Filosofadam

Tobias Sammet har återigen samlat ihop "gänget" och tillfogat två nya alster till Avantasia diskografin. De två nya albumen heter The Wicked Symphony samt Angel of Babylon. Och detta är mina första intryck av de nya låtarna. Jag börjar med första skivan och sen tar jag andra en annan dag.

The Wicked Symphony

1. The Wicked Symphony
Allt inleds med ett härligt symfoniskt intro som för tankarna till filmmusik till valfri historisk krigsfilm. Därefter kickas allt ingång med ett tungt och melodiskt riffande varpå herr Sammet tar vid tätt följd av Russel Allen och Jorn Lande, innan det maffiga refrängen lyfter hela låten till episka höjder. Låten klockar in på nästan 10 minuter, och kanske kunde den kortats ned en aning, men helt klart än värdig start på skivan.

2. Wastelands
Wastelands bjuder på trallvänlig dubbeltramps-metal. Helt klart i min smak! Klockrent. Och Michael Kiske är en gud :)

3. Scales of Justice
Blytungt och med en Tim "Ripper" Owens som gjuten i valet av leadsångare, karln har en stämma som definierar ordet power.

4. Dying for an Angel
Mina tankar förs tillbaka till låten "Carry Me Over" från Scarecrow-skivan. Melodiskt midtempo som alltid går hem, och Klaus Meine sjunger ju bra.

5. Blizzard on a Broken Mirror
Midtempo igen. Verserna är kanon, speciellt den andra versen innan refrängen. Sen kommer en refräng som inte alls är pjåkig men som inte riktigt smälter samman med det övriga. Efter refrängen följer sköna gitarrmelodier innan tempot sänks avsevärt och det blir nästan lite balladkänsla ett tag. Klart godkänt.

6. Runaway Train
Låten börjar med ett fantastisk pianointro där den privata lilla husguden Bob Catley förför med sin stämningsfulla sång. Det är nästan så jag inte önskar att låten sedan ska ta fart - men det gör den. Lite senare bjuds vi på en av skivans absolut bästa refränger som berör och behåller låten på en hög status. Sedan blir det tempoändringar och annat smått och gott och till sist slutar låten som den bör. En riktig pärla.

7. Crestfallen
Startar med ett skönt synthintro för att sedan övergå till ytterliga en låt i midtempo. Refrängen är annorlunda, och bra. Tyvärr är låten i sitt sammanhang lite av en besvikelse då man önskar något med lite mer fart i. Men som fristående låt är det en bra doldis.

8. Forever is a Long Time
Jorn Lande har huvudrollen - och det hela för mig, oundvikligt, till något som Masterplan hade kunnat gjort. Det är bra, men det är inte extraordinärt bra.

9. Black Wings
Känns lite som en filler när det återigen bjuds på midtempo. Tyvärr tycker jag låten saknar stake och landar lika fort som den lyft, och kommer därmed inte upp på de höga höjderna.

10. States of Matter
Äntligen lite fart igen! Vi bjuds på en härlig dänga med vass attityd och en refräng som sätter sig. Detta gillar jag.

11. The Edge
Första skivan avslutas med denna ballad som inte riktigt håller högsta klass med tanke på vilka ballader herr Sammet har skrivit innan. Och som avslutning vet jag inte om den riktigt passar in.

The Wicked Symphony är helt klart en kanonskiva. Som lyssnar får man kvalité rakt igenom, och det finns nog ingenting att klaga på när det kommer till produktionen. Men jag kan inte ungdå ifrån att sakna mer riv i skivan. Skivan känns Tobias Sammet, men den känns inte Avantasia. Samtidigt så är Sammet Avantasia och han har friheten att förändra och vara kreativ. Och ska jag vara objektiv så är detta ett mästerverk, men den lever kanske inte upp till de förväntningar man har när man talar om "metalopera". I egenskap av powermetal så är detta en dålig powermetal-platta av den enkla anledning att det inte är powermetal (Förutom 2-3 spår). Men som melodisk metalplatta är detta suveränt. Och jag väljer att se den för vad den är - inte för vad folk skulle önska att den vore.