väl känner igen mig i. Den löd: "Må det vara mitt verkliga jag som talar. Må det vara Ditt verkliga Du som jag talar till."
Om bön handlar om en relation till en Gud som bryr sig. Då måste min bön vara rakt igenom ärlig, och den måste nå fram. Till Gud. Men jag tror aldrig min bön kommer sluta vara fylld av tvivel. Men jag tänker fortsätta att be, och jag tänker fortsätta låta bön vara något som växer och utvecklas i mitt liv. Bönen måste få gå från en handling till en livsstil, från en önskelista till ett samtal, från traditionens inlärda ord till hjärtats riktiga mening.

Uteblivna bönesvar, och frågor kring Guds ingripande (eller icke-ingripande) får aldrig bli hinder för bönen. Mer hellre får de bli till viktiga delar i mitt formande av bönen. När ett sätt att prata i en relation inte verkar få gensvar, då kanske man helt enkelt får ta och lära sig ett annat språk, ett annat tonfall, ett annat tillmötesgående. Och bönens språk kommer jag aldrig att kunna flytande. Teresa av Avila sa: "Det viktiga är inte att tänka mycket utan att älska mycket." och Blaise Pascal sa om Guds försyn: "...som jag älskar men inte strävar efter att begripa."

Jag försöker lära mig att älska Gud, och låta bönen bli det språk som utforskar och tonsätter den kärleken. Hjärtat får leda och förståndet får följa med. Någon annan väg ser jag inte.

O nåderike, helige Fader,
ge oss vishet till att förnimma Dig,
klokhet till att förstå Dig,
tålamod till att vänta på Dig,
ögon till att se Dig,
ett hjärta till att tänka på dig,
och ett liv till att förkunna Dig;
genom Jesus Kristus, vår Herre,
genom kraften av hans Ande.
Benedictus av Nursia