Filosofadam

Är nyligen hemkommen från en 3-dagars visit på Bjärka-Säbys tonårsläger. Var där och utförde kökstjänst. Backar jag bandet till åren 95-99 så var Bjärka-Säby platsen jag alltid huserade veckan innan skolan började, då icke som kökspiga utan som deltagare av lägret.

Nu när jag mer än 10 år senare kommer tillbaka så är det en väldigt speciellt nostalgisk känsla som infinner sig. Det är som att vara tillbaka. Mycket är som det alltid var. Men allt är ändå annorlunda.

Jag kommer ihåg kanotslingan jag ofta paddlade
Jag minns var lanthandeln låg där jag köpte godiskarameller i en guldig plåtask som hette "rendez-vous"
Jag kan peka ut buskarna och snåren jag gömde mig i för nattvakterna
Jag känner igen korridorerna, minns rummen jag sov i (eller snarare delvis vistades i under nattetid)
Jag ser mig själv sitta vid samma bord i matsalen där jag lärde mig dricka kaffe
osv. osv.

Allt detta är minnen. Jag kommer aldrig uppleva dom igen, för jag kommer aldrig vara tonåring igen. Det är en speciell känsla att komma tillbaks till platser. Platserna bringar fram en massa glada minnen, vilket på något sätt gör att de kantas av en sorglig känsla. Som om minnena inte bara vittnar om vad som skett, utan också om vad som gått förlorat. Nämligen tider, stunder och de unika möjligheter som de innebar.

Och så ställer jag mig frågan: Vad är det idag som jag upplever som kommer frammana samma minnen och känslor i framtiden? Vilka platser som idag är vardag, kommer i framtiden bli "heliga" platser för att minnas och återuppleva?

Man brukar säga att man själv skapar sin framtid.
Bör man skapa den i åtanke med att man samtidigt skapar sina minnen likaså?

Inte vet jag...