Helgens tankesmedja
Det blev mycket tanker under helgen. Gott mos att vrida, vända och vaska ibland tankarna. Den röda tråden blev kärlek i ljuset av "sökandet efter lyckan" och "mötet med döden". Ledorden var sorg och vemod, hopp och förtröstan, längtan och sökande.
För att inte göra detta inlägg alltför långt och dravligt (kan man verbifiera ordet dravel? finns ordet verbifiera?) så komprimerar jag mina funderingar. Och så får du som läser tolka så bäst du vill :)
"Människan vet om att hon bär på skuld. Den största ligger i vetskapen om att hon döljer sin kärlek när den borde visas. Att älska och att visa kärlek äger en distans mellan sig varpå skulden vandrar."
"Tjänandet motverkar isolering. I tjänandet ser jag andras perspektiv och mina egna drömmar värderas och blottläggs i ljuset av andras verkligheter."
"I människan har Gud lagt ner en osjälviskt natur, menad till att älska. I bruket av den finner vi vår lycka, tillfredsställelse och harmoni. Synden har vänt på allt. Det osjälviska har blivit själviskt. Nu värjer vi oss för det osjälviska för det har blivit obekvämt (onaturligt som det nu är). Vi värjer oss samtidigt som vi längtar och törstar efter det osjälviska livet - för endast där finns det vi söker, den sanna lyckan."
"Den stora sorgen vid döden är ett gott tecken på ett liv som älskade och att kärleken nådde fram."
"Dödens smärta speglar ett liv fullt av värde. Den dag döden dör finns ingen smärta, endast fullkomlig glädje och förening. Sorgen uteblir ty döden äger inget värde. Tårarna som då kommer att fällas är glädjens tårar över att återse och omfamna det mest värdefulla."
Tolka på...
