Till minne av Chesterton
Igår hade bloggen minst antal visningar och besök sen starten - ska jag ta det som ett tecken på bristande intresse oss läsarna eller bristande inlägg från bloggaren?
Idag har jag varit ute och njutit av (vår?)solen, och insett att det är inte alla stigar som leder fram. Plötsligt hamnade jag vid ett skraltigt skjul i bakkanten av en tomt, och jag fick vända om och hitta en alternativ väg fram till målet - mitt hem och min förmiddagskaffe.
Sitter och håller på med ett - vad jag kallar det - bokregister. När jag läser hittar jag alltid något värt att läsa igen, därför stryker jag under det. Nu håller jag på och försöker skriva in alla mina understrykningar i en databas, för att enklare hitta citat och tänkvärda stycken i framtiden. Probelemet är att det känns som en evighetssyssla, jag har många böcker på kö.
När jag idag ägnade denna syssla lite dyrbar tid, kom jag över ett citat av G K Chesterton - mannen med en gigantisk hydda, ett stort hjärta och en humor kombinerad med ett otroligt intellekt som saknar motstycke i historien. Hans citat fick mig att börja tänka. Och tankarna förde mig till spänningen mellan tro/förnuft och logik/poesi - något som alltid är aktuellt i mitt liv, både synligt och osynligt, medvetet och omedvetet.
Logikern, med sitt förnuft försöker korsa havet i teorin genom att stå på land och tekniskt "räkna ut" hur. Och med Chestertons egna ord: logikern försöker korsa det oändliga havet - och på så sätt göra det ändligt.
Till skillnad från förnuftet, agerar tron annorlunda. Poeten - som får symbolisera tron - ger sig ut på havet, men inte för att korsa det utan för att segla det. Förnuftet försöker förklara det oförklarliga (göra det oändliga ändligt), poesin - däremot - upplever det som förnuftet studerar.
Därför vill jag äga mer tro än förnuft - för det är den som tror som faktiskt förflyttar sig på havet. Den som inte tror, kommer endast stå och betrakta det från stranden. Sen lever jag som sagt i en spänning mellan tro och förnuft, för det är ju så - att ibland måste jag tillbaka till stranden också, den är ju minst lika härlig att vandra på som havet är att segla på!
Frälsningen - mål eller medel?
Idag, när jag bad, slogs jag av en tanke. Jag vill inte påstå att tanken var direkt ny, men denna gång stannade jag upp och lät tanken bli till eftertanke. Är frälsning målet? Det är frågan som summerar tanken jag fick. Jag var i bön för några människor och insåg att jag inte riktigt förstod vad jag bad om. Ber jag för människors frälsning, och enbart för deras frälsning? Borde jag egentligen be om något som ligger bortom frälsningen?
Jag är uppväxt med en kristen tradition som talat i termer av evangelisation, vinna människor, föra människor till tro och rädda själar. Allt detta har på något sätt skapat ett fokus på att människor ska bli frälsta ur det ena perspektivet, och räddade ifrån helvetet ur det andra. Att få be en frälsningsbön, att leda en människa till tro på Jesus (och detta är underbara saker att få göra) verkar som att det är vad vi alla blivit skapta till. Kyrkorna har predikat frälsning så pass mycket att det verkar vara som om frälsning är syftet med varje människas liv.
Utan att på något sätt vilja nedvärdera meningen med frälsning - men stämmer detta verkligen? Jag undrar om inte frälsningen mer är det grundläggande medlet för att vi ska nå vårt syfte. Guds syfte med oss har på ett - till djupet - oförståeligt sätt gått oss om miste, och frälsningen är punkten som gör det möjligt för oss att återfå kontakten med vårt syfte.
Bibeln talar om "att bli född på nytt" (ytterligare en term på frälsningen), men om nu detta skulle vara målet då frågar jag mig: född på nytt till vaddå? Bibeln talar också om omvändelse (även det än term på frälsningen), men även där: om detta skulle vara målet, vad är det då vi ska vända om till?
För att återgå till mina böner för andra människor. Jag kanske borde försöka se på det som frälsningen leder till, och be för att andra ska längta dit - då kanske frälsningen blir den port de helt enkelt en dag befinner sig vid, och det kristna livet den väg de en dag vandrar på. Tillsammans med mig... och en hel del andra.
Jesus
Denne man, som vi tillber och håller för helig, vem är han för oss i praktiken?
Samtliga nytestamentliga brev, förutom Titusbrevet och de tre Johannesbreven, inleds eller avslutas med att säga "Herren, Jesus Kristus" eller "Jesus Kristus, vår Herre". Epitetet Herre verkar varit det den tidiga församlingen främst förknippade Jesus med. Vi däremot betonar oftast Jesus som vår Frälsare, något som gäller fallet med Titusbrevet. Jag vill inte alls försöka skapa någon debatt kring vad som är rätt och fel - vi behöver inte fler antingen eller lägen idag. Men är det inte just pga att Jesus är Herre som han blir vår Frälsare? Och den frälsning vi får ta emot av nåd, ställer inte den oss under hans herravälde? Kolossebrevet säger "Han har frälst oss från mörkrets välde och fört oss in i sin älskade Sons rike" (Kol 1:13)
Jag frågar mig själv: vem är Jesus för mig? Om han är min frälsare, vad innebär det rent praktiskt i min relation till honom? Hur påverkar hans herravälde (jag vet att ordet har en negativ klang) mig?
Jag har ett kors runt min hals som påminner mig om vem som är min Herre, men också som symboliserar min frälsning. Men jag är rädd att det symboliska ofta hamnar före det praktiska.
Så här skriver Brian D McLaren i sin bok, En generös radikalitet:
"Det är sant inte minst när det gäller att kalla Jesus Herre, något som vi kristna gör i stor utsträckning, ofta utan att ha den blekaste aning om vad vi menar. Har han blivit (och jag ryser när jag frågar detta) mindre av vår Herre och mer av vår Maskot?"
Är Jesus mer av en maskot - som stöttar sitt lag (de kristna) och förhoppningsvis får med sig fler i publiken (de icke-kristna)? Och i så fall: varför kallar vi honom Herre?
Att kalla Jesus Herre är en sak, men att leva som om Jesus faktiskt är Herre, är en helt annan sak. Jag känner själv att jag behöver mer ödmjukhet mot han som frälst mig, för frälsningen var inte en enkel gåva för honom att ge mig.
Och lär mig att trots att ditt ok må vara tungt att ta på mig
Är det inte tungt att bära
Tjusningen med ord
Nu var det inte det svenska språket jag vill tala om, utan det engelska. Den finns ord i engelskan som öppnar dörrar för en språklig mystik jag helt enkelt inte klarar mig utan. Ordens innebörd är inte i centrum, utan hur de formar sig i munnen. Här följer några exempel.
JEOPARDIZE - Ordet som fått förgylla flertalet "militär-på-uppdrag" filmer
EXAGGERATE - Man kan helt enkelt överdriva detta ords bryska skönhet
APPROXIMATELY - Ett ord min far lärt mig älska
VEGETABLE - Säg det fort, och du förstår vad jag menar. Lägg till THE BLACK innan, och du hyllar Rowan Atkinson
PROCRASTINATION - Ordet bara flyter fram över tungan, men lämnar förståndet oförstående
FRATERNITY - Man kan inte annat än älska det ord som "Deltagänget" har för evigt helgat
REBUKE - Brutalt med underbart
SUBSTANTIAL - Ett ord som går in under gruppen "vackra ord med svårt uttal"
UNANIMOUS - Vokal/konsonant följt av vokal/konsonant får alltid ett härligt resultat
FLOPPY - Ett ord som verkligen passar sin innebörd
ERRONEOUS - Lämnar efter sig en lång eftersmak av djup och mystik
INSINUATION - Ett enda långt läspande ord
MAHOGANY - Will Ferrell satte det på kartan, ordet som inte bara ger träsmak samtidigt som det är välsmakande
PEDESTRIAN - Var är svenskans motsvarighet till detta ord som ger vandraren en given plats i samhället?
VALETUDINARIAN - En ny bekantskap som ger rysningar
sist men inte minst, ordet som har en given plats på topp 5 listan:
BEVERAGE - Det är så att det läskas i munnen :)
Glad över mycket!
Tillsammans gick vi en mega promenad - vi var nog ute och gick i dryga 2 timmar. Men det var härligt, jag är innerst inne väldigt mycket av en promenadkille. Under ungefär 2/3 av promenaden fick jag prata med min tvillingbror, och det var oerhört uppskattat - vi hade mycket att prata om.
Sen hade Olle med sig sin systerson Andreas, och jag måste ju säga att jag får lite pappalängtan när jag har småbarn springandes runt mig. Det är nog som jag säger - min dolda talang är att vara pappa?
På vägen hem idag - slumrandes på en Swebus - "råkade" jag tjuvlyssna på samtalet bakom mig, som fördes mellan en ung tjej och en äldre dam. Ett stycke - med risken att det är taget ur sitt sammanhang - var att den unga tjejen uttryckte att hon nu hade börjat sitt nya liv, och med det innebar att hon skulle finna självkänsla, självförverkligande och att göra det hon själv gillar att göra.
Helheten kretsade kring ordet själv, ett ord som har inflation i dagens samhälle. Hur som helst fick det som tjejen sa, mig till att tänka.
Alla har vi ju drömmar och mål som vi önskar uppnå ( med andra ord vill vi nå en sort av självförverkligande), och jag ser inget fel i det. Utan drömmar och mål skulle vi endast stå kvar på stranden och njuta av horisonten - men vi skulle aldrig nå det som finns bortom den (och med dom stränder som finns där jag bor vill man det).
Men jag undrar om det är genom oss själva vi når dit? Vi människor vill oftast vandra våra egna vägar, sätta upp våra egna ramar och regler - detta verkar följa med fokuset på självförverkligande.
Jag är rädd att vi missat något mycket viktigt i detta, men frågan handlar om perspektiv. Jag tror inte att vi kan nå målen utan Gud (och med Gud lär målen förändras), vi står i beroende till honom om vi vill framåt.
Ett barn når aldrig sina mål genom att tro på sig själv (det skulle endast sätta sig själv i fara) utan i tillit till sina föräldrar. Jag tror att vi är Guds barn och vi kommer inte framåt genom tron på oss själva, utan genom tilliten till honom. Men vi klarar oss dock inte utan ordet själv, för tilliten till Gud börjar nämligen med självförnekelse.
Kanske jag är ute och cyklar - men vad tycker du om saken?
Lägerdepp
1. Den roliga upptäcktsfärden i början av alla läger, då man springer runt och utforskar boendet. Gamla lägergårdar har alltid något spännande att upptäcka.
2. Lägerfrukostar! Man kan inte annat än att älska frukosten, alla är yrvakna, frisyrerna är rufsiga, mysbyxorna är obligatoriska, den nykokta havregrynsgröten är underbar, ostmackorna smakar ljuvligt och gemenskapen runt bordet pendlar mellan individuellt mummel om nattens sömn (eller brist på sömn) och högljudda svårtolkade rop och skämt.
3. Alla övriga middagar som har samma innehåll som frukosten förutom yrvakenheten och den nykokta gröten...
4. Läger är det enda forum där det är tillåtet att ligga och slumra mitt på golvet
5. Ormgroparna vid filmkvällarna, då upplevelsen inte är filmen utan gemenskapen på golvet
6. Toalettköerna
7. Städningen - som alltid blir en otrolig manifestation att ungdomar faktiskt kan städa
8. Promenader med tillhörande filosofiska samtalsämnen
9. Alla möten med olika människor och hur man ser att för varje dag som går växer gemenskapen (den avslutande kramringen brukar bekräfta detta)
10. Guds närvaro mitt i vardagen, mitt i lägret
Jag gillar verkligen läger men efter varje läger så drabbas jag av lägerdepp, dvs. en lägerdepression. När jag kommer hem inser jag alltid hur otroligt välsignat det är att kunna ha läger, och så börjar jag sakna människorna och gemenskapen. Tänk om livet skulle kunna vara ett enda stort läger? Men samtidigt kanske vi då inte skulle se tjusningen med det, läger är ju uppskattade eftersom de är ett avbrott från just vardagen. Däremot tror jag att vi borde mer och mer ta med oss lägerkänslan med oss i vardagen, det finns inget som hindrar oss ifrån att faktiskt försöka leva mer "lägeraktigt" mitt i vardagen.
Nu har jag precis kommit hem ifrån ett läger (och har lite lägerdepp) som ägt rum i Ulrika. Vi var 6 ledare, 9 deltagare och 2 mattanter (som förgyllde vårt läger med god mat). Lägret var ett så kallat Alpha-läger, där vi inte bara lekte utan också hade fyra pass med undervisning om kristen tro. Jag hade ansvaret för tre av dess fyra pass.
Jag älskar verkligen att tala om min tro, det finns verkligen något vitalt i att berätta om det man lever för och tror på.
Men jag kan inte annat än undra hur tro förmedlas vidare. Jag önskar (för min skull, men främst för andras) att det skulle vara enklare. Jag upplever att det ibland är så mycket teoretiskt "bråte" som man behöver gå igenom, så mycket frågor som måste få bli besvarade.
Jag lider med ungdomarna och deras tvivel. Det dom visar är ärligt tvivel (kanske kryddat med lite ungdomlig attityd ibland), men också blickar som säger att dom längtar starkt efter något mer. Men ingen verkar kunna sätta fingret på varken vad tvivlet tvivlar på, eller vad längtan längtar efter. Inte heller jag vet säkert.
Jag ser ett behov av att återuppliva lärjungaskapet. Någon behöver mig att gå bredvid och lära av, och jag behöver någon som går bredvid mig att lära. Men är vi beredda att faktiskt göra det? Det blir obekvämt, uppoffrande, osjälviskt, tidskrävande och innebörden i att älska någon lär bli än mer levande för oss.
Just nu befinner sig nio ungdomar mitt ute i sin vardag. Ungdomar som jag de senaste dagarna försökt att ge det bästa jag har (även om jag alltför oftast kanske misslyckas med sättet jag ger det, en gåvas värde kan ibland missas på grund av sättet den ges), men som redan idag möter tusen saker som försöker rycka allt ifrån dom.
Om jag menar allvar med tanken på att hela livet borde vara som på läger, borde jag då också inte behålla omsorgen om dessa ungdomars liv - precis som jag försökt göra under lägret?
Att förena teori med praktik visar sig alltid vara svårare sagt än gjort, samma sak gäller föreningen mellan läger och vardag.
Men trots det svåra i detta, tänker jag inte sluta att försöka...
Att se änglar
Just nu läser jag boken En generös radikalitet, skriven av Brian D. McLaren - en mycket läsvärd bok, om än en aning "svår". Boken behandlar det faktum att inom kyrkan finns det ofta ett "antingen eller" tänk, antingen är du protestant eller så är du katolik, antingen är du liberal eller så är du konservativ. McLaren försöker med sin bok visa på att kristen tro inte handlar om antingen eller, utan om en mångfald - där alla dessa olika "indelningar" är delar av en helhet. Ingen ska överbetonas, ingen ska förnekas. Mycket tänkvärd och nyttig läsning.
I ett stycke i boken citerar författaren en annan författare, Josef Pieper, och han skriver bland annat så här:
"...allting har och döljer i botten ett tecken på sitt gudomliga ursprung; att den som får en glimt av det "ser" att detta och allting är "gott" bortom all begriplighet; och att han, när han ser detta, är lycklig".
När jag läste detta kom jag och tänka på hur vi ser på varandra - som vänner, fiender eller främlingar. Jag möter ofta ungdomar och vuxna som talar om andra med förklarande ord såsom "idioter". Ibland kanske det är befogat, men oftast märker jag att detta ord kommer från båda hållen. Ser man en människa som en idiot är det nog svårt, om inte omöjligt, att se det gudomliga ursprung människar bär på.
Jag önskar att vi alla kunde mer och mer försöka få se denna glimt av gudomlighet som vi alla har inom oss. Det skulle förändra hela vårt förhållningssätt till varandra, och är det så att vi alltför ofta är olyckliga pga vad andra gör emot oss - stämmer det då inte som Pieper säger, att den som "ser" detta "goda" blir lycklig?
Hur vi ser, avgör också hur vi bemöter. Hur vi ser på en människa, avgör hur vi är emot denne. Ser vi dårar, då vill vi inte ha med dom att göra. Ser vi någonting gott, där bakom allt bråte, då tror jag vi är beredda att mejsla fram det.
Michelangelo, den kände skulptören, sa att han aldrig såg stenblock, utan att han såg en ängel bakom all sten. Ser vi änglar i de människor vi möter?
Teologi och internationell filosofi
Vad är teologi? Läran om Gud. Det händer titt som tätt att människor frågar om jag inte ska läsa teologi, att utbilda mig ännu mer i det som jag nu har som "fritidssysselsättning". Om nu Gud kan ses som en sysselsättning?Men som jag skriver i min bok - kanske jag redan är teolog? Jag är inte främmande inför möjligheten att läsa teologi, men jag längtar inte efter mer kunskap utan efter mer liv.Gud inbjuder inte mig till att studera honom, utan till att lära känna honom. Intresset för Gud kan få mig till studier, men det är kärleken som får mig att vilja lära känna. Och vad är en teolog utan kärlek?
Jag skriver vidare i min bok: "När jag öppnar mig för teologin, verkar den lära mig att det handlar om att leva. Teologin lyfter min blick bort ifrån orde och till författaren. Det största är inte att läsa en bra dikt - det är att träffa och lära känna den som skrev dikten."
Jag önskar att min teologi (lära om Gud) ska bli synlig i mitt liv, inte i vad jag vet och kan om Gud. Har jag inte missat poängen med teologin om den inte leder mig till ett mer levande liv? Läran om är som sagt underställd relationen till. När jag ber, vill jag inte kunna de rätta fraserna utifrån min kunskap, utan jag vill be ord som kommer utifrån min kärlek till Gud - och min längtan efter Gud.
Hur, Jesus, blir du mer en person att lära känna, än en teori att fundera kring? Hur kan du Gud bli - bildligt talat - en tjej jag inte sitter och endast betraktar, utan går fram till och bjuder upp till dans?För när världen ser mig (och andra kristna) dansa med Gud, vad kan vara mer attraktivt och eftersträvansvärt?
På tal om annat, denna sång har jag fastnat för, otroligt vacker (och en aningen cheesy, so...?)
http://www.youtube.com/watch?v=x7NqB2oJscg
Och detta måste ni bara se, världen kanske roligaste "sketch"? Jag tycker iaf att den är HILARIOUS :D
En dag på apologetikkursen
Vi har idag tillbringat vår tid med fortsättningen av apologetikkursen i Stockholm. Vad innebär en sådan dag?
- Alldeles för lite sömn föranledde dagen
- Många koppar billigt kaffe
- Febrila försök att lista ut vem som är A.K.A.
- Observationer av dolda argument
- Humana humanister?
- Kommunikation ;)
- En Daniel Löwendahl look-alike
- Snöbollskrig (årets första)
- Bra föreläsningar
- Felstavningar i Powerpoint presentationer
- Tidsbegränsade fikapauser (vilket är ett hån mot fikakulturen)
- Begreppet "söt" har förlorat sitt värde, genom ett alltför frekvent användande (ingen nämnd, ingen glömd)
- Praktiserat "Gaffeln"
- Djupa insikter om Jons åsikter om växthuseffekten
- Alexanders hemsydda rosa kalsonger
- Göran
- Tomas desperata ursäkter beträffande hans inskaffande av körkort
- Mina interna radiosändningar
- Jons misshandel av en tablettask
- Häckens kris efter misshandeln
- Pytt i panna med röbetor till lunch
- Citat: "Det var dom plattaste ägg jag någonsin sett!"
Allt som allt en ganska lång dag, där vi helt enkelt underhållt oss genom dom små medlerna. Nu ska jag och Josef få oss en lång skönhetssömn, så att vi är taggade för den avslutande dagen imorgon. Sedan bär det iväg hemåt...
I en djungel av ismer
Vad gör jag i Stockholm? Är på en apologetikkurs, vilket kanske inte säger dig någonting? En kort förklaring skulle kunna vara att jag, tillsammans med några andra, samtalar och lyssnar på föreläsning kring frågor om samhället och den kristna tron. Mycket kretsade idag kring de olika tankebanor/ideologier som vi människor har för livet. Och för att förstå detta har vi grävt bland alla möjliga ismer som existerar. Ateism, materialism, teism, nihilism, utilitarism, postmodernism, socialism, agnosticism, relativism, plus en hel del andra också.
Det är en djungel av ismer!
Jag blir mer och mer trygg i den kristna trons grunder, för jag märker att alternativen inte kommer med något bättre. Ibland har jag önskat att slippa Gud, för det verkar ju bli så mycket enklare utan honom. Men de teoretiska konstruktionerna om människans förmåga räcker inte, hur goda tankarna än är. Steget mellan teori och praktik är alltför ofta omöjligt att ta. Nu har jag inte ork, tid eller plats att gå in djupare på dess saker, men jag är tacksam för min tro på Gud och modet att faktiskt stå för en gudstro växer. Det är inte oförnuftigt att tro på Gud - det är snarare det mest förnuftiga!
Jag har druckit alldeles för mycket kaffe av dålig kvalité idag, det säger i alla fall min mage till mig just nu. Men mitt förnuft säger mig att jag kommer göra om samma misstag imorgon också, jag har nämligen svårt att hålla mig ifrån kaffetermosen vid fikabordet. Mitt förnuft säger mig också att jag kommer få det svårt att gå upp imorgon - jag måste helt enkelt lära mig att inte skriva blogginlägg klockan 00:50 på natten :P
Så nu ska jag vara förnuftig och låta sömnen invadera vakenheten. Bered väg för John Blund!
Tro
Rummet att vara sig själv i
Han förmår
Men förmår jag?
Svarta moln kretsar på min himmel
Men det är sprickorna som släpper in ljuset
Sanningen är en
Lögnerna är så många
Hur ska jag se utan ögon?
Förstå utan förnuft?
Tiden söker upp mig
Säger att det är försent
Tiden äter upp mig
Lämnar ingenting kvar
Tiden omfamnar mig
Säger, jag är trots allt det enda du har
När jag läser min dikter, slås jag av förundran av att det är mina egna ord (och vad jag i allsin dar tänkte på när jag skrev dom)...
Nu var det inte tänkt att mina dikter skulle uppta detta inlägg - det bara hände sig :)
Kamelot, ett mycket trevligt band, har skrivit Up Through the Ashes, en mycket trevlig låt. Texten i låten går bland annat så här:
before I let you die
you must forgive me
raise me up
up through the ashes
(welcome the paradise you made)
take me on
into the light
give me sign of remorse
I don't need your blood
you will hang on the cross
for playing god
Jesus må vara en stötesten för många - en person som, oavsett vi gillar det eller inte, har påverkat vår historia mer än någon annan. Var korset en skådeplats för ett drama utan förankring i verkligheten - dog Jesus för sin hängivna tolkning av Gud? Eller, var korset platsen där Gud faktiskt dog?
Mänskligheten skriker efter räddning, vi önskar oss ett paradis utan det lidande vi tar del av på jorden. Samtidigt frågar vi oss var räddningen finns, och kanske vi ibland inte accepterar den räddning som erbjuds?
Nästa vecka ska jag undervisa, eller kanske rättare sagt föreläsa, några ungdomar om kristen tro. Men vad ska jag säga? Det blir så mycket prat ibland, så mycket vackra formuleringar och argument. Älskar jag människor om jag håller tyst om min tro? Hur talar jag kärlekens språk, i en djungel av teori och teologi? När jag dör, dör jag för att jag var hängiven att "spela" kristen, eller?
Ibland ber jag Gud att han ska ta ifrån mig min tro, och ge den till dom som tvivlar. Så mycket vilsenhet, så få som visar vägen. Idag gick jag ute i solen och njöt, men jag kunde inte låta bli att ändå undra hur länge - hur länge det ska dröja innan Gud blir synlig i min vrå av världen. Jag landar alltid i nåden, och bönen om förbarmande för oss alla.
Jag minns ett läger jag var ledare på. En kväll fick jag förtroendet att dela lite av min tro. Efteråt log jag och pratade med en kille när en tjej kom fram och frågade mig "tror du på Gud?". Jag svarade ja, varpå hon sa "Efter ikväll gör jag det också". Kan det vara så enkelt? Och måste det samtidigt vara så svårt?
Jag gråter sällan, men när ungdomar visar tecken på tro så är det svårt att inte släppa en tår. Det är nämligen tro som räddar oss, inte kunskap. Önskar att min tro skulle bli lite mer synlig i vardagen - så att den smittar av sig.
Om jag hör en mänsklighet ropa, borde jag inte göra mer för den? Jag landar återigen nåden och bönen om förbarmande över mig själv.
Nu är klockan sen, och jag behöver sömn. Lyssnar på Jerusalems, Jag vill ge dig en blomma: "...kanske att en tår i ögat då där blänker, när han ser att du sa jag och tog emot."
Blandade tankar
Hemma har jag något som skulle kunna kallas för "Adams lilla röda". Det rör sig i och för sig inte om något politiskt, men det är en liten bok med tankar. Lite då och då får jag mina små snilleblixtar, och då tar jag fram min bok och skriver ner dom. Det är alltid kul att gå tillbaka och läsa lite i boken, och ofta blir jag förvånad av de kloka ord jag plitat ner. Sitter och bläddrar lite i boken just nu, och tänkte att jag kunde dela med mig av något från den.
Jag hittade två citat som rör tron på en Gud, vars närvaro sällan är uppenbar:
"Ibland är det som att jag behöver ha en frånvaro från Gud, för att kunna i ett senare skede känna hans närvaro"
"Det är i frånvaron till Gud som hans person blir mer tydlig. Precis som saknaden av en människa uppenbarar vad det är jag saknar hos henne"
Jag tycker det är svårt att leva i en medvetenhet om Guds närvaro, för jag frågar mig vad det är som kännetecknar hans närvaro? En dag önskar jag att jag får se tillbaka på livet, och se hur hans närvaro verkligen var närvarande. Lite som att Gud lät en UV-lampa föras över mitt liv, och avslöjar vad jag inte annars kan se.
Hittade också detta stycke, som kanske är tänkt att vara en dikt? Vet inte vad jag tänkte på när jag skrev det, men nu i efterhand gillar jag ändå stycket, trots att det är lite flummigt :)
"Det finns tre sorters vindar: Den första är kroppens vind. Den visar sig i brisen som smeker din kind, i blåsten som virvlar i ditt hår, i stormen som böjer träden mot marken. Den andra är själens vind. Den visar sig i smärtan när någon rycks ifrån oss, i kärleken när två ögon möts, i glädjen när vänskapen upptäcks. Den tredje är Guds vind. Den visar sig i hoppet du bär inom dig, i viskningarna till ditt samvete, i det lockande från en osynlig verklighet, i längtan efter att finna ditt hem. Den tredje vinden kan föda ett nytt liv inom dig, om du tillåter det. Alla vinder kräver ett viss mått av tro på det osynliga, och all tro börjar med ett stapplande steg uti det okända."
Tolka detta hur du vill...
"Lycka är att möta nåden när man förväntade sig domen"
Kommer ihåg att jag skrev detta när jag försökte definiera lycka. För vad är egentligen lycka?
"Se inte på lidandet, se igenom det. Om lidandet är ett hinder, kan du se på det och bara se ett hinder, men ser du genom det, ser du vad det hindrar."
Har funderat mycket på lidandet och hur det hindrar oss ifrån att tro på Gud och hans godhet/kärlek. Men om inte Gud finns, vad är det då lidandet hindrar? Jag ska inte nu gå in på djupare analyser av lidandet, men idag ser jag ändå på lidandet med tro och hopp om Guds kärlek. Och jag stämmer in i C S Lewis ord: "lidandet är Guds megafon till en döv värld"
"När vi lär oss stå tillsammans i våra tvivel, först då kan vi stå tillsammans i vår tro"
Ibland har jag undrat varför det är innanför kyrkan som man har svårast att tala om tvivel. Är det inte så att vi i mycket finner tron genom att börja i tvivlet? I så fall, hur ska vi som församling kunna dela tron tillsammans om vi aldrig delar med oss av våra tvivel?
Avslutar med detta lilla citat:
"Citat är odödliga!"
Du är fri att inte hålla med mig, men jag måste säga att citat kan ge mer än vad en hel bok kan göra.
Jag får se om jag hittar mer intressanta saker i min bok att dela med mig av. Men detta får räcka för idag.
/Adam
Nostalgiska tillbakablickar
1. Sockiplast
2. Sommar- och jullovsmorgonar
3. Overaller med påhängda vantar
4. Att somna mellan mamma och pappa (att vakna upp under natten var inte lika trevligt, då man insåg att man hade två enorma människor jämte sig. En hårig snarkande pappa och en inte lika snarkande mamma)
5. Stå på pappas fötter och lyftas i takt med att han går
6. Göra snökojor med bröderna
7. Cykla hemma hos morfar
8. Lika i hammocken på farmor o farfars land
9. Sitta i pappas knä när han kör bil
10. Få tablettaskar (av märket Zoo exempelvis) under gudstjänsterna i kyrkan
11. Haklapp (det behövs ibland, men inga i min storlek finns)
12. Att få plats i små utrymmen (underlättar i kurragömma)
13. Mamma som väcker mig på morgonen (även om hon störde min sömn)
14. Sparkcyklar
15. Fritt inträde på Ölands djurpark
16. Den barnsliga tilliten till min pappa (behöver sådant till en annan pappa)
Är detta ett slöseri med tid?
Kan man förändra det förflutna? Men om det gick att förändra, då skulle det förlutna att upphöra att existera (eller åtminstone byta skepnad) och då finns där inget i min framtid för mig att återvända till för att förändra. Tidsresor måste förbli omöjliga (för oss som existera i tiden), för det förlutna och framtiden kommer ständigt att strida med varandra, och ur en strid går bara en segrare. Det hela kan få vara en rolig tankelek, men om man verkligen ska lämna lekstadiet hamnar vi i ett antingen eller stadie. Olja och vatten fungerar utmärkt tillsammans, men försök inte att förena de två - det är omöjligt.
Samtidigt skulle man kunna säga att det förlutna och framtiden ständigt möts med varandra, i vad vi kallar för nuet. För vad är inte nuet om en enstaka stund där det förlutna och framtiden speglar sig i varandra.
Men frågan är om det är vårt förflutna som skapar vårt nu, och i nuet formas framiden? Jag lutar åt att tro att det är framtiden som kallar på oss, och genom att följa dess kall avgörs vad vi gör i nuet och därefter formas vårt förflutna. Vi är som barn med två föräldrar, den ene släpper oss och den andre står på andra sidan rummet och kallar på oss. Vi förflyttar oss framåt för att vi vill komma till famnen på andra sidan, och vi lär oss gå på köpet.
Vad nu detta har med tiden att göra?
Kanske det ändå har lite med tiden att göra, för tiden är ju inte ett mål utan ett medel. Tiden existerar inte för sin egen skull. Vårt förflutna, nuet och framtiden är enbart begrepp som hjälper oss (för det mesta) att hålla ordning på tillvaron.
Jag tror inte att det gjorda kan göras ogjort (men det ogjorda går att göra gjort), däremot kan en del av dess konsekvenser påverkas. En handling är som en födelse, något nytt förs in i världen och ställs inför en mängd möjligheter. Möjligheter som med tiden, genom nuet, utväljs till att bli fastställda i kedjan orsak och verkan. Och det är genom att möjligheter finns i framtiden som handlingar görs och blir till det förflutna. På något sätt existerar alltså det förlflutna redan i framtiden, och kanske det stämmer ganska bra att i nuet är det framtiden och det förflutna som speglas i varandra?
Varför sitter jag och skriver om detta egentligen? Hela detta inlägg är fullt av felaktigheter och saker som saknar fullständing relevans. Som jag sa till Ester, poängen med tiden går förlorad om man börjar dissekera den. Som med det mesta i livet ligger tjusningen i att uppleva inte förstå, även om tjusningen blir större om man förstår den.
I filmen sa dom på ett ungefär: "om du förändrar något, har du ändå inte förändrar något", och vad förändrar jag om jag lyckas formulera och förstå tiden? Tiden stannar inte upp för att jag ska förstå den, den ger av sig själv för att jag ska förvalta den. Och därför undrar jag om inte hela detta blogginlägg var ett slöseri med tid?
PS.
Till Amanda: jag har sett 8 nya filmer detta år, plus någon enstaka som jag redan har sett. Jag trodde faktiskt att det rörde sig om mindre....men även den bäste kan ju ha fel ;)
En blick tillbaka till barndomen...
Som min bror uttryckte sig: "känslan av sommarlovsmorgon infinner sig...". Återigen får man drömma tillbaka till barndomens gyllene dagar då kojbyggen, fantasilekar och hejdlösa äventyr var en del av vardagen. Hur behåller man sin förmåga att kunna skapa sig sådana äventyr, nu när man inträtt i vuxenvärlden?
Jag är glad för att jag blivit vuxen, för annars hade jag inte fått förstånd nog att uppskatta barndomen. Mina ständiga tankar på himmelriket gör att jag inte riktigt tappar greppet om en annan värld. Jag bara önskar att den andra världen mer och mer integrerades i denna världen.
Avantasia är en riktigt njutbar orkester, även dom med ett par fötter i en annan värld...
Min fula ovana att skriva långa inlägg ska jag bli av med, och avbryter därför dagens (andra!) inlägg nu!
Nåd
Idag vaknade jag upp till gudstjänst i Missionskyrkan. Det var en annorlunda gudstjänst - genom att predikan bestod i tal varvat med sång. Michael Johnsson med band spelade och han delade sina tankar kring tro. Hans fråga för dagen var: "Vad gör jag/du/vi med Jesus?" - en mycket välriktad fråga. Jesus är någon som jag inte lyckas ta mig runt, jag måste helt enkelt göra något med honom. Jesus är därför inte ohanterbar - vi måste alla hantera honom på ett eller annat sätt. Vad gör du/jag?
En strof i en av sångerna som sjöngs gick såhär: "Det finns en helig bro mellan skuld och nåd". Idag gick jag till kyrkan extra medveten om mitt beroende av nåden. När jag kom hem var jag tacksam för att fått smaka den, men samtidigt kände jag en skuld just pga nåden. Ibland är det som om jag behöver få nåd, för att kunna ta emot nåden. Nåden läker, men nåden svider också, den påminner mig inte endast om Guds kärlek utan också om min egen otillräcklighet. Jag tar inte Guds nåd för givet, det skulle innebära att jag en dag finner mig själv oförmögen att kunna ta emot den. Och nåden är gåva och måste tas emot, därför är min bön att få nåd för att kunna ta emot nåd.
Mitt under gudstjänsten började jag nynna på "Lost in the Future" med Gamma Ray, den låten fick helt enkelt ackompanjera denna bloggs skrivande...(bara en liten parentes, för dig som är intresserad)
Andakt med klor i ögonen
Igår var jag på Mönsterås vattenpalats och lekte av mig bland bassängerna. Måste säga att det är givande för själen att få plaska omkring och uppleva sina yngre levnadsdagars vattenlekar. Ett ord som beskriver det bra - nostalgi!
Jag höll i andakten (eller som en kille kallade det: snack) som vi hade under kvällen. Jag gillar ordet snack förresten, i ordets goda bemärkelse. För första gången i mitt liv höll jag i ett "snack" endast iförd badkläder (och ni som såg fram emot mina tighta speedos, tyvärr inte denna gång...) och det kändes som en rik upplevelse. Däremot anser jag att ett badhus inte är det optimala stället att tala inför grupp på, min röst fick anstränga sig för att bli hörd. Men allting löser sig, Guds nåd visar sig återigen vara större än omständigheterna.
Jag hade uppdraget att berätta vad kristen tro handlar om, något jag ofta själv funderat på. Varje gång jag berättar för någon om att jag är kristen, får jag en reaktion. Oftast handlar reaktionerna om två saker - vad dom tror att jag måste göra, och vad dom tror att jag inte får göra. Bön, bibel och kyrkobesök brukar sälla sig till måstena, och supa, svära och brudar till förbuden. Men jag vill inte direkt påstå att kristen tro handlar om att balansera mellan dessa olika saker, om så vore fallet skulle jag inte ägna kristen tro många fler tankar - jag skulle överge den i första bästa stund.
Om jag ska förklara vad kristen tro handlar om, måste jag få återberätta en historia med mina egna ord. Berättelsen handlar om en kung som styr ett rike. I riket finns flera städer som lever under kungens frihet. Varje stad har sin egen frihet att nyttja, och en stad börjar använda just sin frihet till sådant som inte gagnar stadens bästa. I staden börjar folk tänka mer på sig själva än på varandra, och det som är så uppenbart för en utomstående - att dom egenligen inte mår bra av det - är dolt för stadens invånare, förblindade av sin själviskhet.
Det går så långt att staden till sist beskyller kungen för hur de har det, det är ju ändå han som styr landet. Allt slutar med att dom förklarar sig oberoende inför kungen och skiljer sig från riket.
Kungen som verkligen älskar folket i staden funderar på hur han ska gå till väga. Han kan inte strida mot dom med vapen, det skulle innebära att flera skulle komma att dödas vid svärdet, och de övriga skulle böja sig inför kungen av fruktan för hans makt - inte av längtan efter hans kärlek. Men kungen kan samtidigt inte strunta i staden och låta saker och ting ha sin gång, då skulle staden snart förinta sig själv.
Det kungen gör är att han tar av sig sin krona, mantel och iklär sig en vanlig, fattig människas enkla kläder och sedan går han till staden och bosätter sig i dess utkant. Han blir en hantverkare som lagar folkets krukor, och han har en plan: att varje person som kommer till honom, ska han bemöta med vänlighet, respekt och kärlek. Ganska snart börjar ryktet om krukmakaren gå runt i staden, och människor kommer till honom enbart för att få vara i hans närhet och få råd av honom. Tiden går och fler och fler påverkas av krukmakarens sätt att leva och snart försöker krukmakaren att få folket att vända tillbaka till kungen. Men folket skäms och är rädda för att kungen ska straffa dom, de har ju gjort så mycket fel. Det är då folket blir överraskade när krukmakaren avslöjar sig och visar att han är kungen, och att han inte vill straffa dom utan förlåta dom och välkomna dom tillbaka till riket.
Som jag sa till badgästerna igår: vad har detta med kristen tro att göra?
För mig är Gud som kungen, han har gett oss människor en frihet att förvalta och vi tyvärr använt den till själviska syften, och vi har t o m skyllt allt på kungen och förklarat oss själva oberoende från hans rike. Men Gud strider inte mot oss, och han struntar heller inte i oss. Utan det Gud gör är att han klär av sig sin egen "kungadräkt" och blir en vanlig människa. Han bosätter sig hos oss, och blir en snickare. Genom att leva på ett annorlunda sätt, ett sätt som är osjälviskt och attraktivt, drar Gud oss nära sig. Jesus (som är Gud) blir en människa som visar hur vi som människa är tänkta att vara.
Kristen tro handlar om att vilja leva nära någon som påverkar mig positivt. Att lära sig leva av någon som vet hur det är tänkt att leva. Kanske bön är vägen till att bli den människa jag vill vara, kanske att gå till kyrkan också är det?
Kanske jag inte kan supa om jag verkligen vill bli den människan jag vill vara. Det som många ser som måsten och förbud är inte vad det handlar om.
Precis som kungen i sagan inte tvingade folk att bete sig på ett speciellt sett, utan han levde på sitt sätt och lockade andra att leva likadant. Det är vad kristen tro handlar om - En Gud som lockar mig att bli den människa som jag är skapad för att vara.
Oj, vad långt detta inlägg blev. Kanske alldeles för mkt läsning på en gång. Men, men...saker och ting kan inte vara perfekta jämt :)
Jesus och Zoega
Jag älskar att ha en bok vid sängkanten (med risk att jag slagit ner den på golvet under natten) som jag kan öppna ungefär samtidigt som jag öppnar mina ögon. Läste ett kapitel ifrån C S Lewis, Om bön - brev till en vän, och också ett kapitel i Brian D McLarens, En generös radikalitet. Har läst sämre böcker...
Zoega förgyller min förmiddag. Har redan smuttat i mig två koppar. Jag sitter och förbereder mig för att hålla i undervisning till ett läger. Just nu är det pass 2 som gäller, det handlar om Jesus. Frågorna rör sig kring "Har Jesus existerat?", "Vem var Jesus?". Det är inga enkla frågor, för vi har alla redan en åsikt att komma med - och gamla åsikter överger vi inte i första taget.
Ibland är jag rädd för att jag letar "bevis" och bekräftelser för vad jag redan tror och vill tro på. "Vad var det jag sa!", är alltid enklare att säga än "Jag hade fel"...
Men jag säger som Fjodor Dostojevskij (stavas det så?): "Även om jag skulle finna sanningen utanför Kristus, skulle jag stanna kvar hos Kristus". Jesus är inte ett alternativ för mig, han är alternativet jag redan valt. Och hur jag än försöker, kan jag inte lämna honom. Jesus har fångat mitt innersta och jag kan inte annat än dras närmre och närmre mot honom.
När jag nu försöker skriva ner något av värde för de ungdomar som ska lyssna på min undervisning, påminns jag av en bön jag har. Att få möta Gud ännu mer. Frågan om vem Gud är blir ofta teoretisk, det blir till sist enbart en kontaktannons som beskriver någon jag vill möta. Men vi vet ju att kärleken uppstår vid mötet med personen, inte i mötet med kunskapen om personen. På samma sätt vet jag att min tro inte grundar sig i vad jag vet om Gud (däremot växer den i takt med vad jag får veta), utan tron föds i mötet med Gud.
Hur möter jag själv Gud? Och hur kan jag leda andra till ett liknande möte?
Det är ju inte information om jag önskar förmedla, utan erfarenhet av.
Njuter av bra musik - Grace med Mehida, Vårvindar friska med Falconer och albumet II av Axxis
Så var man igång...
Efter en del smärre påtryckningar (både utifrån och inifrån) har jag nu startat min första blogg. Det blir intressant att se vad detta leder till? Förhoppningsvis blir detta en plats där du kan finna något som ger lite näring till vardagen.
Kanske jag lyckas få dig att le, där du sitter framför datorn? Kanske jag förmår ge dig nya perspektiv till gamla tankar? Kanske jag sätter ord på det du aldrig själv lyckats uttrycka? Kanske jag gör dig irriterad - och ursäkten kommer då här.
Oavsett vad, så hoppas jag att min blogg får göra dig berörd på ett eller annat sätt. En blogg utan den effekten, ser jag som en blogg utan någon större mening för sin existens. Så läs, kommentera, begrunda och bli hänförd! ;)
Och var glad...för det kommer mer framöver...
/Adam
