Filosofadam

"Salig de som inte har sett men ändå tror..."

Med salig menas välsignad och lycklig. Jag undrar ibland vad det är som är saligt med att inte se. Den Gud jag tror på vill inte visa sig, något jag kan tycka är märkligt. Tänk om jag, precis som Mose, kunde få en glimt av Gud, det skulle väl vara saligare? Eller har jag fel?
Jag kan inte hjälpa att jag känner igen mig hos Tomas Tvivlaren. Men hans tvivel fick sina svar. Hans ögon fick skåda det under som uppståndelsen var. Jag önskar att jag hade varit där. Det finns stunder i det kristna livet då jag verkligen behöver få sticka in fingret i spikhålet - för att kunna tro. Samtidigt vet jag att tro är en visshet om det jag ännu ej ser. Att tro är att vänta på det kommande. Men är det saligt att vänta? Kanske det är så att jag färgas av dagens kultur där all form av köande helst vill undslippas.
Fast jag måste vänta på Gud, vad annars ska jag vänta på?
Den väntan får helt enkelt pendla mellan att vara salig och osalig. Och jag kom precis att tänka på att osalig innebär något icke vilande, och då kanske det saliga i att tro utan att se ligger i att man någonstans i väntan finner friden - och vilan. Men även om jag ganska ofta vilar i min tro, kan jag inte hjälpa att titt som tätt be bönen: "Herre, visa dig...".