Filosofadam

Genom alla tider har människan och individen sökt efter och krävt en sak: frihet. Det finns en grundläggande instikt hos oss att vi vill vara fria. Och kanske ännu mer aktuellt är det i denna tidsepok. Aldrig förr har väl det individuella blivit så understruket och så viktigt för att livet ska ha en mening.
Dagens samhälle definierar ofta frihet med att få gör såsom man själv vill. Och underförstått i detta ligger ju då också tanken att ingen/inget ska få bestämma över mig som individ. Den kristna tron blir möter ganska omgående på patrull. Att ställa sig själv under inflytandet av en Gud och en tro som drar upp gränser är inte något som merparten ser som frihetsfrämjande.

Några tankar kring detta:

1. Absolut sanning är oundvikligt

Att göra sanning till något relativt är ett försök att kringgå att det finns något som vi människor måste förhålla oss till, oavsett om vi anser det vara begränsande och frihetsberövande. Även när det gäller Gud så finns det en absolut sanning som vi inte kan bortse ifrån (det går självklart diskutera hur den sanningen ska formuleras). Det går inte att sila bort alla svar bara genom att göra dom relativa, det kvarstår alltid några absoluta sanningar som vi behöver hantera. C.S.Lewis uttrycker det bra när han säger:

"But you can't go on 'explaining away' for ever: you will find that you have explained explanation itself away. You can't go on 'seeing through' things for ever. The whole point of seeing through something is to see something through it. It is good that the window should be transparent, because the street or garden beyond it is opaque. How if you saw through the garden to?... a wholly transparent world is an invisible world. To'see through' all things is the same as not to see."

2. Kristen tro kan inte vara helt inkluderande

Vi vill gärna utifrån vår tidsanda hävda att vi måste vara inkluderande och aldrig exkluderande. Och visst låter det ädelt, men det är en utopi - och i slutändan också ett påstående, som om det skulle bli en verklighet, skulle innebära att det vi kallar samhälle skulle upphöra att existera.
Det ligger i själva definitionen av "kommunitet" att en sådan har vissa givna riktlinjer och gränser. Man kan alltså inte anklaga den kristna tron (eller någon annan/annat) för att den sätter upp "regler" för vad som gäller för att tillhöra "skaran". Keller skriver: "Any community that did not hold it's member accountable for specific beliefs and practices would have no corporate identity would not really be a community at all."

3. Frihet är inget enkelt

Ibland tänker vi oss att frihet uppnår vi genom att klippa banden till alla och allt som försöker begränsa oss, strukturera oss och tala om för oss hur vi ska tycka och tänka. Men frihet är inte något som vi enbart kan förstå genom att tala om vad vi inte behöver. Det är snarare så att vi inte riktigt har förstått hur mycket vi behöver dessa saker för att bli just uppleva frihet. Keller tar upp ett mycket bra exempel på hur detta kan fungera. Ta liknelsen med en musiker. En musiker som verkligen vill uppleva frihet inom musikskapandet måste tillåta sig själv till den väldigt begränsande konsten "att öva". En musiker avsäger sig sin frihet och går in under en given struktur med givna gränser och regler för att en dag upptäcka friheten med att spela. Musikern måste för lära sig "öva" innan han kan lära sig "spela".

Denna princip gäller många områden av livet. Vi växer till och blir "fria" just genom givna restriktioner som är i linje med dess syften. Eller som Keller skriver: "In many areas of life, freedom is not so much the absence of restrictions as finding the right ones, the liberating restrictions." Om vi nu växer till rent intellektuell, yrkesmässigt och fysiskt genom denna princip av "de befriande restriktionerna", varför kan inte samma sak gälla för andlig och moralisk tillväxt?

4. Det mest frihetsberövande

Av allt som existerar är det en sak som på ett mycket speciellt sätt begränsar oss. Och det är något som vi alla menar är det allra viktigaste att det får bevaras i vår värld. Detta något är "kärleken". Det finns ingenting som begränsar en människa så mycket som just kärleken. En människa som väljer att älska är en människa som aktivt väljer att begränsa sig. Att älska någon innebär att man lägger ner sin egen frihet för den personen, man går frivilligt in under någon annans inflytande.

Samtidigt vet vi att det också är just kärleken som är allra mest befriande. Det finns inget som sätter oss mer fria än att inse att vi är älskade. En upptäck som gör att vi själva vill älska tillbaka.

Och inom sfären "kärlek" vet vi att det finns gott om gränsdragningar och annat som utan kärleken enbart är en gröt av frihetsberövanden, men när vi upptäcker att allt detta vilar på en bädd av fullkomlig kärlek - ja då inser vi att allt detta är den största gåvan vi kan få - frihet.

C.S. Lewis fick en gång frågan: "Är det enkelt att älska Gud?"
Han svarade: "Det är enkelt för dom som gör det"