Filosofadam

Vi har en kultur (eller dålig vana kanske är ett bättre ord?) i Sverige att leta syndabockar så fort något dåligt sker. Det allra viktigaste i problematiska skeenden verkar ju vara att leta upp någon eller några som är skyldiga till problemet. Att få någon straffad kan ibland vara mer intressant än att finna en lösning.

Tror vi att lösningen finns i själva straffet?

Ibland är sökandet efter en syndabock, tror jag, ett sätt att dämpa sitt eget ansvar. Och ibland kan det också vara ett sätt att visa att man inte är som den skyldige. I båda fallen är det intressanta inte att faktiskt bry sig om det problematiska, utan att ha någon att beskylla.

Vi lägger mer krut på att dividera om vems misstag det var att Sverige inte vann VM-guld i hockey, än att glädjas åt bronset.
Vi ägnar mer tid på att fiaskostämpla Eurovision än att faktiskt imponeras av att vi gick vidare från semifinalen.
Vi ursäktar vårt bristfällande beteenden med hur alla andra orsakat det, än att försöka hantera och förbättra beteendena.
Vi är mer intresserad över vem som sköt Olof Palme, än att se hur någon kan gå så långt som att skjuta en annan människa.

Syndabockarna blir bara fler och fler i vårt land. När ska det förändras?