The Myth of Religious Violence
Titeln på detta inlägg var också titeln på en föreläsning jag nyligen deltog på. William Cavanaugh var föredragshållaren och talade utifrån synen på att religion är mer benäget att orsaka/framkalla våldshandlingar än andra sekulära ideologier och ismer.
Jag tyckte föreläsningen var intressant då den för det första inte på något sätt ville ursäkta det våld som religionen har orsakat, och bör stå till svars för. Själv tycker jag det är en viktigt del av tron att acceptera att det jag använder som grund för ett kärleksbudskap, också är en grund som någon annan kan använda till ett hatbudskap och våld.
Frågan som Cavanaugh ställer, och som även jag instämmer i, är: är religionen funtad på det sättet att den latent innehar förmågan av framkalla våld. Är det religionen som förgiftar människan, eller är det människan som förgiftar religionen?
Det som Cavanaugh lyfter fram är svårigheten i att särsklija religiös från sekulär. Dagens samhälle tänker automatiskt att religion och stat är två helt separerade ting,något som dock större delen av mänsklighetens historia inte har gjort, utan snarare tvärtom. Religion, politik, ekonomi och stat har i månt och mycket varit en enhet och en kultur som definierat länder, riken och folk under århundranden.
Jag menar inte att kryka och stat ska vara förenade, tror snarare att det är bättre att de är åtskiljda och verkar inom de områden som är deras. Däremot menar jag att religion och stat är svårare att särskilja, därför att religion, eller vad som är religiöst är oerhört svårt att filtrera fram bland allt. Hur vet jag när någon agerar utifrån religiös övertygelse, eller politiskt övertygelse eller ekonomisk motivation??
Cavanaugh lyfter fram just denna svårighet och att det religiösa våldet i mycket är en myt. Människor dödar/brukar våld utifrån alla möjliga anledningar och motiv. Våldet är problemet inte religionen, politiken eller kulturen.
Sen tycker jag själv att religion (hur man nu egentligen ska deifiniera vad det är) många gånger är ett effektivare medel för att motivera våld. Men jag kan samtidigt inte peka ut vad i en religion eller vilken religion som är effektivast. Och vad är en religion? Sam Harris menar att även den kommunistiska regimen med Stalin skall ses som religiöst våld och inte sekulärt. Och med en sådant vid definition av religion så är det svårt tycker jag att se, att inte hela vårt samhälle kan gå in under definitionen.
Utan att kunna göra en rättvist summering så ser jag som det viktigaste att bekämpa orättvisor, våld och våldshandlingar. Kanske inte främst utifrån religiösa och politiska åsikter, utan ifrån en grundläggande syn på människans okränkbara värde.
Men har det värdet kommit till genom religion, politik eller kultur? Eller kanske allt hör ihop på något sätt??
Lite av en bokrecension
Har precis avslutat läsningen av en intressant bok. Come Let Us Reason - New Essays in Christian Apologetics av Paul Copan och William Lane Craig, men också en hel del andra skribenter när det är en sammanställning av essäer.
Jag vet att min läsning av denna bokart brukar kritiseras av mina meningsmotståndare. Och jag har inga större problem med det förutom att jag ibland slås av skälen till kritiken.
Det här är en bok som ställer en del viktiga frågor - oavsett var man nu själv befinner sig i för ståndpunkt i dess frågor. Jag kan själv tycka att om det finns ett genuint intresse i att finna svar (vilket jag ibland betvivlar finns, då en del hävdar att de redan har svaren) så är detta en bok som kan lägga vissa pusselbitar på plats. Skapa lite mer förståelse, om man nu önskar det.
Jag fortsätter dock att ha kvar en hel del av frågorna. Mitt pussel är inte alls färdiglagt. Men en hel del nya perspektiv fick jag via boken till att tolka det jag redan har lagt.
Den svåraste frågeställning jag går och bär på är, den kanske klassiska, frågan om hur ska man förstå texterna i Gamla Testamentet där Gud beter sig som en tok? Denna bok gav intressanta inlägg i förståelsen av dessa texter,, framförallt beskrivningarna av forskning kring Josua och dess relation till Domarboken och Moseböckerna och 1-2 kungaböckerna.
Dessa perspektiv tog inte bort min förundran över texterna, men de gav mig en förståelse för en helhet som jag innan inte hade sett i texterna.
Lägligt nog fick jag en länk skickad till mig via bloggen där ett par presenterar dessa texter på ett, i mitt tycke, ganska humoristiskt vis. Gud framställs som massmördare nr.1 i historien. Har sett videon förut, och jag tycker den ställer rätt frågor och lyfter något som är en svår del av den krista och judiska historien.
Det jag dock har invändingar emot är följande.
a) Det finns kritiker som menar att kristna vill läsa bibeln bokstavligt och detta är ju löjligt. Men är inte det just precis vad dessa kritiker själva gör när de rakt av plockar siffror ur texterna och väljer att tolka dom därefter?
Hur bokstavstroende får man vara som kritiker?
b) Om de brutala texterna i Bibeln är grundläggande för gudskritik, varför kan inte de "älskvärda" texterna vara tillräcklig grund för en bejakande gudssyn? För egen del tror jag inte något av dessa alternativ är korrekt, utan jag tycker mig se att dessa pekar mot att det finns en helhet som måste tolkas - inte enbart dess delar.
Jag själv upplever att bibelkritiker missar detta ibland, och kristna likaså. Båda lägrena sätter skygglappar på sig själv för att inte se det dom inte vill se.
Det finns nog mer att säga om dessa frågor. Jag är som sagt inte alls färdig i mina funderingar. Men, jag tycker mig se att dialogen via internet inte blir mindre hetsk - från alla sidor som representerar olika åsikter. Detta tycker jag är tråkigt, för jag tror att det finns mycket att lära av varandra även om vi startar våra argument, slutsatser och så vidare utifrån olika utgångspunkter.
Det kanske är så att vi brottas med samma frågor, men från olika håll. Min undrar är om det går att mötas i den brottningskampen?
Leva med det oförklariga
På morgonen läste jag en text av Tomas Sjödin, och jag slogs av hur vackert han skriver. Det blev ett sådant tillfälle där jag avundas att det inte var jag, utan någon annan, som lyckades få till formuleringen jag själv sökt efter.
Sen inser jag att det är enbart att ta emot det vackra som en gåva, och låta orden sjunka in och bli till mening.
Sjödin slår an en ton av en melodi jag själv gått och nynnat på. En melodi i moll. En melodi om Guds frånvaro.
Närmar er Gud och Gud skall närma sig er är en välciterad vers som jag antar ska ingjuta hopp. Hos mig ingjuter den alltför oftast minnena av det grusade hoppet. Gud verkar inte alls närma sig. Gud verkar inte ens ha reagerat från sin slummer.
Så känns det. Så bränns det.
Det är då jag tvingas acceptera närvaron av det oförklariga i livet med gudstro.
Ibland är jag frestad att stämma in i ateistens förklaring varför det inte händer något - Gud finns ju inte! Den slutsatsen kan upplevas som ett balsam för min själ, som ett utväg bort ifrån alla tvivel. Men jag stämmer aldrig in, utan jag förblir tyst och betraktar. Jag betrakar allt som pekar mot att Gud aldrig ens varit i närheten, och så samtidigt betraktar jag allt det som pekar mot att Gud måste sannerligen vara mitt i allting. Då slås jag inte bara av tvivlens kraft utan av oförklarighetens kraft. Detta kraftfält som innesluter mig i en sfär där jag inte kan gömma mig för det oförklariga, därför att varje plats jag väljer att utgå ifrån belyser något samtidigt som något lämnas i dunklet - i det oförklariga.
Hur konstigt det än kan låta så är det i denna spänning som jag ständigt återupptäcker min frihet genom att acceptera att livet alltid kommer rymma det oförklariga. Jag blir då fri ifrån att försöka förstå allt, och fri till att leva i det jag valt att omfamna - nämligen tron på Gud.
Och det som är dårskap för världen blir till den djupaste visheten för mig.
Liv med karaktär
Jag brottas med mig själv.
Jag kan inte gömma mig för mig själv. Om jag så än ville det. Jag är jag - med allt vad det innebär. Nu ligger det till som så att det finns bitar av mitt jag som jag skulle vilja önska försvann. Och det är där brottningen tar vid.
Det är väldigt lätt att se upp till människor med goda talanger - eller många (för alla har vi någon). Det är väldigt lätt att ge dom människorna ett större utrymme än andra. Kanske vi gör detta för att deras verksamhet mycket snabbare ger resultat. Men jag ställer mig frågan om det i långa loppet inte är så att detta hindrar att det vi verkligen vill se ska kunna äga rum.
Vad har detta med min brottningskamp att göra?
Jo, jag inser att jag lägger ner mer tid på att få syssla med sådant som jag har talang i (och jag får utrymmet), än att bygga upp den karaktär som skulle kunna bära talangerna men större resultat som följd. Jag gillar min personlighet, men jag har svårt för min karaktär. Den liksom finns där som ett hinder för allting annat. Jag snubblar på den i mina försök att hitta rätt - och så landar jag fel.
Finns det något mer värdefullt än att värna om sin karaktär?
Jag tror kampen om karaktären är en av de viktigaste kamper vi har att utkämpa. Den avgör så mycket.
För att blanda in det "religiösa" perspektivet så tror jag att en stark karaktär inte innebär mer av mig själv och mindre av Gud, utan istället mer av Gud genom att mer av mig kan förmedla det gudomliga. Detta tror jag är hemligheten av helgelsen. Att avskilja inte för att förkasta, utan för att förmedla någonting annat som annars hade förblivit dolt.
Min egen bön är att jag ska kunna ha en ödmjukhet stor nog för att äran ska tillfalla Gud och inte mig, att jag inte ska försumma de tillfällen som jag har att arbeta på min karaktär (vilket i sig är tecken på en stark karaktär) och att jag ska få insikt över det som borde förändras.
Jag tror att jag behöver leva ett sådant liv för att kunna i mitt arbete med ungdomar förmedla den Gud som jag tror på, och på så sätt se deras liv förändras, bli helare, bli heligare, bli mer.
Den teologiska djungeln
Nystart (nummer 10...) för bloggen!
Jag har den senaste månaden installerat mig i ny stad, nytt landskap, ny bekantskapskrets och nya förutsättningar för framtiden. Det har varit en givande tid. Jag finner en tjusning i att packa ned, för att sedan packa upp. Den processen får mig att upptäcka nya saker bland mina gamla saker. Framförallt i bokhyllan. "Hade jag den boken hemma", "Varför har jag inte läst den här!" - sådana små uttryck och monologer har jag fört med mig själv på sistone.
Det har medföljt att jag hamnar i en liten intensivare period av läsning (att jag också har kurslitteratur har sin beskärda del av orsaken också), vilket jag mår gott av. Jag har försökt att bredda mig lite. Det har inte enbart blivit djuplodande böcker. Men återigen har jag ägnat en del tid åt internet, bloggar och forum, för att scanna av det teoligiska klimatet. Varför gör det när jag vet att jag bara blir trött. Inte trött på teologi i första hand, utan på teologer - proffsen och amatörerna, och deras "teologier".
När jag börjar skrapa på ytan så öppnar sig en djungel av olika åsikter (som hävdas vara sanningar) och tolkningar (som hävdas vara lika sanna). En djungel kan ibland upplevas som ett himmelrike - där varje vrå kan vara skäl till spännande och nya upptäckter. För mig ter sig den teologiska djungeln sig att ibland, tyvärr, vara ett helvete - där ingen försöker vara sams och där inga tydliga vägar till svar går att finna.
Jag vet att en jakt på det fullständiga svaret enbart är fruktlöst och bara kommer leda till ett ändlöst grubbleri. Det kommer alltid att finnas tider för frågor, men den största delen av tiden tror jag behöver läggas på att leva utifrån de svar man hittintills har funnit. Alltför att tro - lära - liv ska leva med varandra och inte åtskiljda.
Jag söker efter en plats där mångfalden inte är en börda, utan en efterlängtad medföljare på vägen. Jag önskar äga sanningen på samma gång som jag äger öppenheten för sanningen att kunna expandera. Tyvärr finner jag det svårt när klimatet idag å ena sidan har svårt för att acceptera företeelsen att någon "har sanningsanspråk", och å andra sidan därför att många dialoger verkar ha sin utgångspunkt i att fördumma den andres intellekt istället för att bevisa sitt eget. Viljan att lära är oftast mindre än viljan att lära ut. Och ödmjukhet förvandlas mer och mer till en dygd i det förgågna.
Och medans dispyterna fortgår riktas kraften till de många orden, istället för till de många handlingarna. Men det är väl ändå de få orden som har förändrat världen och kan göra det igen?
Moral
Jag vill inte lägga ned bloggen, för ibland dyker det upp något som jag vill skriva om. Men jag grämer mig över att jag tar mig så lite tid till att skriva.
Satt i bilen i helgen och funderade på om det finns en absolut moral. När jag diskuterat moral med alla möjliga människor så inser jag ganska fort att det är omöjligt att inte hamna i de gråa zonerna. Det finns alltid ett undantag som liksom försätter den där självklara morala vägen i en situation där den inte blir en väg utan ett hinder.
Och så tänker jag: moral måste vara relativt i och med att det inte går att fastställa några morala absoluter.
Men samtidigt så håller jag för sant att en absolut moral existerar, att det finns en moral som är absolut gällande i alla lägen. Och det gör jag därför att jag tror på en moraliskt existerande Gud, och en Gud som till sitt väsen är måttstocken för all moral.
Det jag ser som en möjlig "lösning" för att kunna tala om ett absolut moralvärde och samtidigt acceptera en verklighet med gråzoner är att göra moralen hierarisk. Med det menar jag att moral är inte enbart ett utgångsläge i en given situation utan att flera moraliska värden är inblandade i ett moraliskt val.
Och dessa moraliska värden är inte jämlika tänker jag, utan de bygger på och utifrån varandra och är på så sätt flexibla. Ett värde måste ibland gå åt sidan för ett annat värde väger tyngre, och bär också upp mer.
På något sätt ser jag mig plocka ner moralen i små beståndsdelar, där alla delar hör samman och vävs ihop men att delarna är starka eller svaga. Skillnaden mellan Gud och oss är att summan av Guds moraliska beståndsdelar är vad som utgör den absoluta moralen - vilken endast kan vara absolut i att den också kontinuerligt blir praktiskt utförd - och med det menar jag att Gud ständigt gör absolut moraliskt korrekta handlingar, men även den moralen är hierariskt uppbyggd.
Vet inte om detta gör någon klok, om ens mig själv. Men för mig är det en bra tanke att ha med sig när man tex samtalar om frågor såsom alkohol, krigsvåld, skilsmässor och andra kanske "känsliga" frågor som för det mesta leverar gråzoner där inget moralisk konsensus kan uppnås.
Men jag tror att denna omöjlighet att nå konsensus inte behöver göra moralen relativ, utan pekar mer mot en absolut moral som är hierariskt uppbyggd av "starka" och "svaga" moraliska beståndsdelar.
Så. Gör nu vad ni vill med denna utläggning!
Satt i bilen i helgen och funderade på om det finns en absolut moral. När jag diskuterat moral med alla möjliga människor så inser jag ganska fort att det är omöjligt att inte hamna i de gråa zonerna. Det finns alltid ett undantag som liksom försätter den där självklara morala vägen i en situation där den inte blir en väg utan ett hinder.
Och så tänker jag: moral måste vara relativt i och med att det inte går att fastställa några morala absoluter.
Men samtidigt så håller jag för sant att en absolut moral existerar, att det finns en moral som är absolut gällande i alla lägen. Och det gör jag därför att jag tror på en moraliskt existerande Gud, och en Gud som till sitt väsen är måttstocken för all moral.
Det jag ser som en möjlig "lösning" för att kunna tala om ett absolut moralvärde och samtidigt acceptera en verklighet med gråzoner är att göra moralen hierarisk. Med det menar jag att moral är inte enbart ett utgångsläge i en given situation utan att flera moraliska värden är inblandade i ett moraliskt val.
Och dessa moraliska värden är inte jämlika tänker jag, utan de bygger på och utifrån varandra och är på så sätt flexibla. Ett värde måste ibland gå åt sidan för ett annat värde väger tyngre, och bär också upp mer.
På något sätt ser jag mig plocka ner moralen i små beståndsdelar, där alla delar hör samman och vävs ihop men att delarna är starka eller svaga. Skillnaden mellan Gud och oss är att summan av Guds moraliska beståndsdelar är vad som utgör den absoluta moralen - vilken endast kan vara absolut i att den också kontinuerligt blir praktiskt utförd - och med det menar jag att Gud ständigt gör absolut moraliskt korrekta handlingar, men även den moralen är hierariskt uppbyggd.
Vet inte om detta gör någon klok, om ens mig själv. Men för mig är det en bra tanke att ha med sig när man tex samtalar om frågor såsom alkohol, krigsvåld, skilsmässor och andra kanske "känsliga" frågor som för det mesta leverar gråzoner där inget moralisk konsensus kan uppnås.
Men jag tror att denna omöjlighet att nå konsensus inte behöver göra moralen relativ, utan pekar mer mot en absolut moral som är hierariskt uppbyggd av "starka" och "svaga" moraliska beståndsdelar.
Så. Gör nu vad ni vill med denna utläggning!
Läger
Jag älskar läger.
Jag skulle nog kunna leva på att enbart hålla läger för ungdomar resten av mitt liv.
Kanske för att jag också älskar ungdomar.
Jag gillar spontana galenskaper. Jag gillar ungdomar som inte riktigt kan följa regler. Jag älskar att ligga och lyssna på hur ungdomar i sovsalen pratar tyst när de vet att de egentligen inte ens ska vara där. Jag älskar när de hämnas efter mina egna bus (fast dom är oftast alltför snälla i sina hämnder).
Sen älskar jag Gud, och tron.
Älskar att dela med mig av erfarenheter och tankar, och faktiskt märka att det finns så mkt i oss människor som behöver bli sett och mött.
Men samtidigt så undrar jag över mycket. Hur delar man med sig av sin tro utan att "tvinga på" för mycket, men samtidigt också vara övertygad om att man faktiskt har något viktigt att dela med sig av. Hur älskar man ungdomar så att de förstår det, och inte bara för en vecka på läger?
Jag hoppas i alla fall att alla ungdomar man träffar, hänger med, skämtar med, skrattar med, delar livet med och bara är sig själv med, kan få ta med sig i livet något som faktiskt betyder något för dom. Jag önskar att de aldrig ska glömma att de är älskade, och inte behöver krångla och förändra en massa. Och att Gud inte är en sur gubbe som bara har en massa regler, utan en sköning som faktiskt menar allvar när han säger att han älskar oss människor.
Mer Gud, mer läger och mer chips åt folket!
Jag skulle nog kunna leva på att enbart hålla läger för ungdomar resten av mitt liv.
Kanske för att jag också älskar ungdomar.
Jag gillar spontana galenskaper. Jag gillar ungdomar som inte riktigt kan följa regler. Jag älskar att ligga och lyssna på hur ungdomar i sovsalen pratar tyst när de vet att de egentligen inte ens ska vara där. Jag älskar när de hämnas efter mina egna bus (fast dom är oftast alltför snälla i sina hämnder).
Sen älskar jag Gud, och tron.
Älskar att dela med mig av erfarenheter och tankar, och faktiskt märka att det finns så mkt i oss människor som behöver bli sett och mött.
Men samtidigt så undrar jag över mycket. Hur delar man med sig av sin tro utan att "tvinga på" för mycket, men samtidigt också vara övertygad om att man faktiskt har något viktigt att dela med sig av. Hur älskar man ungdomar så att de förstår det, och inte bara för en vecka på läger?
Jag hoppas i alla fall att alla ungdomar man träffar, hänger med, skämtar med, skrattar med, delar livet med och bara är sig själv med, kan få ta med sig i livet något som faktiskt betyder något för dom. Jag önskar att de aldrig ska glömma att de är älskade, och inte behöver krångla och förändra en massa. Och att Gud inte är en sur gubbe som bara har en massa regler, utan en sköning som faktiskt menar allvar när han säger att han älskar oss människor.
Mer Gud, mer läger och mer chips åt folket!
Att invänta Något
När jag går och lägger mig på kvällen så vill jag somna glad, glad över att dagen som gått levts i full potential, och om inte det ändå levt utan att syssla med sådant som är önödigt.
Det är inte varje kväll som jag somnar på det viset.
Eller vaknar med det målet.
Idag vaknade jag och undrade varför det är så svårt att leva ut de ideal jag har inom sig? Eller för att vända på bilden - varför det är så oerhört lätt att leva ut dom ideal jag inte vill ha något att göra med?
Det är en svår balansgång mellan att kunna se det goda som väntar, och samtidigt hantera det onda som hindrar. Ja, jag vill kalla det "det onda", inte för att ge det en spirituell innebörd eller blåsa upp allt till att vara en strid mellan gott och ont. Nej, jag kallar det för "det onda" därför att jag upplever det som så, som om det inte vill mig väl.
Denna dag är ett nytt försök av att lyckas.
Att lyckas med att nå fram. Till Något.
Det är inte varje kväll som jag somnar på det viset.
Eller vaknar med det målet.
Idag vaknade jag och undrade varför det är så svårt att leva ut de ideal jag har inom sig? Eller för att vända på bilden - varför det är så oerhört lätt att leva ut dom ideal jag inte vill ha något att göra med?
Det är en svår balansgång mellan att kunna se det goda som väntar, och samtidigt hantera det onda som hindrar. Ja, jag vill kalla det "det onda", inte för att ge det en spirituell innebörd eller blåsa upp allt till att vara en strid mellan gott och ont. Nej, jag kallar det för "det onda" därför att jag upplever det som så, som om det inte vill mig väl.
Denna dag är ett nytt försök av att lyckas.
Att lyckas med att nå fram. Till Något.
Det goda livet väntar
När jag inte har mycket för mig brukar jag ibland ställa mig frågor såsom: vad är tid och är tid något värdefullt? vad handlar det om att vara människa? hur lever man äkta?
Ibland vill de enkelt formulerade kristna svaren poppa upp i mitt huvud. Liksom påminna mig om den kristna traditionen som jag växt upp. Jag vill inte se åt det hållet. Inte för att svaren nödvändigtvis är felaktiga, utan för att dom så enkelt gör allting så svårt.
Den kristna världsbilden, som på något vis skapar en ram vari mina tidigare frågor i början av detta inlägg kan få sig sina svar, kan ibland göra att det liv man vill leva i glädje blir ett liv i skuld. Jag drömmer om att vara nihilist, eller renodlad egoist, det skulle göra allting så enkelt. Tänker jag ett litet tag. Tills jag tänker ett steg till.
Plötsligt skulle jag ju inte längre ha några större värden att leva efter. Det där med ovillkorlig kärlek. Att glädjas av det lilla, av den omtänksamma livsstilen. Allt det där skulle ju försvinna. För när ingenting är något värt, och när endast jaget är det centrala, ja då blir allt egentligen just ingenting.
Kanske det inte är skuld jag känner, utan den där positiva anden av rannsakan. Som inte vill lära mig att jag har fel i allt, utan enbart lära mig att det goda livet går att leva. Om jag är beredd att kämpa. Det svåra är att i en kamp, en kamp där man ser sin otillräcklighet och sin potential på samma gång, inte bli orörlig av sina tillkortakommanden. Skulden kan få svepa förbi med sin närvaro. Men aldrig borra ner sig i min identitet.
Då har jag förlorat.
Ibland vill de enkelt formulerade kristna svaren poppa upp i mitt huvud. Liksom påminna mig om den kristna traditionen som jag växt upp. Jag vill inte se åt det hållet. Inte för att svaren nödvändigtvis är felaktiga, utan för att dom så enkelt gör allting så svårt.
Den kristna världsbilden, som på något vis skapar en ram vari mina tidigare frågor i början av detta inlägg kan få sig sina svar, kan ibland göra att det liv man vill leva i glädje blir ett liv i skuld. Jag drömmer om att vara nihilist, eller renodlad egoist, det skulle göra allting så enkelt. Tänker jag ett litet tag. Tills jag tänker ett steg till.
Plötsligt skulle jag ju inte längre ha några större värden att leva efter. Det där med ovillkorlig kärlek. Att glädjas av det lilla, av den omtänksamma livsstilen. Allt det där skulle ju försvinna. För när ingenting är något värt, och när endast jaget är det centrala, ja då blir allt egentligen just ingenting.
Kanske det inte är skuld jag känner, utan den där positiva anden av rannsakan. Som inte vill lära mig att jag har fel i allt, utan enbart lära mig att det goda livet går att leva. Om jag är beredd att kämpa. Det svåra är att i en kamp, en kamp där man ser sin otillräcklighet och sin potential på samma gång, inte bli orörlig av sina tillkortakommanden. Skulden kan få svepa förbi med sin närvaro. Men aldrig borra ner sig i min identitet.
Då har jag förlorat.
Mina "nya" fäblesser
Jag har fått en renessans på hockeybilder. Det är nostalgi för mig.
Har du några som ligger och skräpar där hemma. Skicka dom till mig :)
Sen har jag börjat samla på 2 saker till:
Agatha Christieböcker
och kvartettspel/supertrumf - eller som vi sa när vi vara yngre: bilkort
Ja, jag är nörd!
Har du några som ligger och skräpar där hemma. Skicka dom till mig :)
Sen har jag börjat samla på 2 saker till:
Agatha Christieböcker
och kvartettspel/supertrumf - eller som vi sa när vi vara yngre: bilkort
Ja, jag är nörd!
Birro i blåsväder
Senaste tiden har nog de flesta läst Birros krönikor, eller om krönikor. Han är ett känt namn i dagens mediabrus. Kanske inte helt oväntat?
Jag tänker inte försvara allt det Marcus Birro skriver, vare sig det är om religion, politik eller fotboll. Däremot undrar jag om inte "fallet Birro" för fram en hel del i ljuset som alltför länge slumrat i mörkret. Birro, som person, kanske blir den en martyr som banar väg för något nytt?
Birro skriver nog inte enbart för att lätta på hjärtat och dela med sig av sitt perspektiv av tro och sin historia dit han nu befinner sig. Han skriver nog också för att provocera. Vinkla, inte för att säga sanningen, utan för att hoppas kunna nyansera fram en sanning som är värd att begrunda och bygga utifrån.
Vad belyser det som sker kring Birro?
a) Det blir tydligt att det sekulära Sverige inte är så sekulärt som man kan tro. Religionen (för att ta det som kanske främst sekluariseringen berör) är inte något som mer och mer försvinner in i historien utan också livligt vill inta framtiden.
b) Den ateistiska livsåskådningen är långt ifrån så självklar och befriande som kanske vill framställas, främst ifrån den ny-ateistiska fåran.
c) Kristna i vårt land avslöjas som i många fall oerhört ogenomtänkta, och reagerar snarare en resonerar. I samklang med detta ser vi också hur många dock är genomtänkta och beredda att föra dialog - inte bara en argumentation.
d) Tolerans verkar vara ett ord som få vet vad det betyder. Svenskens rätta ansikte syns på kommentarsfälten sida upp och sida ner på vårt kära internet. Där ser vi hur enkelt det är att "kasta skit" och vräka ur sig sådant som få skulle våga säga ansikte mot ansikte.
Och jag tror det är den sista punkten som jag själv mest reagerar på. Vi behöver i Sverige, verkar det som, inte först och främst lära oss sanningen om religionen, ateismen, politiken eller vad det nu än är, utan vi behöver återigen lära oss att starta all dialog, samtal, diskussion osv. med det tydliga motivet kärlek & respekt. Och lägg där till en god knippe självinsikt och självdistans.
Vi behöver befrielse i vårt land. Befrielse från oss själva.
Jag tänker inte försvara allt det Marcus Birro skriver, vare sig det är om religion, politik eller fotboll. Däremot undrar jag om inte "fallet Birro" för fram en hel del i ljuset som alltför länge slumrat i mörkret. Birro, som person, kanske blir den en martyr som banar väg för något nytt?
Birro skriver nog inte enbart för att lätta på hjärtat och dela med sig av sitt perspektiv av tro och sin historia dit han nu befinner sig. Han skriver nog också för att provocera. Vinkla, inte för att säga sanningen, utan för att hoppas kunna nyansera fram en sanning som är värd att begrunda och bygga utifrån.
Vad belyser det som sker kring Birro?
a) Det blir tydligt att det sekulära Sverige inte är så sekulärt som man kan tro. Religionen (för att ta det som kanske främst sekluariseringen berör) är inte något som mer och mer försvinner in i historien utan också livligt vill inta framtiden.
b) Den ateistiska livsåskådningen är långt ifrån så självklar och befriande som kanske vill framställas, främst ifrån den ny-ateistiska fåran.
c) Kristna i vårt land avslöjas som i många fall oerhört ogenomtänkta, och reagerar snarare en resonerar. I samklang med detta ser vi också hur många dock är genomtänkta och beredda att föra dialog - inte bara en argumentation.
d) Tolerans verkar vara ett ord som få vet vad det betyder. Svenskens rätta ansikte syns på kommentarsfälten sida upp och sida ner på vårt kära internet. Där ser vi hur enkelt det är att "kasta skit" och vräka ur sig sådant som få skulle våga säga ansikte mot ansikte.
Och jag tror det är den sista punkten som jag själv mest reagerar på. Vi behöver i Sverige, verkar det som, inte först och främst lära oss sanningen om religionen, ateismen, politiken eller vad det nu än är, utan vi behöver återigen lära oss att starta all dialog, samtal, diskussion osv. med det tydliga motivet kärlek & respekt. Och lägg där till en god knippe självinsikt och självdistans.
Vi behöver befrielse i vårt land. Befrielse från oss själva.
In memoriam 2011
Så är det dags att blicka tillbaka och minnas de som lämnat oss under det föregående året. 
Pete Postlethwaite (1946-2011)
Du har säkert sett honom i någon av de stora Hollywoodfilmerna, eller i någon mindre känd indiefilm eller BBC-serie. Nu senast kunde du se honom i bl.a Inception och The Town.
Lena Nyman (1944-2011)
Nyfiken gul blev genombrottet för henne, själv minns jag henne bäst från filmen SOPOR.
Gary Moore (1952-2011)
Hårdrockslegenden som valde bluesen istället. Evigt tacksam för Out in the Fields och Over the Hills and Far Away.
Kenneth Mars (1935-2011)
Känd för sitt samarbete med Mel Brooks. Han hade en roll i Polisskolan 6, som den korrupte borgmästaren.
Lasse Eriksson (1949-2011)
-Hjälp, det kommer schampoo ur näsan!! är en klassiker från denna komiker. Släng dig i brunnen är också minnesvärt.
Michael Gough (1916-2011)
Allas vår Alfred från de fyra första Batman-filmerna.
Elizabeth Taylor (1932-2011)
Primadonnan från Cleopatra som gift sig för sista gången med mr. Burton.
Scott Columbus (1956-2011)
Trummisen från allas vårt Manowar fick checka ut lite för tidigt.
Sidney Lumet (1924-2011)
4 Oscarsnomineringar för sin regi, till bl a Network och Domslutet.
David Wilkerson (1931-2011)
Profeten och predikanten som uppmärksammats för sina profetiska böcker, och så Korsett och stilletten förståss.
Osama bin Laden (1957-2011)
11 september glömmer vi aldrig. Inte heller 2011.
Derek Boogard (1982-2011)
NHL-busen som spelade för Wild och Rangers bl.a.
Ricky Bruch (1946-2011)
Favorit diskuskastaren med det yva håret och buskiga skägget. Kasta långt kunde han också.
Ryan Dunn (1977-2011)
Vi minns honom ifrån Jackass-filmerna och hans galna stunts.
Peter Falk (1927-2011)
Vem har inte sett detektiv Columbo?
Roberts Blossom (1924-2011)
Poeten och skådespelaren som de flesta i min generation nog minns i rollen som den mystiske men gode grannen till Kevin McCallister i Ensam hemma.
Amy Winehouse (1983-2011)
För mig är hon enbart känd för alla sina löspedlar, men hon gjorde väl bra musik också?
John Stott (1921-2011)
Teologen och prästen som kallats för den evangelikanska påven. Inte läst allt för många av hans böcker, men det jag läst det gillar jag.
Bubba Smith (1945-2011)
Allas vår Hightower från Polisskolanfilmerna. Han var även en duktig amerikanskfotbollsspelare innan han sadlade om till skådespelare.
Rick Rypien (1984-2011)
Spelade tillsammans med Sedinbröderna i Canucks ett par år. Och lite i farmarligorna därtill.
Wade Belak (1976-2011)
Bjässen som samlade ihop över 500 NHL-matcher, och ett fåtal mål. 
Karlis Skrastins (1974-2011)
Lettlands stora hockeyexport, som var en av många i Lokomotiv flygkraschen.
Ruslan Salei (1974-2011)
Vitryssen som spelade många år i Detroit Red Wings.
Stefan Liv (1980-2011)
HV71 och Svenska landslaget, mer behövs inte sägas.
Brad McCrimmon (1959-2011)
Coach för Lokomotiv, och f.d. NHL-spelare med över 1000 matcher på nacken.
Pavol Demitra (1974-2011)
Efter Statsny skulle jag nog räkna Demitra som Slovakien största hockeystjärna. Vass målgörare i landslaget och NHL.
Igor Korolev (1970-2011)
Ryske hockeystjärnan som hade ett par år bort i NHL.
Alexander Karpovstev (1970-2011)
Ryske hockeystjärnan som hade en sejour i New York Rangers, och var väl lite ökänd för att ha talangen men inte karaktären att vara en storstjärna.
Per Unckel (1948-2011)
Utbildningsminister och moderaten som jag mest minns pga hans annorlunda efternamn.
Sven "Tumba" Johansson (1931-2011)
Idrottsprofieln som var proffs i både fotboll och ishockey.
Charles Napier (1936-2011)
Mannen med hakan som synts i både storfilmer och sunkiga b-filmer.
Steve Jobs (1955-2011)
Grundaren för Apple. Resten är som man säger, historia.
Moammar Gaddafi (1942-2011)
Libyens välkände diktator som till sist störtades av rebeller.
Sickan Carlsson (1915-2011)
Den folkkäre skådespelerskan som jag minns ifrån teveserien Anderssonskans Kalle.
Lasse Brandeby (1945-2011)
Blev Kurt Olsson med hela folket, och sen självklart ihågkommen från Rena rama Rolf.
Christopher Hitchens (1949-2011)
Välkänd författare och debattör som var en av de mer framträdande i den ny-ateistiska rörelsen som livligt förespråkat religionens borttagande.
Kim Jong-Il (1941-2011)
Ytterliga en stor diktator dog under året. Nordkoreas Kim, som med järnhand styrt sitt land.
Vaclav Havel (1936-2011)
Tjeckisk president och författare som nominerades till Nobels fredspris efter sina kamp för demokrati och mänskliga rättigheter.
Filmåret 2011
Nu har så ännu ett år passerat och det är dags för mig att summera vad 2011 har betytt när det gäller film.
Det gångna året har för min egen del inneburit ovanligt lite filmtittande. Vissa månader har filmkvoten legat på kanske 2-4 filmer, och inte alltid nyutkomna filmer. Så egentligen är väl min topplista lite missvisande, då jag verkligen har missat det bästa som funnits på repertoaren.
Men en lista måste ändå göras, så här kommer topp 3 filmer, och bottenfilmen för året.
3. Apornas planet: (R)evolution
Lite otippat blev detta en film jag faktiskt tyckte om. Gillade skarpt effekterna, men framförallt hur den ganska lågmält fördes framåt till en over-the-top-actionscen. Cheesy, men ändå bra.
2. Bridesmaids
Hypad film som lyckades leva upp till förväntingarna. Det som gjorde filmen var flygplansscenen - helt klart.
1. Tintins äventyr: Enhörningens hemlighet
Matinéäventyr i högsta klass. Välgjort och fartfylld och roligt.
Och så till årets sämsta.
Breaking Dawn - Part 1
Det spelar ingen roll hur många tjejer mellan 10-18 som skriker sig hesa av eufori. Jag tänker inte tycka om denna film. Punkt slut.
Nästa år ser ut att bli lite ljusare när det kommer till höjdpunkter. Vem ser inte fram emot Dark Knight Rises och The Hobbit!!
Det gångna året har för min egen del inneburit ovanligt lite filmtittande. Vissa månader har filmkvoten legat på kanske 2-4 filmer, och inte alltid nyutkomna filmer. Så egentligen är väl min topplista lite missvisande, då jag verkligen har missat det bästa som funnits på repertoaren.
Men en lista måste ändå göras, så här kommer topp 3 filmer, och bottenfilmen för året.
3. Apornas planet: (R)evolution
Lite otippat blev detta en film jag faktiskt tyckte om. Gillade skarpt effekterna, men framförallt hur den ganska lågmält fördes framåt till en over-the-top-actionscen. Cheesy, men ändå bra.
2. Bridesmaids
Hypad film som lyckades leva upp till förväntingarna. Det som gjorde filmen var flygplansscenen - helt klart.
1. Tintins äventyr: Enhörningens hemlighet
Matinéäventyr i högsta klass. Välgjort och fartfylld och roligt.
Och så till årets sämsta.
Breaking Dawn - Part 1
Det spelar ingen roll hur många tjejer mellan 10-18 som skriker sig hesa av eufori. Jag tänker inte tycka om denna film. Punkt slut.
Nästa år ser ut att bli lite ljusare när det kommer till höjdpunkter. Vem ser inte fram emot Dark Knight Rises och The Hobbit!!
Fira jul med Chuck Norris - Julafton!!
"A man stopped Chuck Norris on the street and asked him to list 100 Chuck Norris facts. Unamused, Chuck Norris rasied one eyebrow, and the man was disintegrated."GOD JUL!
GOD JUL!
GOD JUL!
och ett GOTT NYTT ÅR!!
Dagens animerade kortfilm
Dagens visdomsord
"When in doubt. Tell the truth" - Mark Twain
Fira jul med Chuck Norris - Lucka 23
"There is no chin behind Chuck Norris beard. There is only another fist"Imorgon kära bloggläsare så är det slutet på all väntan. Men också slutet för julfirandet med Chuck Norris.
Jag ska ägna denna dag till kvalitétstid med LN och sen förbereda julotta och kanske klä en gran. Det ser jag fram emot!
Dagens animerade kortfilm
Dagens visdomsord
"The honest poor can sometimes forget poverty. The honest rich can never forget it" - G.K. Chesterton
