Lite äldre, ännu inte gammal...
Jag känner mig inte som 26, mer som 22-23, kanske 21. Men det beror nog på att jag omger mig med människor som är tonåringar. Men nu blir jag 26 och inget annat, och det är bara en siffra i mängden av många andra.
Om några år är jag 30. Boka in datumet redan nu, för då ska det firas. Min uttåg ur ungdomen och intåg till den "riktiga" vuxenvärlden tar då plats :D
Vi ses då!
En liten julsaga
Om en timme så är det julafton.... igen! Jag har inget speciellt fyndigt eller originellt att skriva för tillfället. Därför grävde jag fram förra årets julsaga som jag skrev. Den har ju faktiskt inte publicerats tidigare, så vitt jag vet.
Så varsågod - mitt bidrag till årets jul för alla er bloggläsare :)
Julsaga - En saga om verkligheten
Nu är tiden här för ännu en jul och vi undrar alla var tiden försvann. Det var inte länge sedan sist. Någon saknar sommaren. Någon försöker bevara sin solbränna. Någon saknar snön. Någon klagar över elpriserna. Någon ser på nobelfest repriser.
Hemma i var stuga är förberedelserna igång inför julafton. Allt måste vara perfekt. Sedan oktober har mamma handlat julklappar. Pappa har ännu inte tänkt tanken.
Julaftonsmorgonen innebär att alla barn är uppe före tuppen, spända på vad som komma skall. Ingen i huset är egentligen speciellt upphetsad över att släkten ska komma. Alla måste ju nu koppla på sig sin sociala charm och prata om ämnen såsom väder och vind, lågkonjunkturer, julgardiner och barnuppfostran. Innerst inne vill väl alla gå omkring i sin morgonrock hela dagen och smutta på en varm kopp glögg. För att senare somna efter en julafton i sävlighetens tecken.
Men det är snart dags att bryta lugnet. Dörrklockan ringer och in strömmar hela tjocka släkten. In kommer svärfar, svärmor, kusinerna, kusinbarnen, sysslingarna, farbror, morbror, brorsan, syrran, syrrans pojkvän, svärmors katt, grannens hund och brorsans chef. Alla är de där.
Mor i stugan förbereder maten som även i år lyckas bli en aning bränd. Barnen kommer inte till maten när de ropas in. Middagen blir försenad. Någon blir sne. Till sist är alla samlade och den frommaste ber en bön. De vuxna äter maten och barnen petar i den. Alla barn överkonsumerar julmust. Någon känner sig tvungen att beundra maten, trots att den är en anings bränd. Någon äter för mycket och får ont i magen. Till slut kommer dock julgröten fram. Någon vägrar äta om inte mandeln läggs i. Under debatten om mandels varande eller icke-varande kallnar gröten. Mandeln åker till sist i. Barnen klagar på skinnet som nu bildats på gröten. Någon välter sirapsflaskan. Ingen har köpt någon kanel.
Därefter förpassas alla till TV:n för att se på Kalle Anka. Någon anser dock att Karl-Bertils julafton är bättre. Denne någon tillbringar de närmaste 45 minuterna ute på balkongen i ren protest. Kalle Anka bjuder inte på några överraskningar, allt är som det brukar vara. Och det är väl definitionen på tradition, att aldrig förnya utan att ständigt bevara.
Snart är det dags för julklapparna och barnen börjar springa omkring. Alla slår sig ner i vardagsrummet. Utanför står utejulgranen och blinkar för att sedan helt slockna. Pappa har ännu en gång misslyckats med tekniken. Pappa suckar och säger att han ska gå och köpa tidningen. Typiskt nog så kommer tomten även detta år när pappa är iväg. Men barnen skriker av förtjusning när de drar tomten i skägget bara för att avslöja att det är pappa.
Nu vill pappa läsa julevangeliet. Någon går på toa. Någon för statistik på julklapparnas antal, färg, storlek, form och tryckmotstånd. Pappa säger amen.
Snart flyger papper, tejp, saxar, etiketter och snören över hela luften. Kvinnorna i skaran försöker åberopa varsamhet, pappret kan ju användas nästa år också (vilket dock aldrig sker). Blod, svett och tårar, det är rena kriget och snart sitter alla utmattade bland sina nya prylar.
Sakta men säkert börjar en efter en att packa ihop sina saker, tacka för sig och förpassar sig hemåt. Någon ligger över natt. Någon glömmer sina barn men inte sina julklappar. Alla undrar vad grannens hund har i munnen. Svärmor saknar sin katt.
Till sist lägger sig ändå tystnaden över huset. Nere i källaren står disken och torkar in. I fönstret hänger en sned adventsstjärna. I krubban saknas Jesusbarnet. I källaren står säcken med alla papper och snören. På yttertrappan står ett par utslocknade marschaller. På tomten står julgranen och tänds av och till. I sovrummen står alla nya klappar på golvet och skiner. I sängarna ligger folket och sover djupt. Någon snarkar. Troligtvis är det pappa.
Vad ska vi kalla denna årliga tradition? Stress och stök. Bränd mat. Griniga släktingar. Tomma plånböcker. Otåliga barn. Tjatiga traditioner. Krystade konversationer och oönskade julklappar. Kanske är det just detta vi lärt oss älska så innerligt och kallar just för julen?
Och om man lyssnar riktigt noga kanske man kan höra tomtens tassande på taket när han även för detta år lämnar oss. Men det är väl just dessa typer av sagor som vi inte tror på, åtminstone inte under någon annan tid av året. Men under julen så tror vi, och inte bara barnen gör det. De visar det visserligen lite tydligare, men inom oss alla finns ett barn som tror. Ett barn som tror på tomten, slädar och renen Rudolf. Men allt detta är egentligen bara symboler på vad vi innerst inne tror på. För även om inte en gubbe kommer farandes genom skorstenen, eller om ett par renar står parkerade på takknoppen. Även om inte snön faller eller om julgransbelysningen fungerar. Även om inte släkten kommer och stör eller om vi får några klappar. Även om allt det vi kallar för julen inte infinner sig så kan vi ändå när vi går och lägger oss höra att någon tassar runt i huset och ser över oss.
Denne någon finns där även på de övriga 364 dagarna, men det är på julafton vi släpper fram barnet i oss, det är då vi tror, det är då vi lärt oss att lyssna.
SLUT! God Jul!!
Julbordet
Here we go!
a)
1. Duken (en bra grund att bygga vidare på)
2. Ris-a-la-maltan
3. Julskinkan (med tillhörande vörtbröd och senap)
4. Prinskorven
5. Rödbetssalladen
b)
1. Syltan
2. Janssons frestelsen
3. Dopp i grytan
Vintern har iaf kommit...
Glögg
En rykande kopp varm glögg sitter nog aldrig fel. Och även om glöggen får mig att blossa (ja, just Blossa lättglögg har jag en allergisk reaktion på) så är det värt varenda droppe. Det enda jag för tillfället saknar är den tillhörande pepparkakan, som uteblir för att jag inte gjort inköpet ännu.
Too Hot To Handle
Denna låt av Virgin Steele gör att jag omöjligt kan somna pga det enorma medryckandet som tillkommer när jag lyssnar på låten.
Ungdomar som vill
Kan inte än glädjas åt att det finns ungdomar som faktiskt försöker förändra saker till det bättre, trots motgångar. Ordet förebild får en djupare mening...
Boggle
Spelet man aldrig kan få nog utav. Dels för att jag vinner, och dels för att Simon fölorar :P (åtminstone idag)
Bra böcker
Ibland äter man för att man är måste, ibland för att det är så gott för att avstå. Bra böcker fungerar på samma sätt - man läser dom för att de är så otroligt intressanta. Snart kommer för övrigt en ny bokrecension dyka upp på bloggen.
NHL
Hockeysäsongen är igång, och nu får man återigen följa de gamla idolerna via nätet. Funderar på att börja köpa hockeybilder igen...
Keso
För att det funkar så bra till mackor, eller precis som det är.
Tro
För att tron aldrig överger mig, men tvingar mig till att ständigt omvärdera och fördjupa perspektiven.
Författardrömmar
Jag har skrivit väldigt många bra böcker. Men ni har aldrig läst dom, för de existerar bara i drömmen om verkligheten, inte i verkligheten. Och om jag bara kan ge mig själv tiden att vänta in så kommer orden att ha blivit till meningar och meningarna ha blivit till kapitel och kapitlena till en bok.
Filmmusik
Varför lyssnar man inte mer på såda musik? Just nu är det T2 och True Romance som gäller.
Familjen
För att familjen ändå alltid är familjen.
Tinnitus Sanctus
EDGUY - Tinnitus Sanctus
Här följer min personliga recension av Edguys nya album - låt för låt:
1. Ministry of Saints (5:05)
Skivan startar med en tung låt som är denna skivas svar på "Sacrifice" från Rocket Ride, även den med pole position. Låten har en bra refräng som inte är för glad, men ändå helt klart allsångsbejakande. Gitarrsolot kommer där det ska, men lyfter inte låten speciellt mkt. En låt som lika väl kunde ha hamnat på det senaste Avantasia-albumet.
2. Sex Fire Religion (5:55)
Här har vi en låt som tydligt visar hur Edguy mer och mer gått ifrån Power metal och nu ägnar sig åt mer klassisk hårdrock. Jag vet inte om jag tycker just denna låt får det steget att vara positivt. Det är tunggung på sina håll i riffandet men det blir aldrig speciellt intressant. Ett av skivans svagare spår i min mening. Och Sammet verkar aldrig riktigt sluta tycka det är kul att skriva låtar som berör temat "sexualitet", vi minns väl "Rise of the Morning Glory" och "Fucking with Fire" bland annat.
3. The Pride of Creation (5:30)
Äntligen lite fart när det brakar iväg på vad som är "edguy-power-metal" som bäst. Allt med denna låt gör att man småler. Texten är underfundigt provokativ, refrängen upplyftande och melodislingorna njutbara. Påminner starkt om "Return to the Tribe" från Rocket Ride och "Down to the Devil" från Hellfire Club, eller varför inte den gamla dängan "Fairytale" från Vain Glory Opera. Låten ger mersmak i alla väder.
4. Nine Lives (4:26)
För att ännu igen återknyta till Rocket Ride så har vi här denna skivas motsvarighet till "Matrix". Syntharna är framträdande tillsammans med ett tungt riffande. Refrängen är medryckande på ett bombastisk och lite melankoliskt vis. Sammet blir nästan lite aggresiv för första gången på skivan. Solot är skönt och med en grym övergång till refrängen.
5. Wake Up Dreaming Black (4:04)
Låten börjar som om det skulle när som helst dra igång på rent power-metal vis. Istället drar det iväg på en lite sävligare resa genom en låt som inte riktigt lyfter. Man väntar hela tiden på att det klockrenta ska dyka upp, men istället blr det lite slätstruket och lagom kul. Inte dåligt, men inte heller något man går igång på.
6. Dragonfly (4:56)
En låt som ganska bra kan symbolisera dagens Edguy. Midtempo med bombastisk refräng. Var tog farten vägen? Låtar som dessa brukade vara bra kontraster mellan de snabba och glada fartlåtarna, nu verkar de blivit grundstommen för bandet. Men det är kvalité... fast utan farten som sagt.
7. Thorn Without a Rose (4:44)
Sammet har alltid varit bra på att skriva ballader. Detta är inte ett undantag, då mer ett exempel som definierar vad en utmärkt hårdrocksballad ska vara. En refräng som berör och lyfter upp på samma gång, och med en text som håller vad låten lovar.
8. 9-2-9 (3:47)
En liten pärla i helheten. Detta är vad jag skulle kalla för en doldis. Out of Vogue, Save Us Now, Arrows Fly, Walk on Fighting, alla är de exempel på låtar som hamnat sent i spellistan och som kanske inte riktigt fått den uppmärksamhet som de borde få. Dessa små pärlor som förgyller skivan kan man inte klara sig utan, eller hur?
9. Speedhoven (7:40)
För er som älskade "Judas at the Opera" - här har ni en ny låt att älska. En refräng som får rummet att lyfta. En lyrik som är så Sammet det kan bli. Och...låten har fart!! Man lite smått lyrisk genom att lyssna på detta...
10. Dead or Rock (4:57)
Melodisk hådrock som bäst. Det är svängigt och medryckande. Man kan inte kräva mer.
11. Aren't You a Little Pervert Too?! (2:18)
Humor? Jo, lite smått kan man ju skratta åt detta. Men i och med att Sammet redan gjort det så blir det hela lite väl upprepande. Så tyvärr ger texten inte en annars skön och bra låt någon rättvisa. Men, men, det är ju enbart en bonuslåt.
Summering:
Edguy har verkligen lämnat den power-metal som vi från början förknippade dom med. Och det gör att man inte riktigt bedömer denna skiva rättvist. Rent musikaliskt så är detta en väntad fortsättning på Rocket Ride och bitar ur Hellfire Club. Och det är en bra fortsättning. The Pride of Creation är plattans bästa låt tillsammans med balladen. Och det skulle vara kul om Sammet till nästa skiva valde att satsa lite mer på sådana låtar, för det är få som gör dom så bra som han. Men i väntan på det så leverar han välspelad och stundoms lysande melodisk hårdrock - med viss touch av power-metal.
Helgens samlade intryck
Torsdag:
Denna kväll gick mina tankar kring ämnet relationer. Alltsedan jag fyllde 18 och blev upplyst kring att detta med relationer är något man ständigt måste jobba med, så har jag... jobbat med det!!
Vad enkelt det är att hamna i speciella mönster när det kommer till relationer. Att bryta trenden, att sticka ut på det kanske lite obekväma sättet, är inte enkelt att göra. Jag är lite av en människa med vissa sociala små egenheter, åtminstone är det min egen subjektiva förnimmelse :)
Det finns något hos mig som backar när det kommer till att lära känna fler människor än vad jag redan känner. Det är lätt att så frön hos människor, mycket svårare att odla fram något vackert. Därför klarar inte jag av för många kontakter. Samtidigt vill jag plocka fram något ur varje person jag möter. Men hur balanserar man relationer? Hur kan jag prioritera vissa relationer utan att andra känner sig ratade, och hur bryter jag trender i umgängeskretsar utan att förlora trovärdighet?
Jag har iaf kommit fram till (igen!) att jag måste jobba på mitt kroniskt ironiska tillstånd. Ett tillstånd som gör det svårt att harmonisera i relationer. Jag tror ironin har alltid varit mitt sätt att dölja min osäkerhet, samtidigt som den ibland får andra att släppa sin. Hur som helst, när jag väl somnade denna kväll insåg jag att vi generellt sätt är dåliga på att tala gott om varandra. Vi ältar gärna andras fel och brister (en försvarsmekanism för att slippa se sina egna) och vi tillåter aldrig oss själv till samtal - bara prat.
Fredag:
Fick återse min gamle teamkamrat Oscar, vilket var en fröjd. Sen fick jag dela tankar kring tro och vetande för en härlig grupp tonåringar. Jag tycker det är så viktigt att ungdomar idag förstår att tro och vetenskap inte är bittra fiender, däremot kan troende och vetenskapsmän ibland sorgligt nog vara det. Att tro på Gud kan i allra högsta grad vara förnuftigt, något som man ibland glömmer bort. Samtidigt, och detta försökte jag trycka på, så är inte det viktigaste att vi hela tiden får svar på våra ständiga frågor. Det viktigaste är att vi, oavsett tro och åsikt, älskar våra medmänniskor. Guds utmaning till oss kristna har alltid varit att älska vår nästa. När Gud gav oss uppdraget att vara hans händer och fötter, hans församling på jorden, då var det stora syftet att vi skulle älska de människor vi möter i vardagen.
Jesus dog för människorna, inte för alla svaren på deras frågor. Därför är Jesus svaret på deras frågor.
Lördag:
Hängde med Jona, Elin, Oscar och Samuel. Det var trevligt. På kvällen besökte en del av oss David och Linda, och deras lille Edvin. Jag slogs av surrealismen över att en god vän har gift sig, skaffat barn, köpt hus och fixat en kombi. Men surrealismen i det frambringar även en liten längtan hos mig efter ett familjeliv. Men något sådant känns avlägset just nu. Hur som helst var det en kväll med många återblickar till gemensamma minnen.
Söndag:
Det finns stunder i livet man aldrig riktigt kan planera inför. Söndagen var en dag som gav mig nöd. Nära vänner som inte mår bra är aldrig en enkel situation att hantera, men alltid till någon sorts nytta. Dags att träda in i bönekammaren lite extra.
Sen öppnade Samuel mina ögon för sidan www.yearbookyourself.com , hejdlös roligt. Gå in på min facebook och kolla in vad jag gjort för min bror Jona :D
En snabbis...
Nu har jag iaf påpekat faktumet, och det är ditt ansvar att köpa albumet. Ett album som blir en perfekt glädjeinjektion mitt i novemberrusket :)
Tillbaks till Bara Vara
På vägen till Oskarshamn svängde jag förbi Västrum och Västervik, platser som jag tillbringade min barndom på vid många tillfällen. Fick mig att återigen minnas (se förra inlägget). Saknade morfar och mormor i helgen. Men det blir ju en återförening även där, fast på andra sidan graven. Det kommer bli en ännu mera kär återförening än Bara Vara!
Plugglivet, som Isak nu lever, både lockar och skrämmer mig. På många sätt är det livet rotlöst, men det är nog allt nytt till en början. Och lite ensamt. Men samtidigt är det tid till att verkligen fördjupa sig i vissa bitar man kanske annars enbart har lyft på locket till. Som kristendomens historia, ett lock jag verkar gå och glänta på lite då och då, för jag hinner inte dyka ner i helheten.
Det har iaf varit en mycket rolig helg. En helg som innehållit mycket intern humor. Det brukar bli så när Isak, Simon och jag träffas. PS kunde inte vara med, vilket var tråkigt. En annan kille dök även denna gång upp, vilket var skruvat surrealistiskt. Och Isak bor med en ålänning och tre grabbar från Kamerun - varav en helt säkerligen är voodoo doktor, åtminstone konspirerar jag och Simon på en sådan historia.
Örebro är en trevlig stad. Punkt slut.
Gud är också trevlig.
Minnestund
Det är lite tungt med minnen ibland. I helgen besökte jag mina hemtrakter och färdades samtidigt tillbaka i tiden. Det gör ont att minnas, men insikten om att jag har bra minnen att se tillbaka på är en välsignelse. Tiden går och omständigheterna förändras hela tiden.
Jag kommer aldrig mer att hoppa höjd på bakgården i våran hemmagjorda höjdhoppsställning.
Jag kommer aldrig mer att åka skridskor på Snäckan.
Jag kommer aldrig mer att springa till bussen vid Strömsfors vägkors.
Jag kommer adlrig mer se min bror snubbla på skogstigen på väg till skolan.
Jag kommer aldrig mer försöka slå höjdrekordet i att klättra björk.
Jag kommer aldrig mer njuta av en stilla kvart i källartoaletten på Gamla Stockholmsvägen 501.
Jag kommer aldrig mer ta sommardop i Böksjön.
Jag kommer aldrig mer gå min utstakade bönevandring i hemnejden.
Jag kommer aldrig mer höra fläkten utanför mitt pojkrum.
Jag kommer aldrig mer behöva hämta bollar på taket till vårt hus... eller slänga upp bollar enbart för att ha ett skäl att gå upp på taket...
Jag kommer aldrig mer vara tonåring.
Men jag är tacksam för att jag åtminstone fått göra dessa saker under livets gång. Och utan dessa, hade jag inte varit den jag är. Och paradoxen är slående: att minnas ett liv skapar längtan tillbaka, att längta tillbaka genom minnena är beviset på ett liv.
Att bli större
Denna fråga har nog de flesta av oss fått svara på någon gång i livet. På sistone har frågan blivit allt knepigare för mig att svara på. Dels för att jag redan är stor, och följdfrågan blir då: blev jag det jag ville bli? Och dels för att jag inte riktigt förstår frågan. För min egen del känner jag inte ett behov av att kunna ge ett svar, för jag tycker frågan många gånger inte ger utrymme för sådana svar jag har att ge.
En mycket mer intressant fråga för mig är: Vad är jag just nu? Fylls mina dagar och används tiden till sådant jag kan med gott samvete se tillbaka på när sömnen står för dörren? Det diplomatiska svaret är både ja och nej - och även ett lite "vet inte". Någonstans verkar det som om vi alla har en tankekultur där vi tänker "nog är gräset grönare på andra sidan". En tanke som hindrar ifrån att bli tillfredsställd.
Jag försöker mer tänka mig i banor såsom "vad tycker jag om att göra?" och "gillar jag det jag ser?". Jag gillar att skriva, även om jag alltför sällan gör det. Jag gillar att läsa, men jag läser ibland hellre för mycket än noga. Jag gillar att försöka förstå, trots att jag aldrig riktigt kan släppa vissa frågor trots svar. Jag gillar människor, även om jag innerst inne är en ensamvarg. Och låter jag allt detta blandas samman och låta något luttra fram, ja då tycker jag att författare verkar vara det jag borde bli när jag blir större.
Jag önskar leva ett liv där pennan och bladet aldrig är långt borta, och där det alltid står en ny bok på led att bli läst. Men jag önskar också leva ett liv där pennan låter sig vila när någon knackar på dörren, och där boken får återupptas vid ett senare tillfälle. Låt mig få drömma om ett sådant liv och en sådan värld, det är nog enda vägen till att det en dag ska kunna bli verklighet. Frågan som jag ställde i början av detta inlägg passar inte mig, för frågan vill få mig att passa in.
Vad sysslar du med, frågar människor?
Jag fikar. Jag bjuder ungdomar på mat. Jag kör gokart. Jag spelar skitgubbe och jag hänger vid pressbyrån.
Alltså vad jobbar du med, frågar de igen?
Och jag får repetera allting igen...
Identiteten verkar alltför ofta handla om en titel. Men jag upplever att identiteten visar sig i vad jag gör och hur jag gör det. Och vad vill jag bli när jag blir stor? Jag är den jag är, och jag hoppas att jag även är det i framtiden.
Är det ett (bra) svar på frågan?
Dags att döpa sitt barn?
Pumba (1 bärare)
Bauta (1 bärare)
Tutte (1 bärare)
Agamemnon (2 bärare)
Dulf (1 bärare)
Svempa (2 bärare)
Gom (1 bärare)
Bark (4 bärare)
Salamander (3 bärare)
Kopp (2 bärare)
Audi (2 bärare)
Olvar (4 bärare)
Klaus-Günter (1 bärare)
Pap (4 bärare)
Påsen (1 bärare)
Farao (1 bärare)
Urbanus (2 bärare)
Jan-Jan (2 bärare)
Joker (3 bärare)
Koki (1 bärare)
Emu (1 bärare)
MacGyver (1 bärare) - fast jag är frestad...
Kanal (1 bärare)
Einstein (1 bärare)
Udd (3 bärare)
Baloo (12 bärare)
Barbapappa (1 bärare)
Linux (4 bärare)
Adidas (1 bärare)
Ali-Baba (2 bärare)
Mammon (2 bärare)
Zingo (5 bärare)
Fettoh (1 bärare)
Brynjar (20 bärare)
Zorro (15 bärare)
Pop (10 bärare)
Virus (2 bärare)
Pythagoras (1 bärare)
Djingis (5 bärare)
Zoega (5 bärare)
Festus (9 bärare)
Sandal (1 bärare)
Balsam (2 bärare)
Puff (1 bärare)
Piccolo (2 bärare)
Ja, det finns många, många fler. Dessa får räcka för stunden. Du som läser får väl själv lägga till förslag.
Seagalologi
Above the Law (1988)Filmen som introducerar Steven Seagal för publiken. Seagal lägger dit ribban. Pistolen är höjd och ögonbrynen sänkta.
Hard to Kill (1990)Varför ändra ett vinnande koncept? Pistolen och ögonbrynen är där dom ska vara.
Marked for Death (1990)Seagal gör en lien förändring. Han delar på sig: en Seagal håller pistolen, den andre visar ögonbrynen.
Out for Kill (1991)Dags för att göra pistolen en aningen större. Ögonbrynen behåller dock skärpa och storlek.
Under Siege (1992) 
Vapnet har försvunnit. Ögonbrynen tar dock upp halva postern. Tur för Seagal att det finns alternativa versioner som ställer allt i ordning.
On Deadly Ground (1994)Nu är vi tillbaka med de stora vapnen.... och de stora ögonbrynen.
Under Siege 2 (1995)Seagals nuna täcker mindre procent av postern. Men allt är annars som det brukar.
Executive Decision (1996)Inget vapen, men ögonbrynen är på plats. Finns också posters helt utan Seagal, och det beror på att Seagals karaktär dör 15 minuter in i filmen. Vilket får denna film att inte riktigt kvala in som en renodlad "Seagalfilm".
The Glimmer Man (1996)Back on track!!
Fire Down Below (1997)Ögonbrynen tar plats, och Seagal tar återigen bort pistolen. Han sätter istället dit en helikopter.
The Patriot (1998)Seagal fortsätter visa ögonbrynen och fortsätter med att inte visa pistolen. 1 helikopter har nu blivit 5.
Exit Wounds (2001)Seagal testar en ny formula: låt pistolen vara större än ögonbrynen.
Ticker (2001)Seagal ångar på, men väljer nu att också ta med Tom Sizemore i ögonbryn/pistol-ligan.
Half Past Dead (2002) 
Någon annan håller i pistolen!! Tur som sagt att det finns alternativa versioner.
Belly of the Beast (2003)Seagal är Seagal
Out for a Kill (2003)Tycker inte ni också att ögonbrynen fått en aningen mindre plats denna gång?
The Foreigner (2003)Men sådant går ju alltid att ordna lagom till nästa film.
Clementine (2004)Seagal har enbart en cameoroll i denna koreanska film. Han lyckas ändå få dit ögonbrynen. Men pistolen fick han lämna kvar hemma.
Out of Reach (2004)Allt är som det brukar. För övrigt är detta den tredje filmen vars titel börjar med "Out"...
Black Dawn (2005)Inget nytt under solen här inte.
Into the Sun (2005)Seagal testar ett större vapen igen... men denna gång bär han det på ryggen. Snygg läderkappa förresten.
Submerged (2005)Tillbaks till det "lilla" vapnet. Ögonbrynen måste ha fastnat vid det här laget...
Today You Die (2005)För första gången tillåter Seagal att hela treenigheten får vara med - pistolen, helikoptern och ögonbrynen.
Attack Force (2006)Varför bara ett vapen när man faktiskt har två ögonbryn?
Mercenary for Justice (2006)Även Seagal måste få variera sig lite.
Shadow Man (2006)Ännu mer pistol och ögonbryn... men också kläder av läder.
Flight of Fury (2007)Helikoptern har blivit modernare?? Allt annat är som det brukar. Värt att notera är att Seagals karaktär i filmen bekämpar rebeller i "Banansistan".
Urban Justice (2007) 
Nog har pistolen fått en alltför undanskymd roll denna gång? Men, som innan så räddar alternativen oss även denna gång. Men filmtiteln har gått från "Urban" till "Renegade". Vad ska det vara bra för?
Pistol Whipped (2008)Mmmm...Lance Henriksen är ju en förändring....
The Onion Movie (2008)Även i detta fall har Seagal enbart en mindre roll. Denna gång fick han inte ens med ansiktet på postern. Det blev en lök istället. Det kanske var bättre så?
Nu när Steven Seagal precis ska släppa sin nästa film Kill Switch, ja då har han låtit postern bli en mix av alla sina tidigare filmers posters. Detta är resultatet:
Kill Switch (2008)Ja, kanske det vore fel att tala om en utveckling när det gäller Steven Seagals filmposters? Seagal gjorde sin första film 1988, han fastnade där och har gjort den filmen ett 20-tal gånger igen - i alla fall om man får döma av hans filmposters.
Tillbaka från skogen
När man ligger i ett vindskydd och lyssnar på regnet samtidigt som mörkret smyger sig inpå och utanför vindskyddet finns enbart skog, då framträder en hel del intressanta tankar och reflektioner. Jag inser hur mycket andra människor betyder, och hur stor del gemenskap spelar i livet. Samtidigt inser jag också hur otroligt mycket yta som gemenskapen med andra består av. Gemenskap kan ibland till större delen bara vara ett maskineri som med några rutin och säkerhetskontroller går på och fungerar precis som den ska - och producerar precis det den är tänkt att producera.
Det jag uppskattade allra mest under mina dygn i skogen var känslan av att kunna gå runt med morgonrufset och ostrykna kläder utan att någon påpekade det hela. Skogen verkar inte bry sig om utseende, och faktum är ju att om man själv bryr sig om utseendet så är skogen ett av de sämsta ställen att vistas på - skogen bevarar det sällan som det var från början.
Sen tycker jag också (och det kanske är mitt snedvridna jag) att det finns en skön, livlig charm i att värma ravioli i ett sotigt kärl och äta det med lortiga fingrar som vittnar om arbete. En del tycker att tända ljus på bordet förgyller måltiden, personligen nöjer jag mig inte med ett par ljus utan avnjuter min måltid på en sten i en soldränkt del av skogen. Men, smaken är som sagt olika...
Nu är jag iaf hemma igen och försöker att samla mig till att skriva. Jag skulle önska att jag kunde få ett bokmanus jag är nöjd med färdigt till jul, men jag känner att det kräver lite arbete. Men tiden i skogen utkristalliserade åtminstone några riktlinjer till skrivandet, och det är alltid ett positivt omen. Men jag tycks fastna i att alltid skriva förord till boken, men aldrig själva boken. Kanske jag skulle ge ut en bok med enbart förord... det är väl innovativt och nytänkande??
Frizon
De senaste dagarna har jag spenderat på Torp, i Kumla trakten, där det tionde Frizon har gått av stapeln. Jag vet egentligen inte vilka förväntningar jag åkte dit med, men jag är lite besviken ändå. Men inte på Frizon. Allra mest kanske på vädret, men ibland blir vädret enbart en dålig ursäkt. Jag inser mer och mer att jag som person inte verkar vara ämnad för folksamlingar. Till sist blir det inte kul att försöka vara social. Samtidigt vill jag vara det.
Jag behöver lära mig att slappna av bland människor, vilket sker genom att jag slutar tänka på vad alla andra ska tänka på. Men det är svårt i ett klimat format av en attityd som handlar om att hela tiden jämföra sig med andra. Att vara sig själv handlar ofta om att vara någon annan. Framförallt märker jag detta när det kommer till den gemensamma gudstjänsten. Jag är nog inte ensam om att vara lite spänd vid sådana tillfällen. Hur ska jag bete mig?, vad tänker dom som sitter bakom mig?, sådana frågor tror jag många av oss ställer tyst för oss själva. Jag tror att sann tillbedjan endast kan äga rum i friheten, och jag tror inte friheten begränsas av Guds "regler" lika mycket som av våra egna "så-ska-det-vara" tankar. Att vara sitt sanna jag kan också bara äga rum i friheten, och även där begränsas den av våra egna oskrivna lagar.
Frizon blev detta år mer till ett obekvämt uppvaknande, än en härlig gräddfil som jag gled igenom. Ibland behövs sådana uppvaknanden. För övrigt så blev frizon festivalen där "Tommy Söderbergs trunk" vann sina första matcher i beachvolley, dock utan grunduppställningen. Bara det gjorde, all lervälling till trots, värt resan dit.
Måste också tillägga att jag, innan jag kom hem till Oskarshamn, också besökte min hemförsamling i Norrköping för att predika. Det var väldigt givande och ett kärt återbesök. Allra gladast blev jag av att en av de alkoholister jag ofta träffat var där, och hon var nykter och inspirerad att kämpa vidare med sin alkoholism. Att få krama om henne var en bra avslutning på min första semestervecka.
Polisskolan - Vad hände sen?, del 3
LESLIE EASTERBROOK (1949-) - Callahan
Så var det dags för den första kvinnan i serien, och jag hoppas inte att jag börjar bli tjatig med mina polisskolan inlägg. Alla minns vi (iaf vi grabbar) Lt. Callahan i filmerna. Hon var den stenhårde polisen med ett tufft yttre, men som innerst inne verkligen var helylle. Callahan är på ett sett unik, hon är den enda som (åtminstone om jag minns rätt) gör en typ av sidbyte i första filmen - hon börjar med att vara en av Harris lakejer, men till sist blir hon en i "gänget". Callahan är den av gruppen vars bakgrund är lite dunkelt. Callahan var med i alla filmer förutom nummer 2.
Easterbrook debuterade 1980 i filmen Kärlekens prestige, i regi av Sidney Lumet. Hennes nästa film kom att bli Polisskolan. Under 80-talet blev hon ett välkänt ansikte i diverse tv-serier, men det är rollen som Lt. Callahan som hon har kommit att bli mest känd för. Easterbrook är även en röst talang och har gjort rösten i flertalet tecknade serier, hon har även tack vare sin röst fått sjunga nationalsången på Super Bowl 1983.
Under 90-talet fortsatte Easterbrook att medverka med inhopp i ett par serier, men hon medverkade enbart i 4 filmer under dessa tio år, varav den ena var Polisskolan 7.
Men så i och med ett nytt millenium så började Easterbrook dyka upp i fler filmer, och 2005 fick en roll i Rob Zombie's The Devils Rejects. Anledninge till att hon blev castad var att hon är väldigt lik Karen Black, skådespelerskan, vars roll Easterbrook nu ersatte. Kanske var denna film lite av ett nytt genombrott för Easterbrook, hon har iaf efter detta sets i remaken av Halloween och med en mindre roll i The Heartbreak Kid, tillsammans med Ben Stiller. Snart ser vi henne i Black Water Transit, Hollywood & Wine och Memories of Murder.
Polisskolan - Vad hände sen?, del 2
MICHAEL WINSLOW (1958-) - Jones
Michael Winslow var lite av en favorit i serien av filmer. Han var ju cool för att han gjorde alla dessa häftiga ljud. Och man önskade ibland att man själv kunde göra likadant. Winslow går även under namnet "Mannen av 10 000 ljudeffekter" och han menar själv att han är originalet inom branschen. Han debuterade sin skådespelar karriär i starten av 1980-talet, och dök 1980 och 1981 upp i två filmer i Cheech & Chong filmserien. Han medverkade 1982 i filmen TAG: The Assassination Game innan han 1984 slog igenom i och med Polisskolan. Och det är hans roll som Sgt. Larvell "Motormouth" Jones, som han är mest känd för. Winslow är den av alla skådespelare inom Polisskoleserien som medverkat mest inom Polisskolen franchisen, förutom de 7 filmerna som finns i serien har han även medverkat i TV-Serie version av filmerna - också då som karaktären Jones. Förutom Polisskolan har hans filmroller varit relativt små och få. Winslow har bland annat medverkat i filmer såsom Going Under (1990), Far Out Man (1990), serien Extralarge (1993), skräckfilmen Lycanthrope (1999) och The Biggest Fan (2002). Senast kunde man se honom i Independent filmen Coming Attractrions (2006). Härnäst dyker han upp i komedin RoboDoc och i skräckfilmen Bloody 27. Båda filmerna verkar finnas möjlighet på att nå en hyfsad publik, åtminstone i staterna.
För övrigt så är Winslow mest känd för sina ljudeffekter, och det är genom dessa han främst skapat sig en karriär. Han uppträder regelbundet på TV och gästar även en hel del pratshowe, som t. ex Jay Leno.
Här nedan finns en länk där du kan se ett prov på hans ljudeffekter.
http://www.youtube.com/watch?v=3yAlq1wqoXc
Polisskolan - Vad hände sen?, del 1
STEVE GUTTENBERG (1958-) - Mahoney
Steve Guttenberg är kanske en av 80-talets stora komedistjärnor - som försvann. Han hade en relativt stor roll i filmen Pojkarna från Brasilien 1978, därefter kom, det för Steve, gyllene 80-talet. Allt började med en roll i Fiket, därefter det stora genombrottet i Polisskolan. Sen rullade allting på, han gjorde filmer som Cocoon, Short Circuit, Tre män och en baby, Vittnet i fönstret och en stort antal uppföljare till flertalet av dessa filmer. Under 90-talet försvann Guttenberg, och under en fem års period gjorde han inte en enda film. 1995 dök han återigen upp i familjefilmer som Två skall man vara, Hemma är bäst och Zeus och Roxanne. Av en något okänd anledning valde han också att medverka i b-actionfilmerna Overdrive (1997) och Airborne (1998).
2002 gjorde han regidebut med filmen P.S. Your Cat is Dead, vari han också spelade huvudrollen. Under de senaste åren har han medverkat i mindre filmer såsom Domino One (2005), Mojave Phone Booth (2006). Framöver kommer vi se honom i actionfilmen Fatal Rescue, dramat Making Change och komedin Major Movie Star tillsammans med Jessica Simpson. Jag är skeptiskt till att dessa filmer kommer återföra Guttenberg till 80-talets glansdagar...
Att nämna är också det faktum att han kommer medverka i familjefilmen Shannon's Rainbow, där en av medspelarna är Eric Roberts, vilket brukar tendera att betyda "mindre bra kvalité". Men å andra sidan medverkar Roberts i den nya Batman filmen.
I övrigt så är herr Guttenberg involverad i välgörenhets arbete, där han bland annat driver en lägenhetsbyggnad för ungdomar som kommer från fosterhem och behöver hjälp in i vuxenlivet. Han har också nyligen medverkat i ett amerikansk program i stil med Let's Dance. Han vann inte...
NHL
För tillfället så är NHL draften i full gång, alla talanger har skrivit kontrakt och Free Agents blir signade varje dag. Det är nu tiden för mig att bli nostalgisk infinner mig. Man tittar lite i backspegeln och minns alla de spelare som lite var som idoler - var är de idag? Ja, faktiskt så är det en hel del som fortfarande lirar. Förra året var de tråkiga nyheterna att spelare som Pierre Turgeon, Scott Mellanby, Joe Nieuwendyk, Mike Ricci och ganska nyligen Glen Wesley och Trevor Linden har lagt skridskorna på hyllan och kastat in handduken. Men, det finns fortfarande en hel del gamla rävar kvar där ute på isen.
Det är dags för denna bloggs första sportlista - Veteranerna
Chris Chelios - 46, väntar dock på nytt kontrakt
Brendan Shanahan - 39, ratad av Rangers, öppen för andra förslag
Luke Richardson - 39, väntar på kontrakt
Mark Recchi - 40, signad av Tampa Bay
Joe Sakic - 39, har inte bestämt sig om framtiden
Teppo Numminen - 40, väntar på nytt kontrakt
Rod Brind'amour - 38, Carolina
Jeremy Roenick - 38, San José
Mike Modano - 38, Dallas
Mats Sundin - 37, har inte bestämt sig om framtiden
Martin Gelinas - 38, väntar på nytt kontrakt
Nicklas Lidström - 38, Detroit
Tony Amonte - 38, väntar på nytt kontrakt
Bobby Holik - 37, New Jersey
Gary Roberts - 42, Tampa Bay
Mathieu Schneider - 39, Anaheim
Sergei Fedorov - 39, väntar på nytt kontrakt
Darryl Sydor - 36, Pittsburgh
Geoff Sanderson - 36, väntar på nytt kontrakt
Stu Barnes - 38, väntar på kontrakt
Sergei Zubov - 38, Dallas
Teemu Selanne - 38, väntar på nytt kontrakt
Doug Weight - 37, Islanders
Scott Niedermayer - 35, Anaheim
Bill Guerin - 38, Islanders
Roman Hamrlik - 34, Montreal
Owen Nolan - 36, Minnesota
Bryan Smolinski - 37, väntar på nytt kontrakt
Alexei Kovalev - 35, Montreal
Mike Sillinger - 37, Islanders
Keith Tkachuk - 36, St. Louis
Vyacheslav Kozlov - 36, Atlanta
Markus Näslund - 35, Rangers
Keith Carney - 38, väntar på nytt kontrakt
Dallas Drake - 39, väntar på nytt kontrakt
Glen Murray - 36, Boston
Som sagt, det finns en hel del veteraner kvar i ligan. Och som statistikgalen blir det kul att följa deras framfart, kanske någon av dessa kan bräcka Gordie Howes antal spelade matcher?
Ett perspektiv på mitt arbete
Ikväll har jag funderat och bett över ungdomarna. Det är tydligt att ungdomar idag behöver stöd, hjälp och vuxna förebilder. Alla behöver vi väl det på ett eller annat sätt. Men jag undrar HUR?? ger man det till ungdomarna?
Pengar, ens tid, lägenheten, prylar, nöjen - allt detta ser jag som medel till det dom egentligen behöver. Men var i allt detta når stödet och hjälpen fram?
Här erkänner jag rakt av min egen otillräcklighet. Vad har jag som andra saknar, vad kan jag erbjuda?
Hur balanserar jag mellan att låta ungdomar vara ungdomar men ändå forma fram mognad - en mognad som inte tar bort det barnsliga, utan kompletterar det?
När kärleken tvingar mig att sätta ned foten, hur gör jag det utan att få ungdomar att känna sig oälskade?
Ja, det finns många frågor. Frågor som jag nog alltid måste bära med mig. Erfarenheten får bli det svar som ständigt formas med tiden. När jag nu ser att jag är mitt uppe i det som jag för några år sedan såg som ett mål, då är det lätt att känna att flykten därifrån är nära. Men då får jag påminna mig att mitt i allt uppenbaras nya mål, och mitt första mål visade sig enbart vara ett delmål. Vägen upplevs alltid kortare på kartan, än vad den är i verkligheten - och kartan visar endast vägen, och sällan dess hinder.
Imorgon är det en ny dag tillsammans med ungdomarna. En ny dag av förutsättningar och möjligheter. En ny dag där ännu en bit erfarenhet erövras.
En kväll med Thea och Leni
Jag älskar oväntade besök. Och vilken tid på dygnet spelar ingen roll. Idag fick jag ett sådant besök. In stormade Thea och Leni (stavar hon så frågar jag mig). Jag älskar även ungdomar. Thea och Leni är ungdomar. Det kan alltså inte bli bättre, eller mera kaotiskt. Nu sitter jag efter en kväll med dessa båda tjejer och konstaterar att jag har slingor i håret, äggfläckar på mattan, mindre pengar på kontot och mindre mat i kylen. Men rikare på roliga minnen.
Här kommer bilderna ni alla nu frågar efter
På väg att få slingor
Det färdiga resultatet
Äggkastning på hög nivå :)
