Fenomenet "DECKARE"
Igår var jag på bio och såg "Män som hatar kvinnor", den senaste hypade deckaren. Detta var den tredje deckaren på en relativt kort tid som jag sett. Återigen blev jag förundrar över hur dessa filmer anses vara bra.
Visst, det är spännande att följa händelseförloppet, men det är (i min mening) beklämande när man inser vad för händelseförlopp det är man följer. Den senaste filmen bestod av brutala mord utifrån religiösa lagar från tredje mosebok, sexuellt våld i olika former och snedvridna perversiteter. Och detta ses som underhållning.
Jag köper tanken att deckare triggar tanken och när vår spänningslust. Men det tycker jag inte rättfärdigar de medel som deckaren använder. För mig blir allt till sist osmakligt och osunt. Igår betalade jag 90 kronor för att se en tjej bli våldtagen och en sadistiskt mördare köra ihjäl sig och brinna upp. Visst, det var bara på film. Men ändå. Idag vet vi ju att verkligheten faktiskt kan vara lika brutal som filmen. Och det är skrämmande.
Jag kan (kanske, tyvärr) inte se underhållningen i dessa former av deckare (jag klara av Agatha Christie bättre), utan jag ser bara hur avtrubbat och förstört vår mänskliga natur har blivit när vi gottar oss i detta. Det blir inte bättre när vi betalar 40 kronor extra för att även kunna få lite popcorn till helheten.
Bomben har briserat...
Denna vecka har inneburit två stora händelser:
a) Jag har återigen upptäckt MS Röj, spelet som får mig att fastna den där extra halvtimmen framför datorn. Jag undrar om Windows någonsin kommer att ta bort spelet från system. Hoppas inte det.
b) Kronprinsessan Victoria har förlovat sig!
Jag är inte emot kungahuset. Men är det inte lite konstigt att Madeleine och Carl Philip måste vänta in storasyrran, och storasyrran måste vänta in pappa kung och hans godkännande av Daniel. I min värld är detta något som borde betyda "spänd stämning" kring middagsbordet.
Om förändring
Då och då säger ungdomarna till mig att de vill bli nykterister, och så tillägger de - precis som du, Adam. Och när jag tänker efter så har jag nog aldrig egentligen uttryckt min önskan att de ska bli det. Självklart har jag en önskan att ungdomar inte skulle dricka, eller åtminstone dricka mindre, men ett nykter liv är inte något jag begär av dom. Det är ett liv som jag enbart begär av mig själv.
Så när jag nu i helgen återigen fick höra detta från en av ungdomarna, slog det mig att det är precis så det funkar. Mitt liv i kontrast med deras liv skapar och föder tankar och längtan hos dom. Tyngden i det nyktra budskapet ligger inte i de förmanande orden om alkohol, utan i livet jag gestaltar. Början till nykterhet sker inte när flaskan lämnas oöppen, utan när man i fyllan möter en annan typ av livsstil.
Mina tankar skenade direkt iväg till detta med lärjungaskap (att vara kristen, med andra ord), och att det förhåller sig likadant där. Man blir som människa märkt av mötet med Gud - och man vill bli som Gud. Inte bli Gud, eller en Gud, utan bli som Gud. Det är viktigt att se skillnaden. Jesus vandrade inte på jorden och påpekade hur felaktigt människan levde, utan Jesus levde ett liv som i kontrast med omgivning skapade en längtan hos de som mötte honom.
Vi kristna brukar kalla det hela för helgelse. Detta med att bli lik Jesus alltså. Och början till helgelse sker inte när man slutar fela, utan det början när man mitt i synden får syn på Jesus - och säger, på samma sätt som ungdomarna ibland uttrycker det, Jesus, jag vill bli som du...
Med fjäll för ögonen
Hemma ifrån fjällen, och tillbaka till bloggen. Det har varit en härligt vintrig vecka. Det var vederkvickande för mig att pulsa i meterdjup snö. Ett nöje som man inte kan räkna med längre när man bor på de södra breddgraderna av Sverige.
Det är alltid spännande att se hur olika människor formar fram en viss gruppdynamik. Det är också otroligt spännande att känna igen sig själv i tonåringar. Nu som 26-åring börjar jag förstå varför vuxna hade vissa dilemman med mig när tonårstiden begav sig. Men det är både med en viss charm och ett visst obehag som jag iakttar ungdomarna.
Sen har jag återigen förstått hur komplicerat det sociala umgänget är. De sociala reglerna är egentligen bara ivägen och gör att man måste anpassa sig - istället för att fritt få vara sig själv. Jag trivs i sociala sammanhang, men jag dras emot den ensamma vandrarens stigar hela tiden. Kanske är det därför jag trivs mer på kalfjällets vita vidder än i liftköns myller?
Människor är underbara. Många gånger alltför underbara. Så underbara att jag inte riktigt vet vad jag ska göra med dom. Eller göra med mig själv heller för den delen. Mänskligheten behöver varandra för att överleva, men kräver samtidigt att vi ska vara som alla andra. Men vi behöver alla vara oss själva, så att även mänskligheten får vara sig själv.
Hur som helst kommer jag inte att tveka att åka på en liknande resa igen - för det är alltid bra att bli utmanad både socialt och i tankevärlden. Och det är därför jag älskar människor, för varje individ utmanar mig - och gör mig i det mer mänsklig än tidigare. Endast i mötet uppstår kärleken och insikten, tyvärr också smärtan. Men med allt följer en börda att bära, det gäller att lära sig vilka bördor som är värda att bli burna.
Men nu är jag hemma igen. Och det känns skönt. Man får inte vara borta ifrån ett hem alltför länge. Jag tar av mig pälsmössan och bockar och tackar alla som var med i Trysil 09 för en trevlig resa - och på återseende vid "the reunion"!
Benjamin Button
Årets första femma har (redan) kommit. The Curious Case of Benjamin Button blev verkligen en mästerlig föreställning. Jag är mäkta imponerad av David Fincher och hans bildspråk. Varje scen är otroligt vacker, och det är en lika vacker historia som berättas. Om filmen har några svagheter så är det sista halvtimmen, men samtidigt är det också den svåraste delen av historien att berätta enligt mig.
Detta är en film som får mig att återigen drömma om det perfekta i det ofullkomliga. Trots att historien egentligen berättar om ett liv fyllt av smärta, så förmedlar den att kärleken och värmen triumferar över lidandet. Trots att allting tar slut, trots att döden till sist kommer ikapp - så är livet perfekt i sin ofullkomlighet.
Den kärlek som finns i världen är perfekt, men den tvingas anpassa sig till en värld som inte är det. Därför finns sorgen, bristen och förlusten över att kärleken inte når ända fram. Kärleken i sig har inte en gräns, men den når alltid till en gräns. Inget är beständigt. Och just detta tillstånd av ofullkomlighet gör att vi än mer förstår vad kärlek är.
Men det finns en röst som säger att kärleken ändå fortsätter bortom döden. Den ofullkomliga världen måste ha ett slut, döden måste få finnas - trots smärtan den orsakar. För på samma gång som döden kväver ett liv - så föder det ett nytt. Och denna gång en liv som är beständigt. Kärleken har sitt ursprung i det beständiga livet som finns på andra sidan döden. Kärleken är en gåva till vår ofullkomliga värld. En gåva som ges till oss för att vi ska finna hoppet, och tron.
Och om det himmelrike vi tror och hoppas på verkligen existerar, är det inte så att det enda sättet att komma dit är att låta sig älskas in i det?
Där framme...
När man blickar ut över något så fångar man intrycket. Och när blicken faller över världen får jag intrycket av att Gud inte existerar. Gud är för komplex. Ja, själv idén om Gud är ett pussel som man inte ens kan lägga ramen till.
Överallt ser man hur världen, som värld, förfaller. Utan att för den saken skull förlora hoppet eller se styrkan i mänskligheten. Men det är en söndrig värld som visas utanför mitt fönster.
Människan springer runt i den labyrint som världen är. Och det verkar vara en labyrint utan någon öppning i väggen. Där finns ingen guide. Paradiset, om det nu har funnits, är förlorat. Guds röst är inte Guds, utan ekot av våra egna - röster som ropar ut till någon/något.
Men man får inte låta blicken falla för snabbt. Eller låta slutsatserna dras ifrån det direkta intrycket. Intryck är alltid intryck, men inte alltid sanning. Och oftast är sanningen dold bakom lögnen. Om världens förfall är verkligt så har världen fallit från något - på riktigt. När vi ser eländet reagerar vi som om det vore en avvikelse. Men det måste betyda att vägen den vikt av ifrån också existerar.
Det pussel vi försöker lägga kring Gud är komplext. Men pusselbitarna avslöjar att där åtminstone finns ett pussel att lägga. Trots att bilden av Gud är dunkel, så är det ändå en bild. Lidandets dån störs alltid av godhetens svaga brus. Lögnen skriker, men sanningen viskar. Mitt ibland ekot av våra röster hör man ändå Guds röst. Jag ser trots allt inte helheten från mitt fönster.
Och den värld som verkar vara totalt förlorad, blir en värld som har allt att vinna.
Lite tankar från herr Kierkegaard
Sören Kierkegaard (en dansk filosof) menade att livet kan levas i tre olika steg, eller på tre olika nivåer. De tre nivåerna är: 1) Det estetiska 2) Det etiska och 3) Det religiösa.
Det estetiska stadiet är när man lever sitt liv på ett självcentrerat vis. Man utgår helt enkelt ifrån sina egna känslor och söker efter det som tillfredsställer jaget. Och det kan vara alltifrån sex, pengar, prylar osv. Detta liv leder slutligen till, paradoxalt nog, otillfredsställelse - och till sist får man ett liv som är uttråkat. Och det är endast nu, i slutet av detta stadie, som personen kan börja leva det etiska stadiet.
Det etiska stadiet är ett liv där man försöker att uppnå ett "moralisk gott" liv, och ett liv som överensstämmer med det moraliska objektiva idealet. Detta liv leder till sist människan till förtvivlan och skuld över att man inte kan nå sitt moraliska mål. Och detta leder människan till det religiösa livet.
Nu står människan inför en Gud som kan förlåta och upprätta. Kierkegaard menar att det är endast i den personliga relationen med Gud (det tredje stadiet) som en människa kan finna det liv som hon söker efter.
Jag tycker att detta är en intressant analys av Kierkegaard. Det ligger mycket i den. Även om man nu inte vill omfamna tanken på att Gud existerar - och allra mindre att vi behöver bli förlåtna av Gud - så måste vi ändå rent empiriskt (utifrån erfarenhet) se att de två första stadierna stämmer. Jakten efter lycka verkar alltid sluta i olycka, och byggandet på perfektion uppenbarar enbart ens egen spruckenhet.
Och frågan är hur vi ska se på livet med meningsfullhet om vi inte kan ta till oss det religiösa stadiet? Jag får fundera vidare på detta...
Virgin Steele
En liten text om tro i vardagen
Det är inte alltid lätt att vara kristen. Tron har ständigt en tendens att hamna i skymundan. Dagarna kommer och går, och varje vecka ser jag tillbaka på alla missade tillfällen - tillfällen som blev bortprioriterade. Och i ärlighetens namn handlar det inte om vilja, utan om ork.
Det är som att detta med tro blir en börda. Men Jesus sa att hans ok skulle vara lätt att bära. Ska jag ta honom på orden, måste det betyda att jag inte alltid bär hans ok - även om jag tror det.
Kanske jag återigen har åkt på viruset religiositet - du vet, då allt med tro känns som arbete. Det är ofta som jag ber bönen "Jag saknar dig Jesus...". För det är lite så jag upplever min tro.
Och detta med att vara kristen kommer tillbaka till att ständigt handla om nåd. Och vem av oss behöver inte nåden för att klara av, vad vi kanske felaktigt skulle kalla för "bara", vardagstron.? Men det är just mitt i vardagen som jag upplever mig vara sökt av Gud, och jag antar att det är också där han vill att jag ska finna honom - gömd mitt ibland den gråa massan av rutiner och skeenden. Det är då jag önskar att Gud kunde harkla sig lite, så att jag insåg vart han sitter gömd.
Utmanad
Blev utmanad av Alex, via hans blogg, att lägga ut bild nr 6 i bildmapp nr 6 i min mapp för bilder. Och därefter skulle jag berätta lite om bilden. Spännande? Ja, det återstår att se. Här är iaf bilden:
Historien bakom denna bild är att jag och Karolina skulle göra en teamfilm tillsammans. Vi gick team i pingstkyrkan och som avslutning skulle vi spela in en film och visa upp för andra teamare. Denna bild är hämtad från en scen där jag spelar en farisé som (utanför bild) ska undervisa Karolina, som spelar en from kvinna. På bilden övar jag på mitt fariséiska undervisningslook.
Filmen blev för övrigt en succé, men är svår att få tag på - då inget officiellt DVD släpp har ägt rum.
Edguy
Det var en känsla av surrealism när jag gick in i konserthallen. Jag visste att jag befann mig i samma byggnad som Edguy. Och även en liten fjortis i mig gjorde sig hörd. Men det var en kontrast mellan att bläddra i CD-konveluten och nu se bandet live, endast några meter ifrån mig själv.
Edguy, tillsammans med Gamma Ray, är de två band som var mina härförare i Metal-landet, när jag som tonåring hitta vägen till skivbutikerna. Och nu fick jag helt enkelt bevittna den ena hälften av dessa. Det var riktigt roligt!
Tobias Sammet hade inte riktigt rösten med sig, vilket var synd, men när den medryckande musiken väl början så är det faktiskt inget jag står och tänker på. Bäst var "Vain Glory Opera" och "The Headless Game", gamla klassiker som håller än. Och Felix Bonhkes trumsolo var en njutning, i mina öron var han bäst på scenen denna kväll.
Jaja, nog snackat om min första Edguy konsert. Här kommer lite låtar för dig att lyssna på. Detta är musik man blir glad av :)
The Pride of Creation http://www.youtube.com/watch?v=yfUbc80dyYE
Vain Glory Opera http://www.youtube.com/watch?v=kTgqn8d0iiU
Return to the Tribe http://www.youtube.com/watch?v=fH0DuraqbMk
New Age Messiah http://www.youtube.com/watch?v=G3bGWVNpWqg
Spooks in the Attic http://www.youtube.com/watch?v=Ctu3SIIhiYo
Down to the Devil http://www.youtube.com/watch?v=5YTiXYbgHPU
All the Clowns http://www.youtube.com/watch?v=sKKt2KHE53U
Wasted Time http://www.youtube.com/watch?v=CfThP4h8I9c
Painting on the Wall http://www.youtube.com/watch?v=HbAcW43u3VM
How Many Miles http://www.youtube.com/watch?v=IoKHm2r-iIU
Vad dum jag är!
Varför ska jag peta mig i näsan, när jag vet att jag så lätt får näsblod??
Filmvåren 2009
Dags att blicka framåt. Men inte för långt. Bara till sommarvärmen är här. Vad har jag att se fram emot när det gäller filmens värld under våran 09?? Dessa filmer har fångat mitt intresse... än så länge.
The Curious Case of Benjamin Button
Detta verkar vara en riktigt höjdare. En historia som fångar intresset och vad som synes vara en riktigt vacker film. På fredag når den biografen i Oskarshamn.
Taken
Filmen släpptes för ett tag sedan, men den har inte nått fram till svenska biograferna ännu. Liam Neeson brukar stå för kvalité och allt pekar på att detta är en utomordentligt bra film.
Outlander
Det har tagit tid. Men nu är den snart här. Ser fram emot lite vikingaction - en genre som behöver återtas i och med floppen Pathfinder.
Terminator Salvation
Kan inte få för mycket av denna filmserie. Allt tyder på en uppryckning från trean som inte riktigt gick hem. Att Ironside dyker upp gör inte saken sämre.
Adventureland
Känns som att detta kan bli vårens humorfilm. Högst troligt en dum film - men också rolig.
Defiance
Verkar vara en krigsfilm som faktiskt kan funka. Och det är sällan jag ser fram emot krigsfilmer.
The Wrestler
Mickey Rourkes comeback? Ja kritikerrösterna har lovordat den.
Underworld: Rise of the Lycans
Har fastnat för denna filmserie, och nummer tre i ordningen verkar hålla samma mått som de föregångarna.
Filmer jag mindre ser fram emot är:
Against the Dark med Steven Seagal
Star Trek - har aldrig förstått Star Trek fenomenet
och så samtliga skräckremakes som kommer...och parodierna på remakesen...
Roligt med namn... igen
Det är hysteriskt roligt, och en anings förbryllande, att läsa om olika namn som föräldrar ger sina barn. Och det är än mer förbryllande att vissa namn blir godkända.
För några veckor sen har många av oss läst om barnet som fick heta Adolf Hitler, och det är ändå ett namn som rent namnmässigt förefaller normalt, men som finner sin olämplighet när det kommer till associationer med namnet.
Min bror och jag har skrattat gott om det faktumet att en flicka på Nya Zeeland blev döpt till Talulah Does The Hula From Hawaii - snacka om ett unikt namn!
Här är fler exempel på namn som blivit godkända (de flesta är barn till släktet "kändisar"):
Midnight Chardonnay
Number 16 Bus Shelter
Violence
Pilot Inspektor
Moxie Crimefighter
Audio Science
Peaches Honeyblossom
Bronx Mowgli
Peanut Kai
Sen är det alltid kul att hitta roliga namn på eniro - något som gör att jag vidhåller att brevbärare måste vara ett av de roligaste yrken som finns. Kolla bara på dessa (utan att mena något illa mot nämnda personer):
Anne Ahl
Allan Bajas
Inge Frisk
Claus Korf
Hans-Jürgen Hopp
Vem Såger
Bror Boll
Syster Yster
Nickie Kalsing
Gun van Bosse
