Filosofadam

Det är svårt att hantera människor. Alla människor verkar ju ständigt inkräkta på mitt eget område, de kommer in på min privata mark och slår ner sina tätlpinnar och spänner upp sina tältdukar. Nästa steg de tar är att gå till markens ägare och klaga på boendets bekvämlighet. Vilka är dom att komma och säga till mig vad jag gör med min trädgård, och mitt hus?

Om man nu mitt i frustrationen av att någon tagit en plats innanför tomten börjar att tänka efter, ja då finner man den oundvikliga sanningen att ens egen tomt faktiskt redan själv har inkräktat på någon annans. Man inser att ägget som ligger på farstun är lagt av grannens höna.

Jag tror att genom hela livet måste man lära sig att hantera människor. Det naturliga sättet vi hanterar på, är precis på samma sätt som vi hanterar t.ex film eller musik på, vi etiketterar individerna. Att sätta en etikett innebär att dra en gräns, en gräns som säger att jag är inte som du, och eftersom du inte är som jag så är jag lite bättre än du. Ett smidigt sätt att hålla oönskade personer utanför, tills man inser att den mur man byggt upp framför sig har någon anna byggt upp bakom mig. Man stänger vägen för andra, och får vägen stängd för sig själv.

Jag har lagt märke till att vårt tal om varandra avslöjar vilka vi själva är. Det jag säger att andra är, blir snabbt också det jag själv är. Och det både på gott och ont. Säger jag att någon är bra, får jag till svar: du är bra som säger det. Kallar jag någon för inskränkt beror det högst troligt inte på personens faktiskta inskränkthet, utan på min egen brist på självinsikt. Dagens människor är de som vaknar upp och tror sig vara kungen, och förväntar sig att andra ska agera som om dom vore det - när detta tillmötesgående uteblir kallar vi alla andra för respektlösa idioter som inte förstår att vi är kungen. Det är alltid lätt att peka ut idioterna på andra sidan gatan - tills vi inser det faktum att jag också lika mycket är idioten som går på andra sidan. Det är nämligen inte bara du som pekar.

Är det inte detta som vi också gjort emot Gud? Vi har slagit ner våra tältpluggar och vi är i fullfärd med att skicka klagomål till markens ägare - där ett av klagomålen är att vi tycker vi har alltför lite äganderätt. Skillnaden är att Gud inte kallar oss idioter - det skulle endast göra honom till en idiot av kosmiska proportioner. Guds svar är mer i stil med: du är mitt älskade barn. Gud hoppas att denna sorts av människohanteringen, som också är en variant av etikettering (men en sådan som inte sätter en gräns och säger "jag är inte som du", utan som istället öppnar vägen), ska leda till att vi en dag ska vända våra klagomål till utrop av glädje, förundran och kärlek - när vi inser att den konkurrerande markägaren egentligen är vår älskade far.

Var och såg Narnia på bio häromdagen. Jag minns böckerna från barndomen och de "klassiska" filmatiseringarna från 89-91 som alltid visades under juletid.  Därför har jag en liten förkärlek till Narnia - och att jag under de senaste åren har upptäckt C S Lewis och hans andra böcker, försämrar knappast det hela.
Jag väljer att här inte göra något djupare analys av själva filmens värde som film, mer än att jag tycker den är sevärd om man gillar fantasy. Det som gör att denna film berör mig är det kristna budskapet - som inte predikas men som är tydligt om man börjar se den röda tråden. Det är inte varje dag som man får uppleva att ens tvivel rinner av en under en biokväll, men det var vad som hände när jag såg Narnia. Jag vill inte påstå att jag fick alla frågor besvarade, men jag fick något mycket bättre än svar - jag fick tro. Tro botar tvivel effektivt.
Mina tvivel har länge kretsat kring problematiken om hur jag ska kunna sammanföra två världar - den jordiska och den himmelska. Varför ter sig Gud så osynlig och frånvarande i vår värld? I Narnia ställs samma fråga: Var är Aslan? Egentligen kommer inte Aslan med något svar, han kommer helt enkelt. Det finns något ovisst och diffust i hur han agerar, men att ha tilliten till honom och förtröstan på honom är något som aldrig kommer resultera i besvikelse.
Lucy får för denna gången representera en som lever i en värld, och samtidigt med tanken även i en annan. När hon, i filmen, lämnar Narnia och blickar bakåt ser hon hur Narnia försvinner och England blir återigen synligt. Den scenen gav mig förtröstan att fortsätta leva här på jorden, och ha kvar tron på en annan verklighet - en verklighet som inte blir mindre verklig, bara mindre synlig. Och precis som med filmens kristna budskap så är inte den verkligheten något som predikas ut över vår värld, men den blir tydlig nog om man finner den röda tråden här i vår värld.

Jag har mina perioder med tvivel. Punkt slut. Just nu har jag en sådan period. De brukar komma med jämna mellanrum och "förstöra" dagen. Tvivlel är som författaren Philip Yancey har sagt: "inte en sjukdom man kan botas ifrån, utan ett handikapp man måste lära sig leva med". Jag håller på att lära mig.
Det finns stunder under tvivelts gång då jag känner för att överge allting. Liksom avsäga mig mitt arv och min tro. Jag söker febrilt efter anledningar till att inte göra det. Jag vill ju att tron ska överleva - och på ett sätt att arvet ska föras vidare. Men sen tänker jag: det är ju inte detta jag vill. Jag vill inte upphöra med att vara kristen, sluta tro och gå vidare med något helt annat. Jag inser att det hela handlar mer om att jag längtar efter en förnyelse av min tro, tron behöver friskas upp. Det förhåller sig ungefär på samma vis som när mitt kylskåp innehåller gammal mat och alltför mycket tomrum - inte vill jag då slänga ut kylskåpet, jag vill helt enkelt förnya dess innehåll en del, något man också behöver göra med jämna mellanrum. Tron behöver också ses över lite då och då. Tvivlet ser till att den översynen blir gjord - precis som hungern ser till att kylskåpets innandöme förändras.

Men att tvivla är ändå inte behagligt. Det är inte smekning på kinden eller en bris i håret direkt. Snarare är tvivlet som knäckebrödssmulor i sängen som stör sömnen eller en felklämd kaviartub som tar bort tjusningen med att göra äggmackor. Tvivlet måste man helt enkelt lära sig att hantera. Men i hanteringen finns det en hel del svårigheter att ta sig igenom. Något som tvivlet har gjort för mig är att det har sporrat mig till att vilja veta mer, att försöka förstå hur saker och ting hänger ihop. Fördjupning och vidsynthet är inga dåliga saker, men jag har märkt att när jag har börjat vidga min blick och genomträngt den så blir djupet och vidden hela tiden större och större. Man önskar öppna ögon och man får det. Men öppna ögon betyder nödvändigtvis inte att man förstår mer av det man ser - det kan t o m visa sig att man tappar förståndet över det lilla som man såg innan.
Törsten över kunskap kan aldrig helt släckas. Det gäller därför att se vad som är ett behov av eller ett begär efter kunskap. Längtan efter att få veta om Gud får inte bli starkare än längtan efter att lära känna Gud. Om det händer finns risken att man ändå missar hela poängen. Den som gapar efter mycket...

Den fria viljan har många gånger "anklagats" för att verka vara de kristnas undanflykt för att kunna svara på hur en god Gud kan finnas, när det samtidigt sker så mycket ont i världen. Kanske den anklagelsen ibland är befogad, det kan vara lätt att enbart hänvisa till den fria viljan som ett svar - utan att egentligen själv ens ha funderat kring varken frågan eller svaret? Men alltför ofta tror jag det är lite mer tvärtom: vägran att acceptera den fria viljan som ett svar, är mer av den icke-troendes flykt ifrån Gud.
Oavsett om man tror på Gud eller inte, så står man inför problemet med det onda i världen. Ingen kan se mellan fingrarna. Ingen kan blunda. Lidandet behöver man inte söka upp, det söker upp oss. Men hur ska man kunna tro att en god Gud finns, det är väl ändå uppenbart att någon sådan Gud för längesedan skulle ha undanröjt lidandet - eller?

Även jag har ställt mig frågan. Och tagit mig tid att fundera på svaret. Kanske vi fastnat för mycket kring orden god och ond? Dessa ord som på så många sätt bäddar för tycke och smak, och en ständig fråga om förväntingar på en "god" Gud och åsikter om hur en sådan ska agera. Låt oss istället ställa oss denna fråga: tror vi på att det existerar en rakt igenom sann kärlek? Jag tänkte inte ägna tid åt att nu försöka bevisa att Gud finns, och att Gud är denna sanna kärlek - jag tänker helt enkelt räkna med att det är så, och se om det utifrån dessa premisser går att "montera" en förutsättningskedja. Så här tänker jag mig den kedjan:

Sann kärlek
Allting utgår ifrån att sann kärlek existerar, och att denna sanna kärlek strömmar från ett väsen - Gud.

Verklig frihet
Där sann kärlek finns, finns också alltid sann frihet. Den äkta kärleken tvingar ingen, den tvingar enbart sig själv att agera. Den kräver inget tillbaka, men kräver sin egen villkorslöshet. Därför råder en genomgående frihet i ordets djupaste bemmärkelse där sann kärlek råder.

Verkliga val
Om friheten verkligen är frihet så måste det också innebära möjligheten till att välja (här dyker den fria viljan upp). Den äkta friheten kan inte styra valen, men den måste erbjuda dom. 

Verkliga konsekvenser
Om valen i all dess natur ska ha en mening måste de innebära konsekvenser. Val utan konsekvens är inget val, och det är obundet av om konsekvensen blir god eller ond.

Verklig skuld
Om vi som människor faktiskt har verkliga val att göra och därigenom också orsakar verkliga konsekvenser, då har vi också möjligheten att dra på oss verklig skuld. Att skylla på Gud i detta läge och mena att vi är skyldiga bara för att han anser det, är att i själva verket be Gud om att sluta ge våra val konsekvenser, ja att sluta ge oss val, ja att inskränka vår frihet, ja att faktiskt be Gud om att älska oss mindre.

Verkligt offer
All verklig skuld kräver ett verkligt straff. En skuld måste återbetalas, en skuld måste ersättas - det kräver i slutändan kärleken. Gud har makten att ta ifrån oss straffet - dock inte skulden. På korset tar Gud på sig vårt verkliga straff - trots vår egen verkliga skuld.

Verklig försoning/förlåtelse
Den verkligt sanna kärlek kan dock inte sluta älska, utan måste försonas. Det är kärleken som kräver försoning, inte den som älskas - den älskade, vi, önskar enbart försoning. Därför är Guds offer inte enbart vår skulds slutbetalning, utan också hans väg att försonas med oss. Förlåtelse och försoning är verklig för att kärleken är det.

Verklig återupprättelse
Och om försoningen är djupt verklig, så är också våran möjlighet till återupprättelse verklig. Och är sluts cirkeln, och samtidigt påbörjas den på nytt. Kärleken ger oss friheten att välja försoningen för våra skulder tack vare offret på korset, och vårt val får verkliga konsekvenser, och om vi accepterar är konsekvenser verklig återupprättelse.

Nämde jag att allt detta i sin fulla mening är verkligt evangelium?

Kanske inte denna kedja är fulländad. Men kanske den hjälper dig något att förstå hur en god (ja inte bara god, utan rakt igenom kärleksfull) Gud kan existera, samtidigt som det kan existera ondska och lidandet - och att detta lidande inte alls betyder att Gud inte är god, utan att vi faktiskt har en fri vilja och att det innebär konsekvenser?

Ibland förstår jag mig inte riktigt på mig själv. Jag önskar jag gjorde det, så att jag kunde förklara för mig själv hur saker och ting stod till. Men det funkar inte så.
Det bästa med att inte förstå sig själv är att man börjar förstå vad det är man söker efter. Man tvingas bryta ned allting runt omkring sig till deras innersta beståndsdelar. Då finner man behovet. Mitt ibland allting finns själva pulsen, det liv som sedan cirkulerar genom allt. Vad är det som gör något till bråte? Om man stöter på en hel hög med plankor och spik som ligger i något obskyrt hörn och vältrar sig på varandra - då säger man "vad mycket bråte det ligger här!". Om man skulle finna dessa plankor och spikar fint ihopsatta, då skulle man säga "vilket vackert hus!". Samma material, men helt skillda sätt att se på dom.
Exakt likadant märker jag att det är med saker och ting i livet. Allting kan komma att bli till bråte. Livets plankor och spik kan vara allt från kläder, upplevelser, böcker, bilder och t o m relationer. Om allt bara blir ett ihopsamlande av dessa saker, då blir det till sist bråte. Dessa saker värde finner man bara om de blir ihopsnickrade på rätt sätt.
Endast Gud kan hjälpa mig till att montera livet.
Sök först Guds rike, säger Jesus, så ska du få allt det andra också. Kanske vi alltför ofta söker Guds rike för att få allt det andra, vi söker inte Guds rike för riket i sig. Guds rike blir ett medel inte ett mål. Gåvorna blir större än givaren. Varför är det så enkelt att fastna för villfarelsen att det är allt vi kan erhålla som kommer att ge mening, när hemligheten är den att om vi väl finner givaren så bleknar allt annat, vi har då fått tagit emot den största gåvan vi någonsin kan erhålla - relationen med Gud.

Jag vill så mycket mer söka Gud. Allt annat blir enbart urvattnat till sist ändå. Allt annat är ändå bara förgängligt. Guds rike pulserar inifrån bråtet. Guds rike vill inte förinta bråtet, det vill förvandla det från bråte till hus. Det förgängliga tar del i det oförgängliga.

I onsdags fick jag se hur flera ungdomar upplevde Gud och mer eller mindre bestämde sig för att tro på Gud. Ungdomar jag annars oftast möter onyktra på stan. Det är klart att en kväll som då värmer mitt hjärta. Men den oroar också min själ en aning. Frågan "Vad händer nu?" måste besvaras.
Genom hela min tonår har jag sett ungdom efter ungdom få möta Gud (vid några tillfällen var en av dessa ungdomar även jag), men vad hände sen? Jag gillar verkligen att Jesus säger att vi alla måste födas på nytt. Hur kryptiskt det än låter, så finns det en enorm vishet i det. Att födas på nytt är som att bli barn på nytt - inombords. Varje ungdom som upplever Gud och väljer att tro på honom blir ett nyföttbarn. Det innebär att utan undantag behöver de alla omsorg och hjälp den första tiden.
I det verkliga livet kan ett spädbarn inte göra någonting för att överleva. Barnet är helt beroende av en mamma och en pappa. Varför skulle det vara annorlunda när en människa föds på nytt inombords? Hur många barn har vi inte sett förlossas i kyrkan, men sedan lämnats utan en förälder? Ungdomar möter Gud, men därefter måste dom få möta en "kristen förälder" - det händer tyvärr inte så ofta.
Därför oroas min själ just nu. Det är nu jag som kristen måste ta mitt ansvar. Inte kan man beskylla ett barn för att det inte ordnar sin egen mat, inte ska man då beskylla en nykristen att han/hon inte själv kan ordna med det som han/hon behöver. Tyvärr är det ofta det vi gjort i kyrkan. Vi är duktiga på att annordna möten där ungdomar får uppleva Gud, men det stannar ofta där. Man kan bli kristen genom en upplevelse, men det kristna livet uteblir om allt stannar vid den upplevelsen.
Efter onsdagskvällen är jag otroligt tacksam. Men det är nu det hela börjar. Det är nu vi måste börja göra lärjungar. Endast i processen med att göra lärjungar kan jag se att jag själv är en lärjunge. Det är underbart att få vara barnmorska och se liv födas, men det bästa är att få vara föräldern som tar med sig barnet hem.

Har fått en liten förfrågan att skriva ett blogginlägg kring ämnet (eller personen rättare sagt) Jesus. Var Jesus verkligen Gud, eller var han enbart en trevlig prick som händelsevis påverkade hela världshistorien?
Jag kommer inte att skriva speciellt mycket kring det rent historiska som berör Jesus, det får i så fall bli ett ämne för ett senare inlägg (det kommer om någon begär det). Grunden för detta inlägg utgår helt enkelt ifrån de historiska fakta att Jesus har funnits, och att Bibeln är en trovärdig historisk skrift. Utifrån detta ska jag nu försöka att resonera kring Jesus identitet, alltså inte hans existens.

Jag är medveten om att detta är sedan länge ett debatterat ämne och han man kan vrida och vinkla på saker hur många gånger som helst. Jag ämnar inte vrida på det något mer, men samtidigt vill jag inte påstå att jag har alla svaren - eller ens en bråkdel av dom. Jag är en lekman på spelplanen och försöker bara kämpa på så bra jag kan.

Det är långt ifrån alla som tror att Jesus var Gud, och kastar man enbart en snabb blick på historien om Jesus och på kyrkan är väl inte den slutsatsen alltför svår att göra. Få människor är insatta och färre väljer att sätta sig in i studier av Jesus identitet - man litar helt enkelt på sin inneboende förmåga att avgöra hans identitet utifrån den kunskap man har. Som kristen måste jag säga att lika snabba som icke-kristna är på att avgöra Jesus som enbart en människa, lika snabba är vi att godta honom som Gud. Oftast gör vi våra val i ett relativt omedvetet tillstånd, och utifrån ett perspektiv är vår vilja enbart ett överförande av traditionen vi växer upp i.
Nog om det, frågan om Jesus identitet är intressant om man tillåter sig undersöka saken närmare. Låt oss för en stund säga att Jesus inte var Gud. Det är lätt att påstå vad Jesus inte är, men vi måste faktiskt till sist bestämma oss - och säga vad han faktiskt är. Det hela påminner lite som när man spelar frågesportsspel - det är extremt lätt att säga vilket svar det inte är på frågan, desto svårare att bestämma sig för vad svaret till sist är.

För att försöka fastställa Jesus identitet utifrån tron på att han inte var Gud, så finns det något som kallas för trilemmat, vilket innebär att det kort och gott finns tre alternativ som går att ersätta gudsidentiten med. Dessa tre är: galning, lögnare och morallärare.

Jesus var galen:
Att påstå att man är Gud kan ju helt enkelt innebära att man inte riktigt är vid sina sinnens fulla bruk - man är helt enkelt smått galen. Kanske det var just detta som Jesus var? Det finns två tydliga saker som talar emot detta: för det första är de vittnesbörd som finns om Jesus vittnesbörd som visar på en person som beter sig på motsats sätt mot hur en galning är. Jesus är en balanserad människa som inte bara i sin person visar det utan också i det han säger, han är konsekvent och han är samlad. Jesus flummar inte om jag ska använda dagens språkbruk.
För det andra så är galenskap något som till sist inte går att dölja, framförallt inte hos en människa som lever så nära andra som Jesus gjorde.
Vi måste också se till det faktum att detta alternativ skulle innebära att miljarde av människor skulle ha en galning som inspirationskälla till livet, som grund för sin moral och som herre över sina liv. Det ligger mer galenskap i själva påståendet helt enkelt.

Jesus var en lögnare:
Detta alternativ tycker jag personligen verkar lite lockande, kanske Jesus helt enkelt ljög ihop en hela sin identitet för att lura folket och vinna någon sorts status? En sak som talar emot detta är det faktum att en sådan plan och en sådan person måste anses vara ond och manipulerande, men dessa saker är svåra att applicera på Jesus (dock ibland på kristna) som agerar med en godhet mot människor som saknar jämförelse i historien.
Och vad hade Jesus att vinna på sina lögner? En människa ljuger pga själviska motiv, men Jesus vann ingenting förutom döden (om det nu är någon vinst i sammanhanget).
Man skulle kunna säga att den allra sämsta lögnen att begå i dåtidens Israel var lögnen om att man var Gud, och endast en galning skulle ge sig på en sådan lögn. Och Jesus var ju ingen galning...

En kyrkohistoriker vid namn Philip Schaff har sagt så här: "Poeten, som det så väl har blivit sagt, skulle i detta fall vara större en hjälten. Det skulle krävas någon som är mer än en Jesus för att uppfinna en Jesus."

Jesus var vis:
Detta alternativ är nog det som de flesta håller på om man inte tror på att Jesus var Gud. Det är få som påstår att Jesus inte är en bra morallärare och en vis person. Frågan är om man kan skilja på hans "morallära" och hans anspråk på gudomlighet. Jesus själv skiljde inte dessa åt, det är mer så att hans moral utgår ifrån hans anspråk - moralen är bunden till anspråket.
Det finns även en annan aspekt att tänka på, nämligen ett grundläggande kriterie hos en vis person. Redan bland grekerna fanns denna grundprincip för all vishet, och principen kunde uttryckas på följande sätt: "Känn dig själv". För att kunna förmedla vishet och moral var man tvungen att först känna sig själv. Detta kriterie kan vi även idag anse som sunt, hur kan någon som inte känner sin egen identitet hjälpa andra att finna sin?
Om nu Jesus hade fel kring sina egna anspråk på gudomlighet, om Jesus nu inte visste vem han var - hur kan vi då se honom som vis och som en stor morallärare?

Vem var egentligen Jesus?
Ja om vi nu väljer att inte tro honom på hans egna ord, ja då måste vi finna ett alternativ. Men det ena efter det andra håller inte. Till sist pekar allt på att Jesus verkligen var unik - och varför var han unik? Kan inte svaret vara att han var Gud personifierad som människa?
Jesus är en svår person att hantera, om man väljer att försöka. Man kan helt enkelt inte se bort ifrån honom, eller glömma honom. Hans liv, hans gärningar och hans anspråk tvingar oss till att ta ett beslut. Jesus är den historiska person som vi mer eller mindre måste ta ställning till, vi måste bestämma oss vad vi ska göra med honom? Jesus ger oss inget annat alternativ.
Men det alternativ vi får rör sig till stor del om tro och inte vetskap. Hur mycket vi än kan forska om historien, eller studera skrifterna, måste vi till sist välja vad vi tror på. För mig personligen kan jag se berättelsen om Jesus lite som en kontaktannons, en kontaktannons som fångat mitt intresse. Men det är inte där jag vill stanna, genom att bara läsa om Jesus. Jag vill möta den person som annonsen talar om. Och jag tror detta med Jesus identitet liknar detta, hans identitet är inte det vi vill nöja oss med - utan identitet visar oss den person vi vill möta och lära känna. Jesus anspråk följdes också av hans inbjudan. Till Petrus sa han först "följ mig..." och lite senare frågade han Petrus "vem säger du att jag är". Petrus svarade: "Du är Messias...". 
Livet tillsammans med Jesus blir ett liv där vi mer och mer förstår vem han är, men det börjar med att ta steg i tro. Och den tron kan vara fylld av tvivel och frågor, och vi måste komma ihåg att tro börjar inte med kunskap utan med vilja.

Här går jag och fixar en övernattning med tält och får inte en enda ynka liten fisk. Så idag går man ner till hamnen och kastar några kast. Och vad får man? 5-7 st strömmingar... Ibland tror jag att den enklaste vägen sällan är den första man prövar att vandra på. Men men...

Det finns mycket i mitt kristna (eller andliga) liv som jag saknar, och som jag drömmer om att se bli verklighet. Ikväll blev jag återigen påmind om den väg som leder dit - nämligen helgelsens väg. Men det börjar inte där, utan det finns två saker jag under en längre period upplevt att Gud pockat mitt sinne med, och det är bön och lovsång. Ett böneliv och ett liv i tillbedjan (lovsång) som fungerar tror jag är en nyckel för helgelsen (Med helgelse menar jag den process där jag som människa blir mer lik Gud, eller med andra ord uttryckt - mer lik den människa jag är tänkt till att vara).

Det slog mig att detta mål inte först och främst är till för min egen skull, även om ett högre välmående ingår i själva grejjen. Utan allting sätter fokuset på andra människor. Så här tänker jag: Det är genom mitt liv som andra kan komma till tro på Gud - mitt liv är mitt vittnesbörd. Om jag då blir mer och mer lik Gud, ja då måste det innebära att det blir "enklare" för andra att se Gud i mitt liv - mitt vittnesbörd blir så att säga effektivare.

Om det jag drömmer om, om det jag inom mig anar idag, finns att finna bakom bönekammaren - varför hindrar jag då mig själv till att be. Om målet nås genom lovsång, då vill jag också träda in i lovsången. Ibland - för att vara helt ärlig - är jag trött på oss kristna (nu generaliserar jag, men jag menar till störst del mig själv). Vi sitter i våra kyrkor och mummlar om väckelse, det faktum att vi mummlar avslöjar att vi själva inte ens är vakna. Sen frågar vi oss var alla under och mirakel är, men hur många av oss kan räkna på sina fem fingrar de tillfällen då vi faktiskt bett för en sjuk?
Jag behöver bli mer helgad, inte för att visa upp mig, utan för att visa Gud för andra. Och om andras frälsning hindras för att jag inte förmår få ändan ur vagnen, ja då behöver jag verkligen sätta igång med något.

Är Gud på allvar? När jag ser till mitt eget liv, så måste jag faktiskt fråga mig om jag kan svara ja - och fortfarande behålla min egen trovärdighet. Jag kallar detta för konstruktiv kritik, om du som läser vill ta del av den hoppas jag att den är dig till nytta. Om du inte vill ta del av den, strunta då helt i vad jag skrivit.

Detta är sådana typ av inlägg jag troligtvis någon gång i framtiden tvingas läsa med en lätt känsla av ångest som säger mig: "och vad hände sen..."
Men jag skriver det ändå :)

Sitter och ser på filmen Kingdom of Heaven, det är en så lång film att jag måste dela upp den. Jag pallar ungefär med att se 30-45 minuter i taget. En mkt bra film för övrigt, trots att dialogen ibland är lite stel och episk.

Det jag berörs av är hur - och ni får ursäkta min ärlighet - fel en del människor hade på den tiden. Bland annat så är det en figur i filmen som säger: "Att döda de otrogna (de icke-kristna) är inte fel, det är vägen till himmelen". Hur i allsin dar fick man ett sådant påstående att gå ihop med det Jesus lärde?
Sa inte Jesus att vi skulle älska vår nästa, och genom den kärleken få dom att dela vår väg till himmelen?

Jag tror korstågen påtvingade många en religion, en religion som lärde dom att frukta Gud - och att allting handlade om att undslippa helvetet. Men hur många människor fick genom korstågen uppleva ett personligt möte med Gud, hur många fick en relation till Gud, hur många märkte att de var Guds eftersökta barn?
Idag är det få som rättfärdigar korstågen. Men... kan det vara så att korstågen enbart bytt skepnad? Kanske vi idag också försöker påtvinga människor en religion, en religion som säger vad eller vad som inte är okej. Hur ofta talar vi inte om himmelen enbart som helvetets motsats, och betonar mer helvetets plåga än himmelens härlighet. Skrämselpropagandan är kanske lika aktiv idag, bara lite mer subtil.

Lever vi som kristna ett sådant liv så att den Gud vi tror på uppfattas som varje människas far. Känner sig människor, i mötet med kristendomen, sig som elaka syndare i fara för Guds dom, eller känner dom sig som barn med stickor i foten och i behov av pappas hjälp att ta ut dom?

Korset ska vara blodigt, men endast utav Kristus eget blod, inte av andras. Det var hans blod som rann för oss, det var aldrig tänkt att vara vårt blod som rann för han.

Till sist:
Det finns en kommentar i filmen som jag faktiskt småler åt, även om den belyser en tragisk sanning. Det är när en präst, i skenet av de kristnas nederlag, fäller föjande visdomsord: "Konvertera till Islam nu, omvänd dig till Gud sedan" - Religionen i ett nötskal!

Jag var i Stockholm i onsdags. Vad gjorde jag där? Jo, jag var och lyssnade på en utfrågning till Christer Sturmark, angående hans bok Tro och vetande 2.0. Själva utfrågningen stod Bength Gustafsson för, han är författare till böckerna Kristendomens återkomst och Vilket Sverige vill vi ha?. Allt ägde rum i Södermalmskyrkan.

Kvällens syfte var att genom Bength, ställa Christers argument mot väggen utifrån Christers bok. Temat sas skulle vara Guds existens (även om jag anser att fler frågor än Guds existens berördes, och det gav kvällen ett litet rörigt intryck). Hur gick "debatten" då?
Måste säga att jag tycker Christer tog hem argumentationen med hästlängder, däremot - om Bength hade varit lite mer vaken och inte så manusstyrd - så hade Christer fått det svettigt vid pulpeten. Bength gjorde några rejäla fel, som jag nog tycker att han borde, med sin erfarenhet, inte ha gjort. Christer är en duktig debattör, och en karismatisk sådan - hans "fel" är att han ständigt använder samma argument och blandar ihop religioner alldeles för mycket. Men ingen är fullfjädrad...

Hur som helst. Kvällen gick i apologetikens tecken, och apologetik betyder "kristendomens försvar". Jag funderar på detta - behöver Gud försvaras? Jag tror nog ändå det, för Gud blir faktiskt anklagad - och vem ska försvara honom, om inte vi? Visserligen skulle Gud kunna klara det själv, men risken är överhängande att han då genom sin makt och styrka, skulle "tvinga" andra att tro - och Gud söker hjärtan som besvarar hans kärlek, inte reagerar på hans makt.

Det allra första jag tänker på, när det kommer till detta med att "bevisa" att Gud finns, är detta med vår begränsning av att förstå och få kunskap. Oavsett tro, erkänner vi alla att vi inte kan förstå allt.  Ändå agerar vi med besvikelse när vi inte greppar allt. Chesterton sa (frågan är om jag inte redan skrivit detta citat på bloggen?) "poeten försöker få in huvudet i himlen, logikern försöker få in himlen i huvudet - och det är logikerns huvud som sprängs".
Det ligger mkt sanning i detta. Vi vill förstå allt, men vi klarar inte av att tro mycket. Skulle Gud nu kunna rymmas i vårt förstånd så skulle antinge huvudet sprängas, eller så skulle det visa sig att det inte är Gud vi fyllt det med.
För ärligt talat - den gud vi önskar finns, är ju inte en gud som kan paketeras och ramas in.
Det är lite som med solen: Vi önskar enbart att solen ska tittat fram mellan molnen, vi önskar inte att den ska ta plats på jorden - det skulle vi inte må bra av. Vi kanske måste acceptera att Gud väljer att bara ge oss en glimt, inte mer - och det för vår egen skull?

På tal om solen... jag kom och tänka på vad en annan klok man sa - på ett ungefär. Det var C S Lewis som sa så här: "Jag tror på kristendomen på samma sätt som jag tror på solen - inte bara för att jag ser den, utan för att den främst gör att jag ser allting annat".  Bara en liten parentes...

Gud är så mycket mer än teoretisk kunskap, och så mycket mer än vad vi kan få teoretisk kunskap om. Gud är liv, och liv studerar man inte främst, man möter det, upplever det, förundras över det, hänförs över det, och lever tillsammans med det. Därför önskar jag att Christer, och andra som inte tror på Guds existens, att dom först och främst ska möta den levande Guden, därefter få saker och ting förklarat för sig. Jag önskar att solen - för alla - skulle titta fram bakom molnen, och då ge ljus åt det liv man försöker förstå. Det är min bön... och strävan.

I brist på inspiration till ett alldeles fräscht och nytänkt blogginlägg, kommer jag idag helt enkelt gräva i mina gamla tankars hjulspår och se vad jag hittar där. Det blir helt enkelt en "Blandade tankar 2" :)

"Guden som viskar till oss, visar genom sin varsamma viskning att han inte kräver en plötslig underkastelse, utan längtar efter en ärlig överlåtelse."
Detta skrev jag när jag fundera kring frågor som: "Varför är Gud tyst?", "Hur ger sig Gud till känna för oss?". Ibland märker jag hur jag önskar mig en Gud som höjer rösten och fångar min uppmärksamhet. Men jag har förstått att det jag ser som den enkla utvägen, är egentligen den omöjliga vägen. Att fånga min uppmärksamhet kan Gud göra utan svårigheter, men att fånga mitt hjärta - det han önskar, och det jag behöver - är svårare.

"Gud ge mig inte svar på frågorna, utan förtröstan i tvivlet"
En av mina böner i alla stunder som jag brottas med tvivel. Svaren kommer alltid att utebli, därför är tilliten på Gud trots tvivlen viktigare att finna.

"Vi önskar rättvisa, men vi förmår inte att skipa rättvisa. För vi vet inte vad rättvisa är, vi bara anser vad rättvisa borde vara. Rättvisan friar någon, men den binder samtidigt någon annan. Endast nåden sätter varje människa fri. Rättvisan hindrar nåden och därigenom också friheten."
Dagens inlägg i samhällsfrågorna! Jag är inte speciellt politisk av mig, men jag tror verkligen att nåd är större än rättvisa. Rättvisan är viktig, men nåden är desto viktigare.

"Amor facit quod ipsae res quae amantur, amanti aliquo modo uniantur et amor est magis cognitivus quam cognitio - Kärleken gör att de ting, som älskas, på något sätt förenas med den älskande, och kärleken ger större insikt än kunskapen."
Läste detta i boken Rosens namn, och jag tycker verkligen det uttrycker något väldigt viktigt. Studiet av någon möter ytan, endast kärleken förenar på djupet - och ger större insikt.

"Jag finner mig inte ha några rättigheter för att bli älskad. Däremot finner jag att min största skyldighet här i världen är att älska."
Men hur gör jag det till en verklighet i vardagen, inte bara i tanken?

Det får räcka för den här gången. Men det är som sagt lite blandade tankar jag delar med mig av. Läs och fundera själv, och se vad du kommer fram till.

Bläddrade i en bok idag... och kom att tänka på en gammal lek man brukar köra under påskveckan (på dymmelonsdagen om jag inte minns fel). Du kommer säkert ihåg den också - den gick ut på att skriva rolig (och elaka) lappar som man sedan satte på någon olycklig ovetandes rygg. Till exempel kunde man skriva "sparka mig" och så fick personen en spark av någon som följde lappens påbud.
Väldigt roligt eller hur?

Men även barnsliga lekar som denna går att få ut något av värde ur - åtminstone vill jag tro det.
Ibland - om inte oftast - är det svårt att tro på Gud. Och då menar jag inte främst på hans existens, utan på hans omsorg/kärlek. Jag tror knappast att jag är ensam om att tvivla (ordet tvivel låter så negativt, men ändå...) på detta.
Men kanske Guds kärlek är lite som lappen på ryggen - svår att själv upptäcka - men när man gör det blir allt mycket tydligare? Till skillnad från mina egna lappar, som oftast blev skrivna av elakhet, så är Guds lappar skrivna av kärlek. Jag kan tänka mig att Gud går runt och utan att vi märker det skriver han små lappar, lappar som han själv sedan ser och vars ord han följer. En lapp som säger "älska mig" inte "sparka mig". Och det Gud gör kanske vi inte förstår, för vi har inte upptäckt lappen på vår rygg.

Det svåra med Gud (men också det jag tror väldigt nödvändiga) är att vi måste på ett sätt upptäcka honom själva. Samtidigt så är Gud som en som harklar sig när han leker kurragöma, och avslöjar därmed sitt gömställe. Och just detta tycker jag är tjusningen med Gud - han både visar sig och gömmer sig. Det som gör det svårt är att jag förväntar mig en synlig Gud när han gömmer sig, och en osynlig Gud när han visar sig - och missar därför oftast allting. Därför har Gud börjat skriva lappar - allt för att jag en dag kanske ska börja förstå hans sätt att bry sig.

Det är iaf värt en tanke tycker jag...

Nu sitter jag hemma i lägenheten igen, tillbaka efter en lång och givande vecka i Norrköping. Jag älskar verkligen mina vänner - vilket jag inser mer och mer varje gång jag besöker dom. Igår var vi ett litet gäng som träffades ute i Krokek och åt och samtala med varandra. Helt underbart kul, nästan lite av en återträff. Alla var inte där, men tillräckligt många för att skapa en angenäm återträff känsla.

Tillsammans gick vi en mega promenad - vi var nog ute och gick i dryga 2 timmar. Men det var härligt, jag är innerst inne väldigt mycket av en promenadkille. Under ungefär 2/3 av promenaden fick jag prata med min tvillingbror, och det var oerhört uppskattat - vi hade mycket att prata om.
Sen hade Olle med sig sin systerson Andreas, och jag måste ju säga att jag får lite pappalängtan när jag har småbarn springandes runt mig. Det är nog som jag säger - min dolda talang är att vara pappa?

På vägen hem idag - slumrandes på en Swebus - "råkade" jag tjuvlyssna på samtalet bakom mig, som fördes mellan en ung tjej och en äldre dam. Ett stycke - med risken att det är taget ur sitt sammanhang - var att den unga tjejen uttryckte att hon nu hade börjat sitt nya liv, och med det innebar att hon skulle finna självkänsla, självförverkligande och att göra det hon själv gillar att göra.
Helheten kretsade kring ordet själv, ett ord som har inflation i dagens samhälle. Hur som helst fick det som tjejen sa, mig till att tänka.

Alla har vi ju drömmar och mål som vi önskar uppnå ( med andra ord vill vi nå en sort av självförverkligande), och jag ser inget fel i det. Utan drömmar och mål skulle vi endast stå kvar på stranden och njuta av horisonten - men vi skulle aldrig nå det som finns bortom den (och med dom stränder som finns där jag bor vill man det).
Men jag undrar om det är genom oss själva vi når dit? Vi människor vill oftast vandra våra egna vägar, sätta upp våra egna ramar och regler - detta verkar följa med fokuset på självförverkligande.
Jag är rädd att vi missat något mycket viktigt i detta, men frågan handlar om perspektiv. Jag tror inte att vi kan nå målen utan Gud (och med Gud lär målen förändras), vi står i beroende till honom om vi vill framåt.
Ett barn når aldrig sina mål genom att tro på sig själv (det skulle endast sätta sig själv i fara) utan i tillit till sina föräldrar. Jag tror att vi är Guds barn och vi kommer inte framåt genom tron på oss själva, utan genom tilliten till honom. Men vi klarar oss dock inte utan ordet själv, för tilliten till Gud börjar nämligen med självförnekelse.

Kanske jag är ute och cyklar - men vad tycker du om saken?