Polisskolan - Vad hände sen?, del 4
BUBBA SMITH (1945-) - Hightower
Hightower hade också en liten favoritstämpel bland esemblen. Han var ju stark, och det var ju coolt att vara stark (och kunna välta polisbilar). Samtidigt så var Hightower lite av en doldis i serien, han sa inte mycket utan var mest där och gjorde sitt jobb. Och han var från början florist.
Bubba Smith - mannen bakom rollen, och mannen med det sköna förnamnet - han var först känd som spelare inom amerikansk fotboll, där han blev ihågkommen pga sin enorma storlek. 1967-1976 var de år som han var aktiv som proffsspelare. Efter fotbollskarriären gick han över till teve- och filmkarriären. Hans första film var Superdome (1978), och den handlade inte helt oväntat om amerikansk fotboll. Polisskolan blev hans första stora roll, även om den föregicks av en mindre roll i filmen Stroker Ace, där Burt Reynolds hade huvudrollen. Några andra anmärkningsvärda filmrollen kom det inte att bli under 80-talet eller 90-talet. Han gjorde förvisso två biroller i filmerna Black Moon Rising (1986) och När skinkorna tystnar (1993). Men Polisskolan kom att bli hans mest kända filmer. År 2000 gjorde han en roll i b-filmen Down 'n Dirty och 2004, även då i b-filmen, Full Clip. Väntar härnäst gör en mindre roll i b-skräckisen Blood River. Det är inte ett tecken på en stigande karriär för Bubba.
Hightower verkar alltså än så länge vara den roll som Bubba Smith kommer att bli ihågkommen för mest.
Mer tid för "monolog" eftersökes...
Detta med att tro på Gud blir väldigt lätt endast "ett sätt att se på saken" - dv. om Gud finns eller inte. För ett tag sedan cyklade jag hem ifrån jobbet, och tankarna snurrade runt detta med Gud. Hur får jag mer tid med Gud? Det är så otroligt lätt att dagarna ångar på: morgonen består i att försöka komma så lite för sent till jobbet som möjligt, dagarna består av arbete, eftermiddagarna är stunder av aktiv passivitet, och kvällarna blir oftast tid för kompisar. Gud verkar ju helt enkelt inte få plats. Ändå tänker jag ofta: imorgon, då ska jag ta mig tid. Den tiden uteblir nästan jämt...
Men kanske det är med Gud, precis som det är med andra människor? Om jag vill ta tid med andra, ja då tar jag ju med andra på det jag gör. Man börjar helt enkelt dela sin vardag med andra, och på så sätt kombinerar man umgänge med de nödvändiga vardagssysslorna. Varför gör jag inte likadant med Gud?
Jag insåg idag att en orsak är att jag tycker det är väldigt svårt att hålla igång, vad som till synes verkar vara, en monolog till intet. Med kompisar är konversationer enkla (kanske dock inte alltid), med Gud är de alltid komplicerade. En annan orsak är att umgänget med andra alltid resluterar i någon sorts reaktion från de andra - Gud, däremot, verkar aldrig gensvara på varken rop eller viskningar. Till sist blir jag enbart frustrerad över att det ska vara så svårt, och då är risken stor att Gud endast blir en någon jag har en åsikt om, eller en avsats varifrån mina åsikter gror.
Det är i vissa lägen inte alltid lätt att vara kristen.
Varför skriver jag om detta? Det handlar inte alls om att jag är på väg att tappa tron på en personlig Gud, inte alls. Men jag tappar mer och mer tron på att Gud verkligen är personlig för oss kristna. Åtminstone när jag ser till mitt eget liv. Vi kristna talar ofta om att allting handlar om att ha en personlig relation med Gud - att det är liksom själva grejjen som Jesus gör möjligt för oss. Men, ärligt talat, hur ofta lever vi som om vi faktiskt har en personlig relation. Visst, en relation med Gud är som jag sagt tidigar, komplicerad. Men borde vi ändå inte vissa mer intresse till att ha en relation - och faktiskt ändå försöka? Många krsitna skulle nog titta lite förundrat på mig om jag skulle säga att jag stannar hemma en kväll för att umgås med Gud, men är inte det något som borde vara fullt naturligt i varje kristens liv - om vi nu faktiskt menar oss ha en personlig relation med Gud? Jag tycker iaf det. Annars handlar väl allting om en personlig åsikt, inte om en personlig relation?
Jag är mest kritisk till mig själv. Var finns äktheten som kristen, om Gud endast blir ett samtalsämne (och tyvärr oftast med enbart icke-kristna, för kristna brukar ofta tycka det är obekvämt att prata för mycket om Gud har jag märkt) men aldrig någon jag försöker samtala med. Vad är min kärlek till Gud, om jag alltid skjuter upp eller ställer in tiden med honom.
Gud, jag vill i vilket fall som helst försöka ge dig mer tid, och trots att det är komplicerat så vill jag inte ge upp.
Men kanske det är med Gud, precis som det är med andra människor? Om jag vill ta tid med andra, ja då tar jag ju med andra på det jag gör. Man börjar helt enkelt dela sin vardag med andra, och på så sätt kombinerar man umgänge med de nödvändiga vardagssysslorna. Varför gör jag inte likadant med Gud?
Jag insåg idag att en orsak är att jag tycker det är väldigt svårt att hålla igång, vad som till synes verkar vara, en monolog till intet. Med kompisar är konversationer enkla (kanske dock inte alltid), med Gud är de alltid komplicerade. En annan orsak är att umgänget med andra alltid resluterar i någon sorts reaktion från de andra - Gud, däremot, verkar aldrig gensvara på varken rop eller viskningar. Till sist blir jag enbart frustrerad över att det ska vara så svårt, och då är risken stor att Gud endast blir en någon jag har en åsikt om, eller en avsats varifrån mina åsikter gror.
Det är i vissa lägen inte alltid lätt att vara kristen.
Varför skriver jag om detta? Det handlar inte alls om att jag är på väg att tappa tron på en personlig Gud, inte alls. Men jag tappar mer och mer tron på att Gud verkligen är personlig för oss kristna. Åtminstone när jag ser till mitt eget liv. Vi kristna talar ofta om att allting handlar om att ha en personlig relation med Gud - att det är liksom själva grejjen som Jesus gör möjligt för oss. Men, ärligt talat, hur ofta lever vi som om vi faktiskt har en personlig relation. Visst, en relation med Gud är som jag sagt tidigar, komplicerad. Men borde vi ändå inte vissa mer intresse till att ha en relation - och faktiskt ändå försöka? Många krsitna skulle nog titta lite förundrat på mig om jag skulle säga att jag stannar hemma en kväll för att umgås med Gud, men är inte det något som borde vara fullt naturligt i varje kristens liv - om vi nu faktiskt menar oss ha en personlig relation med Gud? Jag tycker iaf det. Annars handlar väl allting om en personlig åsikt, inte om en personlig relation?
Jag är mest kritisk till mig själv. Var finns äktheten som kristen, om Gud endast blir ett samtalsämne (och tyvärr oftast med enbart icke-kristna, för kristna brukar ofta tycka det är obekvämt att prata för mycket om Gud har jag märkt) men aldrig någon jag försöker samtala med. Vad är min kärlek till Gud, om jag alltid skjuter upp eller ställer in tiden med honom.
Gud, jag vill i vilket fall som helst försöka ge dig mer tid, och trots att det är komplicerat så vill jag inte ge upp.
Polisskolan - Vad hände sen?, del 3
LESLIE EASTERBROOK (1949-) - Callahan
Så var det dags för den första kvinnan i serien, och jag hoppas inte att jag börjar bli tjatig med mina polisskolan inlägg. Alla minns vi (iaf vi grabbar) Lt. Callahan i filmerna. Hon var den stenhårde polisen med ett tufft yttre, men som innerst inne verkligen var helylle. Callahan är på ett sett unik, hon är den enda som (åtminstone om jag minns rätt) gör en typ av sidbyte i första filmen - hon börjar med att vara en av Harris lakejer, men till sist blir hon en i "gänget". Callahan är den av gruppen vars bakgrund är lite dunkelt. Callahan var med i alla filmer förutom nummer 2.
Easterbrook debuterade 1980 i filmen Kärlekens prestige, i regi av Sidney Lumet. Hennes nästa film kom att bli Polisskolan. Under 80-talet blev hon ett välkänt ansikte i diverse tv-serier, men det är rollen som Lt. Callahan som hon har kommit att bli mest känd för. Easterbrook är även en röst talang och har gjort rösten i flertalet tecknade serier, hon har även tack vare sin röst fått sjunga nationalsången på Super Bowl 1983.
Under 90-talet fortsatte Easterbrook att medverka med inhopp i ett par serier, men hon medverkade enbart i 4 filmer under dessa tio år, varav den ena var Polisskolan 7.
Men så i och med ett nytt millenium så började Easterbrook dyka upp i fler filmer, och 2005 fick en roll i Rob Zombie's The Devils Rejects. Anledninge till att hon blev castad var att hon är väldigt lik Karen Black, skådespelerskan, vars roll Easterbrook nu ersatte. Kanske var denna film lite av ett nytt genombrott för Easterbrook, hon har iaf efter detta sets i remaken av Halloween och med en mindre roll i The Heartbreak Kid, tillsammans med Ben Stiller. Snart ser vi henne i Black Water Transit, Hollywood & Wine och Memories of Murder.
Polisskolan - Vad hände sen?, del 2
MICHAEL WINSLOW (1958-) - Jones
Michael Winslow var lite av en favorit i serien av filmer. Han var ju cool för att han gjorde alla dessa häftiga ljud. Och man önskade ibland att man själv kunde göra likadant. Winslow går även under namnet "Mannen av 10 000 ljudeffekter" och han menar själv att han är originalet inom branschen. Han debuterade sin skådespelar karriär i starten av 1980-talet, och dök 1980 och 1981 upp i två filmer i Cheech & Chong filmserien. Han medverkade 1982 i filmen TAG: The Assassination Game innan han 1984 slog igenom i och med Polisskolan. Och det är hans roll som Sgt. Larvell "Motormouth" Jones, som han är mest känd för. Winslow är den av alla skådespelare inom Polisskoleserien som medverkat mest inom Polisskolen franchisen, förutom de 7 filmerna som finns i serien har han även medverkat i TV-Serie version av filmerna - också då som karaktären Jones. Förutom Polisskolan har hans filmroller varit relativt små och få. Winslow har bland annat medverkat i filmer såsom Going Under (1990), Far Out Man (1990), serien Extralarge (1993), skräckfilmen Lycanthrope (1999) och The Biggest Fan (2002). Senast kunde man se honom i Independent filmen Coming Attractrions (2006). Härnäst dyker han upp i komedin RoboDoc och i skräckfilmen Bloody 27. Båda filmerna verkar finnas möjlighet på att nå en hyfsad publik, åtminstone i staterna.
För övrigt så är Winslow mest känd för sina ljudeffekter, och det är genom dessa han främst skapat sig en karriär. Han uppträder regelbundet på TV och gästar även en hel del pratshowe, som t. ex Jay Leno.
Här nedan finns en länk där du kan se ett prov på hans ljudeffekter.
http://www.youtube.com/watch?v=3yAlq1wqoXc
Polisskolan - Vad hände sen?, del 1
STEVE GUTTENBERG (1958-) - Mahoney
Steve Guttenberg är kanske en av 80-talets stora komedistjärnor - som försvann. Han hade en relativt stor roll i filmen Pojkarna från Brasilien 1978, därefter kom, det för Steve, gyllene 80-talet. Allt började med en roll i Fiket, därefter det stora genombrottet i Polisskolan. Sen rullade allting på, han gjorde filmer som Cocoon, Short Circuit, Tre män och en baby, Vittnet i fönstret och en stort antal uppföljare till flertalet av dessa filmer. Under 90-talet försvann Guttenberg, och under en fem års period gjorde han inte en enda film. 1995 dök han återigen upp i familjefilmer som Två skall man vara, Hemma är bäst och Zeus och Roxanne. Av en något okänd anledning valde han också att medverka i b-actionfilmerna Overdrive (1997) och Airborne (1998).
2002 gjorde han regidebut med filmen P.S. Your Cat is Dead, vari han också spelade huvudrollen. Under de senaste åren har han medverkat i mindre filmer såsom Domino One (2005), Mojave Phone Booth (2006). Framöver kommer vi se honom i actionfilmen Fatal Rescue, dramat Making Change och komedin Major Movie Star tillsammans med Jessica Simpson. Jag är skeptiskt till att dessa filmer kommer återföra Guttenberg till 80-talets glansdagar...
Att nämna är också det faktum att han kommer medverka i familjefilmen Shannon's Rainbow, där en av medspelarna är Eric Roberts, vilket brukar tendera att betyda "mindre bra kvalité". Men å andra sidan medverkar Roberts i den nya Batman filmen.
I övrigt så är herr Guttenberg involverad i välgörenhets arbete, där han bland annat driver en lägenhetsbyggnad för ungdomar som kommer från fosterhem och behöver hjälp in i vuxenlivet. Han har också nyligen medverkat i ett amerikansk program i stil med Let's Dance. Han vann inte...
Ortodoxi
Har nyligen avslutat läsningen av Gilber Keith Chestertons Ortodoxi, som av många anses vara hans stora klassiker. Detta är boken där Chesterton presenterar sin livsfilosofi, en filosofi som när han upptäckte den, fann han den redan vara upptäckt. Boken är en apologetisk bok, men ändå inte. Det dröjer ett bra tag in i boken innan Chesterton överhuvudtaget börjar nämna den kristna tron. Han skriver på ett humoristiskt sätt, med bilder som lockar till skratt men också till eftertanke. För mig personligen, är boken en aning svår att läsa, den kräver nämligen en del av läsaren. Men det är en bok som rymmer många guldkorn, och enbart för dessas skull är den värd att läsas.
Att boken är skriven 1908 gör att man behöver läsa med en viss nyansering, tiderna var lite annorlundare då än nu. Fast ändå känns boken väldigt aktuell. Mina understrykningar i boken blir det till att återvända till. Här kommer några exempel som jag fastnat för.
"Kort sagt hade jag alltid trott att det fanns magi i världen, men nu anade jag att det också fanns en magiker med i spelet. Och detta pekade mot en djup och omedveten känsla som alltid fanns med: att vår värld har en mening, och om det finns en mening finns det en person. Jag hade alltid upplevt livet först och främst som en berättelse, och där det finns en berättelse finns det en som berättar."
"Oscar Wilde påstod att solnedgångar inte blir uppskattade därför att vi inte kan betala för dem. Men Oscar Wilde hade fel. Vi kan betala för solnedgångar. Vi kan göra det genom att inte vara Oscar Wilde."
"Den gamla ödmjukheten var en sporre som hindrade en från att göra halt - inte en spik i stöveln som hindrade en från att gå vidare. Den gamla ödmjukheten gjorde att man tvivlade på det man gjorde, och det fick en att arbeta hårdare. Men den nya ödmjukheten gör att man tvivlar på varför man gör det, och det får en att helt sluta arbeta."
"Att acceptera allting är en övning, att förstå allting är en prövning. Diktaren söker bara rymd och vidd, en värld att sträcka ut sig i. Allt han begär är att få sticka in huvudet i himlen. Det är logikern som försöker få in himlen i huvudet. Och det är hans huvud som går i bitar."
Gudomlig hantering
Det är svårt att hantera människor. Alla människor verkar ju ständigt inkräkta på mitt eget område, de kommer in på min privata mark och slår ner sina tätlpinnar och spänner upp sina tältdukar. Nästa steg de tar är att gå till markens ägare och klaga på boendets bekvämlighet. Vilka är dom att komma och säga till mig vad jag gör med min trädgård, och mitt hus?
Om man nu mitt i frustrationen av att någon tagit en plats innanför tomten börjar att tänka efter, ja då finner man den oundvikliga sanningen att ens egen tomt faktiskt redan själv har inkräktat på någon annans. Man inser att ägget som ligger på farstun är lagt av grannens höna.
Jag tror att genom hela livet måste man lära sig att hantera människor. Det naturliga sättet vi hanterar på, är precis på samma sätt som vi hanterar t.ex film eller musik på, vi etiketterar individerna. Att sätta en etikett innebär att dra en gräns, en gräns som säger att jag är inte som du, och eftersom du inte är som jag så är jag lite bättre än du. Ett smidigt sätt att hålla oönskade personer utanför, tills man inser att den mur man byggt upp framför sig har någon anna byggt upp bakom mig. Man stänger vägen för andra, och får vägen stängd för sig själv.
Jag har lagt märke till att vårt tal om varandra avslöjar vilka vi själva är. Det jag säger att andra är, blir snabbt också det jag själv är. Och det både på gott och ont. Säger jag att någon är bra, får jag till svar: du är bra som säger det. Kallar jag någon för inskränkt beror det högst troligt inte på personens faktiskta inskränkthet, utan på min egen brist på självinsikt. Dagens människor är de som vaknar upp och tror sig vara kungen, och förväntar sig att andra ska agera som om dom vore det - när detta tillmötesgående uteblir kallar vi alla andra för respektlösa idioter som inte förstår att vi är kungen. Det är alltid lätt att peka ut idioterna på andra sidan gatan - tills vi inser det faktum att jag också lika mycket är idioten som går på andra sidan. Det är nämligen inte bara du som pekar.
Är det inte detta som vi också gjort emot Gud? Vi har slagit ner våra tältpluggar och vi är i fullfärd med att skicka klagomål till markens ägare - där ett av klagomålen är att vi tycker vi har alltför lite äganderätt. Skillnaden är att Gud inte kallar oss idioter - det skulle endast göra honom till en idiot av kosmiska proportioner. Guds svar är mer i stil med: du är mitt älskade barn. Gud hoppas att denna sorts av människohanteringen, som också är en variant av etikettering (men en sådan som inte sätter en gräns och säger "jag är inte som du", utan som istället öppnar vägen), ska leda till att vi en dag ska vända våra klagomål till utrop av glädje, förundran och kärlek - när vi inser att den konkurrerande markägaren egentligen är vår älskade far.
Om man nu mitt i frustrationen av att någon tagit en plats innanför tomten börjar att tänka efter, ja då finner man den oundvikliga sanningen att ens egen tomt faktiskt redan själv har inkräktat på någon annans. Man inser att ägget som ligger på farstun är lagt av grannens höna.
Jag tror att genom hela livet måste man lära sig att hantera människor. Det naturliga sättet vi hanterar på, är precis på samma sätt som vi hanterar t.ex film eller musik på, vi etiketterar individerna. Att sätta en etikett innebär att dra en gräns, en gräns som säger att jag är inte som du, och eftersom du inte är som jag så är jag lite bättre än du. Ett smidigt sätt att hålla oönskade personer utanför, tills man inser att den mur man byggt upp framför sig har någon anna byggt upp bakom mig. Man stänger vägen för andra, och får vägen stängd för sig själv.
Jag har lagt märke till att vårt tal om varandra avslöjar vilka vi själva är. Det jag säger att andra är, blir snabbt också det jag själv är. Och det både på gott och ont. Säger jag att någon är bra, får jag till svar: du är bra som säger det. Kallar jag någon för inskränkt beror det högst troligt inte på personens faktiskta inskränkthet, utan på min egen brist på självinsikt. Dagens människor är de som vaknar upp och tror sig vara kungen, och förväntar sig att andra ska agera som om dom vore det - när detta tillmötesgående uteblir kallar vi alla andra för respektlösa idioter som inte förstår att vi är kungen. Det är alltid lätt att peka ut idioterna på andra sidan gatan - tills vi inser det faktum att jag också lika mycket är idioten som går på andra sidan. Det är nämligen inte bara du som pekar.
Är det inte detta som vi också gjort emot Gud? Vi har slagit ner våra tältpluggar och vi är i fullfärd med att skicka klagomål till markens ägare - där ett av klagomålen är att vi tycker vi har alltför lite äganderätt. Skillnaden är att Gud inte kallar oss idioter - det skulle endast göra honom till en idiot av kosmiska proportioner. Guds svar är mer i stil med: du är mitt älskade barn. Gud hoppas att denna sorts av människohanteringen, som också är en variant av etikettering (men en sådan som inte sätter en gräns och säger "jag är inte som du", utan som istället öppnar vägen), ska leda till att vi en dag ska vända våra klagomål till utrop av glädje, förundran och kärlek - när vi inser att den konkurrerande markägaren egentligen är vår älskade far.
Tid för sig själv
Har tillbringat helgen på Gotland tillsammans med Thea, Micke och Vincent. Det blev en både en arbetsresa och en semesterresa, som jag tror har lärt mig en hel del. Under resan fick jag god tid på mig att vara ensam (i och med att de övriga var iväg och hälsade på kompisar), och då tog jag tillfället i akt att verkligen försöka strosa runt i Visby.
Jag tror vi människor generellt har underskattat strosandet och ensamheten. Åtminstone har vi lyckats få den att verka vara något onormalt. Eller så är det bara jag. För det är svårt att inte känna sig lite annorlunda när man cyklar förbi på en tandemcykel eller sitter ensam i ett hörn av ett fik, djupt försjunken i en bok. Hur det än är med den saken så tror jag vi alla behöver tillbringa mer tid för oss själva ibland - och tid som till synes är oplanerad. Låt fiket bakom hörnet komma som en trevlig överraskning, låt den soldränkta bänken invid cykelvägen bli en vän på vägen och låt varje plats bli mer än en plats som nuet enbart sveper igenom - låt dess historia bli till en upptäckt för dig.
Kommer inom några veckor ge mig iväg på en resa till ensamheten. Jag hoppas på att skyn ger mig ett behagligt väder. Dels tar jag denna tid för att skriva och reflektera (ska nästa bok bli klar så måste jag ta till drastiska metoder), men kanske allra främst för att lyssna. Det mest effektiva sätt till att inte höra, är att ständigt låta sig omslutas av en massa ljud. Att höra är att lyssna, och att lyssna är att spetsa öronen - och det är svårt att göra det när man omringas av alltför många röster.
Jag tror vi människor generellt har underskattat strosandet och ensamheten. Åtminstone har vi lyckats få den att verka vara något onormalt. Eller så är det bara jag. För det är svårt att inte känna sig lite annorlunda när man cyklar förbi på en tandemcykel eller sitter ensam i ett hörn av ett fik, djupt försjunken i en bok. Hur det än är med den saken så tror jag vi alla behöver tillbringa mer tid för oss själva ibland - och tid som till synes är oplanerad. Låt fiket bakom hörnet komma som en trevlig överraskning, låt den soldränkta bänken invid cykelvägen bli en vän på vägen och låt varje plats bli mer än en plats som nuet enbart sveper igenom - låt dess historia bli till en upptäckt för dig.
Kommer inom några veckor ge mig iväg på en resa till ensamheten. Jag hoppas på att skyn ger mig ett behagligt väder. Dels tar jag denna tid för att skriva och reflektera (ska nästa bok bli klar så måste jag ta till drastiska metoder), men kanske allra främst för att lyssna. Det mest effektiva sätt till att inte höra, är att ständigt låta sig omslutas av en massa ljud. Att höra är att lyssna, och att lyssna är att spetsa öronen - och det är svårt att göra det när man omringas av alltför många röster.
NHL
Det är dags att blogga om hockey. De flesta har väl ändå (om man är född på 70-, 80- eller 90-tal) samlat på hockeybilder? Jag gjorde och mina bröder gjorde det. Parkhurst serien 93-94 är en klassiker, det var den som stod högst i kurs hemma hos mig - även Ultra 93-94 innehade en speciell plats i hjärtat.
För tillfället så är NHL draften i full gång, alla talanger har skrivit kontrakt och Free Agents blir signade varje dag. Det är nu tiden för mig att bli nostalgisk infinner mig. Man tittar lite i backspegeln och minns alla de spelare som lite var som idoler - var är de idag? Ja, faktiskt så är det en hel del som fortfarande lirar. Förra året var de tråkiga nyheterna att spelare som Pierre Turgeon, Scott Mellanby, Joe Nieuwendyk, Mike Ricci och ganska nyligen Glen Wesley och Trevor Linden har lagt skridskorna på hyllan och kastat in handduken. Men, det finns fortfarande en hel del gamla rävar kvar där ute på isen.
Det är dags för denna bloggs första sportlista - Veteranerna
Chris Chelios - 46, väntar dock på nytt kontrakt
Brendan Shanahan - 39, ratad av Rangers, öppen för andra förslag
Luke Richardson - 39, väntar på kontrakt
Mark Recchi - 40, signad av Tampa Bay
Joe Sakic - 39, har inte bestämt sig om framtiden
Teppo Numminen - 40, väntar på nytt kontrakt
Rod Brind'amour - 38, Carolina
Jeremy Roenick - 38, San José
Mike Modano - 38, Dallas
Mats Sundin - 37, har inte bestämt sig om framtiden
Martin Gelinas - 38, väntar på nytt kontrakt
Nicklas Lidström - 38, Detroit
Tony Amonte - 38, väntar på nytt kontrakt
Bobby Holik - 37, New Jersey
Gary Roberts - 42, Tampa Bay
Mathieu Schneider - 39, Anaheim
Sergei Fedorov - 39, väntar på nytt kontrakt
Darryl Sydor - 36, Pittsburgh
Geoff Sanderson - 36, väntar på nytt kontrakt
Stu Barnes - 38, väntar på kontrakt
Sergei Zubov - 38, Dallas
Teemu Selanne - 38, väntar på nytt kontrakt
Doug Weight - 37, Islanders
Scott Niedermayer - 35, Anaheim
Bill Guerin - 38, Islanders
Roman Hamrlik - 34, Montreal
Owen Nolan - 36, Minnesota
Bryan Smolinski - 37, väntar på nytt kontrakt
Alexei Kovalev - 35, Montreal
Mike Sillinger - 37, Islanders
Keith Tkachuk - 36, St. Louis
Vyacheslav Kozlov - 36, Atlanta
Markus Näslund - 35, Rangers
Keith Carney - 38, väntar på nytt kontrakt
Dallas Drake - 39, väntar på nytt kontrakt
Glen Murray - 36, Boston
Som sagt, det finns en hel del veteraner kvar i ligan. Och som statistikgalen blir det kul att följa deras framfart, kanske någon av dessa kan bräcka Gordie Howes antal spelade matcher?
För tillfället så är NHL draften i full gång, alla talanger har skrivit kontrakt och Free Agents blir signade varje dag. Det är nu tiden för mig att bli nostalgisk infinner mig. Man tittar lite i backspegeln och minns alla de spelare som lite var som idoler - var är de idag? Ja, faktiskt så är det en hel del som fortfarande lirar. Förra året var de tråkiga nyheterna att spelare som Pierre Turgeon, Scott Mellanby, Joe Nieuwendyk, Mike Ricci och ganska nyligen Glen Wesley och Trevor Linden har lagt skridskorna på hyllan och kastat in handduken. Men, det finns fortfarande en hel del gamla rävar kvar där ute på isen.
Det är dags för denna bloggs första sportlista - Veteranerna
Chris Chelios - 46, väntar dock på nytt kontrakt
Brendan Shanahan - 39, ratad av Rangers, öppen för andra förslag
Luke Richardson - 39, väntar på kontrakt
Mark Recchi - 40, signad av Tampa Bay
Joe Sakic - 39, har inte bestämt sig om framtiden
Teppo Numminen - 40, väntar på nytt kontrakt
Rod Brind'amour - 38, Carolina
Jeremy Roenick - 38, San José
Mike Modano - 38, Dallas
Mats Sundin - 37, har inte bestämt sig om framtiden
Martin Gelinas - 38, väntar på nytt kontrakt
Nicklas Lidström - 38, Detroit
Tony Amonte - 38, väntar på nytt kontrakt
Bobby Holik - 37, New Jersey
Gary Roberts - 42, Tampa Bay
Mathieu Schneider - 39, Anaheim
Sergei Fedorov - 39, väntar på nytt kontrakt
Darryl Sydor - 36, Pittsburgh
Geoff Sanderson - 36, väntar på nytt kontrakt
Stu Barnes - 38, väntar på kontrakt
Sergei Zubov - 38, Dallas
Teemu Selanne - 38, väntar på nytt kontrakt
Doug Weight - 37, Islanders
Scott Niedermayer - 35, Anaheim
Bill Guerin - 38, Islanders
Roman Hamrlik - 34, Montreal
Owen Nolan - 36, Minnesota
Bryan Smolinski - 37, väntar på nytt kontrakt
Alexei Kovalev - 35, Montreal
Mike Sillinger - 37, Islanders
Keith Tkachuk - 36, St. Louis
Vyacheslav Kozlov - 36, Atlanta
Markus Näslund - 35, Rangers
Keith Carney - 38, väntar på nytt kontrakt
Dallas Drake - 39, väntar på nytt kontrakt
Glen Murray - 36, Boston
Som sagt, det finns en hel del veteraner kvar i ligan. Och som statistikgalen blir det kul att följa deras framfart, kanske någon av dessa kan bräcka Gordie Howes antal spelade matcher?
Filmfrossa att se fram emot
Kanske det är dags för ett inlägg om film. Jag tror nog det. Sitter och funderar på om jag ska beställa lite filmer via nätet - men jag är inte riktigt klar med vilka filmer det ska bli. Därför behöver jag din hjälp. Här kommer några eventuella filmer som cirkulerar i min tanke. Vad tycker du om förslagen, och/eller har du bättre förslag att ge mig?
Into the Wild - den verkar helt enkelt vara en bra film
Pans labyrint - Sett den, och den är så otroligt bra att ett inköp är obligatorisk
There Will Be Blod - Man måste väl se en film som blivit nominerad till en Oscar för bästa film?
3:10 to Yuma - Sett även denna, och det var en behaglig upplevelse.
Life as a House - Sevärd film, och vill se den igen
Holes - Har funderat länge på denna film, kanske dags att slå till?
Beowulf and Grendel - Förkärleken till historiska filmer med svärd lyser igenom
Into the Wild - den verkar helt enkelt vara en bra film Pans labyrint - Sett den, och den är så otroligt bra att ett inköp är obligatorisk There Will Be Blod - Man måste väl se en film som blivit nominerad till en Oscar för bästa film? 3:10 to Yuma - Sett även denna, och det var en behaglig upplevelse. Life as a House - Sevärd film, och vill se den igen Holes - Har funderat länge på denna film, kanske dags att slå till? Beowulf and Grendel - Förkärleken till historiska filmer med svärd lyser igenomNarnia
Var och såg Narnia på bio häromdagen. Jag minns böckerna från barndomen och de "klassiska" filmatiseringarna från 89-91 som alltid visades under juletid. Därför har jag en liten förkärlek till Narnia - och att jag under de senaste åren har upptäckt C S Lewis och hans andra böcker, försämrar knappast det hela.
Jag väljer att här inte göra något djupare analys av själva filmens värde som film, mer än att jag tycker den är sevärd om man gillar fantasy. Det som gör att denna film berör mig är det kristna budskapet - som inte predikas men som är tydligt om man börjar se den röda tråden. Det är inte varje dag som man får uppleva att ens tvivel rinner av en under en biokväll, men det var vad som hände när jag såg Narnia. Jag vill inte påstå att jag fick alla frågor besvarade, men jag fick något mycket bättre än svar - jag fick tro. Tro botar tvivel effektivt.
Mina tvivel har länge kretsat kring problematiken om hur jag ska kunna sammanföra två världar - den jordiska och den himmelska. Varför ter sig Gud så osynlig och frånvarande i vår värld? I Narnia ställs samma fråga: Var är Aslan? Egentligen kommer inte Aslan med något svar, han kommer helt enkelt. Det finns något ovisst och diffust i hur han agerar, men att ha tilliten till honom och förtröstan på honom är något som aldrig kommer resultera i besvikelse.
Lucy får för denna gången representera en som lever i en värld, och samtidigt med tanken även i en annan. När hon, i filmen, lämnar Narnia och blickar bakåt ser hon hur Narnia försvinner och England blir återigen synligt. Den scenen gav mig förtröstan att fortsätta leva här på jorden, och ha kvar tron på en annan verklighet - en verklighet som inte blir mindre verklig, bara mindre synlig. Och precis som med filmens kristna budskap så är inte den verkligheten något som predikas ut över vår värld, men den blir tydlig nog om man finner den röda tråden här i vår värld.
Jag väljer att här inte göra något djupare analys av själva filmens värde som film, mer än att jag tycker den är sevärd om man gillar fantasy. Det som gör att denna film berör mig är det kristna budskapet - som inte predikas men som är tydligt om man börjar se den röda tråden. Det är inte varje dag som man får uppleva att ens tvivel rinner av en under en biokväll, men det var vad som hände när jag såg Narnia. Jag vill inte påstå att jag fick alla frågor besvarade, men jag fick något mycket bättre än svar - jag fick tro. Tro botar tvivel effektivt.
Mina tvivel har länge kretsat kring problematiken om hur jag ska kunna sammanföra två världar - den jordiska och den himmelska. Varför ter sig Gud så osynlig och frånvarande i vår värld? I Narnia ställs samma fråga: Var är Aslan? Egentligen kommer inte Aslan med något svar, han kommer helt enkelt. Det finns något ovisst och diffust i hur han agerar, men att ha tilliten till honom och förtröstan på honom är något som aldrig kommer resultera i besvikelse.
Lucy får för denna gången representera en som lever i en värld, och samtidigt med tanken även i en annan. När hon, i filmen, lämnar Narnia och blickar bakåt ser hon hur Narnia försvinner och England blir återigen synligt. Den scenen gav mig förtröstan att fortsätta leva här på jorden, och ha kvar tron på en annan verklighet - en verklighet som inte blir mindre verklig, bara mindre synlig. Och precis som med filmens kristna budskap så är inte den verkligheten något som predikas ut över vår värld, men den blir tydlig nog om man finner den röda tråden här i vår värld.
Ett perspektiv på mitt arbete
Idag har jag spenderat nästintill all min tid tillsammans med tonåringar. Tonåringar som jag både älskar och ibland tycker-mindre-om så att säga. Det är krävande att leva varje dag så att dessa tonåringar kan och får ha "tillgång" till mig och mitt liv. Kanske är det så också att det liv man vill leva, alltid är och kommer vara det krävande livet?
Ikväll har jag funderat och bett över ungdomarna. Det är tydligt att ungdomar idag behöver stöd, hjälp och vuxna förebilder. Alla behöver vi väl det på ett eller annat sätt. Men jag undrar HUR?? ger man det till ungdomarna?
Pengar, ens tid, lägenheten, prylar, nöjen - allt detta ser jag som medel till det dom egentligen behöver. Men var i allt detta når stödet och hjälpen fram?
Här erkänner jag rakt av min egen otillräcklighet. Vad har jag som andra saknar, vad kan jag erbjuda?
Hur balanserar jag mellan att låta ungdomar vara ungdomar men ändå forma fram mognad - en mognad som inte tar bort det barnsliga, utan kompletterar det?
När kärleken tvingar mig att sätta ned foten, hur gör jag det utan att få ungdomar att känna sig oälskade?
Ja, det finns många frågor. Frågor som jag nog alltid måste bära med mig. Erfarenheten får bli det svar som ständigt formas med tiden. När jag nu ser att jag är mitt uppe i det som jag för några år sedan såg som ett mål, då är det lätt att känna att flykten därifrån är nära. Men då får jag påminna mig att mitt i allt uppenbaras nya mål, och mitt första mål visade sig enbart vara ett delmål. Vägen upplevs alltid kortare på kartan, än vad den är i verkligheten - och kartan visar endast vägen, och sällan dess hinder.
Imorgon är det en ny dag tillsammans med ungdomarna. En ny dag av förutsättningar och möjligheter. En ny dag där ännu en bit erfarenhet erövras.
Ikväll har jag funderat och bett över ungdomarna. Det är tydligt att ungdomar idag behöver stöd, hjälp och vuxna förebilder. Alla behöver vi väl det på ett eller annat sätt. Men jag undrar HUR?? ger man det till ungdomarna?
Pengar, ens tid, lägenheten, prylar, nöjen - allt detta ser jag som medel till det dom egentligen behöver. Men var i allt detta når stödet och hjälpen fram?
Här erkänner jag rakt av min egen otillräcklighet. Vad har jag som andra saknar, vad kan jag erbjuda?
Hur balanserar jag mellan att låta ungdomar vara ungdomar men ändå forma fram mognad - en mognad som inte tar bort det barnsliga, utan kompletterar det?
När kärleken tvingar mig att sätta ned foten, hur gör jag det utan att få ungdomar att känna sig oälskade?
Ja, det finns många frågor. Frågor som jag nog alltid måste bära med mig. Erfarenheten får bli det svar som ständigt formas med tiden. När jag nu ser att jag är mitt uppe i det som jag för några år sedan såg som ett mål, då är det lätt att känna att flykten därifrån är nära. Men då får jag påminna mig att mitt i allt uppenbaras nya mål, och mitt första mål visade sig enbart vara ett delmål. Vägen upplevs alltid kortare på kartan, än vad den är i verkligheten - och kartan visar endast vägen, och sällan dess hinder.
Imorgon är det en ny dag tillsammans med ungdomarna. En ny dag av förutsättningar och möjligheter. En ny dag där ännu en bit erfarenhet erövras.
Gör rum i bokhyllan...
... för här kommer fyra böcker till!
Jag har idag hämtat ut ett paket innehållandes fyra - förhoppningsvis - läsvärda böcker. Alltid trevligt med nya bekantskaper i böckernas värld. Jag blir dock också påmind om hur många böcker jag har ståendes i hyllan, och som jag aldrig läst - inte ens öppnat. Men men, dom får vänta ytterligare en tid.
Detta är de senaste inköpen:
De gnostiska evangelierna - Elaine Pagels
Har funderat på att köpa den sedan länge, och fick härom veckan uppmaningen att läsa den. Så nu tog jag tag i den saken. Ska bli intressant att läsa, och jag tror den kommer röra upp en hel del i mina tankar kring Bibelns trovärdighet och historiska vittnesbörds trovärdighet.
Lord or Legend? - Wrestling with the Jesus Dilemma - Gregory Boyd & Paul Rhodes Eddy
Som komplement till Pagels bok inhandlade jag denna. Har sneglat på den en tid men valt att avstå. Dels i väntan på en översättning (vilket lär dröja, utifrån min erfarenhet av Boyds andra alster) och dels av ointresse för att återigen läsa en bok om ämnet. Men nu är det dags att friska upp min inre debatt igen. Boyd är en av mina favoriter när det kommer till lätbegripliga böcker om obegripliga ämnen - eller hur jag nu ska uttrycka mig. Läs gärna hans "klassiker" Brev från en skeptiker.
Bön - spelar det någon roll? - Philip Yancey
En lång väntan är över. Yanceys senaste har genomgått översättningen - och troligtvist också överlevt den. Har inte ännu vågat mig på att läsa Yancey böcker på hans modersmål, lite i rädsla av att jag inte kan ta emot det som är så välbekant för mig i hans böcker. Men nu när jag snart har läst allt på svenska, kanske jag skulle ta och pröva en på engelska?
Denna bok tar upp ett ämne som jag verkligen funderat på just nu, och som fångar mitt intresse - i annat fall brukar Yancey skriva om ämnen på ett sätt att de blir intressanta och aktuella oavsett.
Ortodoxi - Gilbert Keith Chesterton
Har denna på engelska. Har även påbörjat läsningen av det exemplaret. Men jag lämnade läsningen och sen tog jag aldrig upp den igen. Min engelska behöver bli bättre - det är inte Chesterton som behöver lära sig skriva. Nu har Artos varit vänliga och översatt denna bok (något jag för övrigt inte visste förrän jag fick hem den idag), så jag sitter nu med en sprillans ny utgåva av Chestertons klassiska bok där han förmedlar sin filosofi. Har redan påbörjat läsningen.
Jag får skäl till att återkomma med reflektioner och synpunkter efter att böckerna, med tidens gång, blir lästa. Har du läst någon av dessa böcker får du ju gärna berätta vad du tyckte!
Jag har idag hämtat ut ett paket innehållandes fyra - förhoppningsvis - läsvärda böcker. Alltid trevligt med nya bekantskaper i böckernas värld. Jag blir dock också påmind om hur många böcker jag har ståendes i hyllan, och som jag aldrig läst - inte ens öppnat. Men men, dom får vänta ytterligare en tid.
Detta är de senaste inköpen:
De gnostiska evangelierna - Elaine Pagels
Har funderat på att köpa den sedan länge, och fick härom veckan uppmaningen att läsa den. Så nu tog jag tag i den saken. Ska bli intressant att läsa, och jag tror den kommer röra upp en hel del i mina tankar kring Bibelns trovärdighet och historiska vittnesbörds trovärdighet.
Lord or Legend? - Wrestling with the Jesus Dilemma - Gregory Boyd & Paul Rhodes Eddy
Som komplement till Pagels bok inhandlade jag denna. Har sneglat på den en tid men valt att avstå. Dels i väntan på en översättning (vilket lär dröja, utifrån min erfarenhet av Boyds andra alster) och dels av ointresse för att återigen läsa en bok om ämnet. Men nu är det dags att friska upp min inre debatt igen. Boyd är en av mina favoriter när det kommer till lätbegripliga böcker om obegripliga ämnen - eller hur jag nu ska uttrycka mig. Läs gärna hans "klassiker" Brev från en skeptiker.
Bön - spelar det någon roll? - Philip Yancey
En lång väntan är över. Yanceys senaste har genomgått översättningen - och troligtvist också överlevt den. Har inte ännu vågat mig på att läsa Yancey böcker på hans modersmål, lite i rädsla av att jag inte kan ta emot det som är så välbekant för mig i hans böcker. Men nu när jag snart har läst allt på svenska, kanske jag skulle ta och pröva en på engelska?
Denna bok tar upp ett ämne som jag verkligen funderat på just nu, och som fångar mitt intresse - i annat fall brukar Yancey skriva om ämnen på ett sätt att de blir intressanta och aktuella oavsett.
Ortodoxi - Gilbert Keith Chesterton
Har denna på engelska. Har även påbörjat läsningen av det exemplaret. Men jag lämnade läsningen och sen tog jag aldrig upp den igen. Min engelska behöver bli bättre - det är inte Chesterton som behöver lära sig skriva. Nu har Artos varit vänliga och översatt denna bok (något jag för övrigt inte visste förrän jag fick hem den idag), så jag sitter nu med en sprillans ny utgåva av Chestertons klassiska bok där han förmedlar sin filosofi. Har redan påbörjat läsningen.
Jag får skäl till att återkomma med reflektioner och synpunkter efter att böckerna, med tidens gång, blir lästa. Har du läst någon av dessa böcker får du ju gärna berätta vad du tyckte!
