I en djungel av ismer
Vad gör jag i Stockholm? Är på en apologetikkurs, vilket kanske inte säger dig någonting? En kort förklaring skulle kunna vara att jag, tillsammans med några andra, samtalar och lyssnar på föreläsning kring frågor om samhället och den kristna tron. Mycket kretsade idag kring de olika tankebanor/ideologier som vi människor har för livet. Och för att förstå detta har vi grävt bland alla möjliga ismer som existerar. Ateism, materialism, teism, nihilism, utilitarism, postmodernism, socialism, agnosticism, relativism, plus en hel del andra också.
Det är en djungel av ismer!
Jag blir mer och mer trygg i den kristna trons grunder, för jag märker att alternativen inte kommer med något bättre. Ibland har jag önskat att slippa Gud, för det verkar ju bli så mycket enklare utan honom. Men de teoretiska konstruktionerna om människans förmåga räcker inte, hur goda tankarna än är. Steget mellan teori och praktik är alltför ofta omöjligt att ta. Nu har jag inte ork, tid eller plats att gå in djupare på dess saker, men jag är tacksam för min tro på Gud och modet att faktiskt stå för en gudstro växer. Det är inte oförnuftigt att tro på Gud - det är snarare det mest förnuftiga!
Jag har druckit alldeles för mycket kaffe av dålig kvalité idag, det säger i alla fall min mage till mig just nu. Men mitt förnuft säger mig att jag kommer göra om samma misstag imorgon också, jag har nämligen svårt att hålla mig ifrån kaffetermosen vid fikabordet. Mitt förnuft säger mig också att jag kommer få det svårt att gå upp imorgon - jag måste helt enkelt lära mig att inte skriva blogginlägg klockan 00:50 på natten :P
Så nu ska jag vara förnuftig och låta sömnen invadera vakenheten. Bered väg för John Blund!
Tro
Rummet att vara sig själv i
Han förmår
Men förmår jag?
Svarta moln kretsar på min himmel
Men det är sprickorna som släpper in ljuset
Sanningen är en
Lögnerna är så många
Hur ska jag se utan ögon?
Förstå utan förnuft?
Tiden söker upp mig
Säger att det är försent
Tiden äter upp mig
Lämnar ingenting kvar
Tiden omfamnar mig
Säger, jag är trots allt det enda du har
När jag läser min dikter, slås jag av förundran av att det är mina egna ord (och vad jag i allsin dar tänkte på när jag skrev dom)...
Nu var det inte tänkt att mina dikter skulle uppta detta inlägg - det bara hände sig :)
Kamelot, ett mycket trevligt band, har skrivit Up Through the Ashes, en mycket trevlig låt. Texten i låten går bland annat så här:
before I let you die
you must forgive me
raise me up
up through the ashes
(welcome the paradise you made)
take me on
into the light
give me sign of remorse
I don't need your blood
you will hang on the cross
for playing god
Jesus må vara en stötesten för många - en person som, oavsett vi gillar det eller inte, har påverkat vår historia mer än någon annan. Var korset en skådeplats för ett drama utan förankring i verkligheten - dog Jesus för sin hängivna tolkning av Gud? Eller, var korset platsen där Gud faktiskt dog?
Mänskligheten skriker efter räddning, vi önskar oss ett paradis utan det lidande vi tar del av på jorden. Samtidigt frågar vi oss var räddningen finns, och kanske vi ibland inte accepterar den räddning som erbjuds?
Nästa vecka ska jag undervisa, eller kanske rättare sagt föreläsa, några ungdomar om kristen tro. Men vad ska jag säga? Det blir så mycket prat ibland, så mycket vackra formuleringar och argument. Älskar jag människor om jag håller tyst om min tro? Hur talar jag kärlekens språk, i en djungel av teori och teologi? När jag dör, dör jag för att jag var hängiven att "spela" kristen, eller?
Ibland ber jag Gud att han ska ta ifrån mig min tro, och ge den till dom som tvivlar. Så mycket vilsenhet, så få som visar vägen. Idag gick jag ute i solen och njöt, men jag kunde inte låta bli att ändå undra hur länge - hur länge det ska dröja innan Gud blir synlig i min vrå av världen. Jag landar alltid i nåden, och bönen om förbarmande för oss alla.
Jag minns ett läger jag var ledare på. En kväll fick jag förtroendet att dela lite av min tro. Efteråt log jag och pratade med en kille när en tjej kom fram och frågade mig "tror du på Gud?". Jag svarade ja, varpå hon sa "Efter ikväll gör jag det också". Kan det vara så enkelt? Och måste det samtidigt vara så svårt?
Jag gråter sällan, men när ungdomar visar tecken på tro så är det svårt att inte släppa en tår. Det är nämligen tro som räddar oss, inte kunskap. Önskar att min tro skulle bli lite mer synlig i vardagen - så att den smittar av sig.
Om jag hör en mänsklighet ropa, borde jag inte göra mer för den? Jag landar återigen nåden och bönen om förbarmande över mig själv.
Nu är klockan sen, och jag behöver sömn. Lyssnar på Jerusalems, Jag vill ge dig en blomma: "...kanske att en tår i ögat då där blänker, när han ser att du sa jag och tog emot."
Blandade tankar
Hemma har jag något som skulle kunna kallas för "Adams lilla röda". Det rör sig i och för sig inte om något politiskt, men det är en liten bok med tankar. Lite då och då får jag mina små snilleblixtar, och då tar jag fram min bok och skriver ner dom. Det är alltid kul att gå tillbaka och läsa lite i boken, och ofta blir jag förvånad av de kloka ord jag plitat ner. Sitter och bläddrar lite i boken just nu, och tänkte att jag kunde dela med mig av något från den.
Jag hittade två citat som rör tron på en Gud, vars närvaro sällan är uppenbar:
"Ibland är det som att jag behöver ha en frånvaro från Gud, för att kunna i ett senare skede känna hans närvaro"
"Det är i frånvaron till Gud som hans person blir mer tydlig. Precis som saknaden av en människa uppenbarar vad det är jag saknar hos henne"
Jag tycker det är svårt att leva i en medvetenhet om Guds närvaro, för jag frågar mig vad det är som kännetecknar hans närvaro? En dag önskar jag att jag får se tillbaka på livet, och se hur hans närvaro verkligen var närvarande. Lite som att Gud lät en UV-lampa föras över mitt liv, och avslöjar vad jag inte annars kan se.
Hittade också detta stycke, som kanske är tänkt att vara en dikt? Vet inte vad jag tänkte på när jag skrev det, men nu i efterhand gillar jag ändå stycket, trots att det är lite flummigt :)
"Det finns tre sorters vindar: Den första är kroppens vind. Den visar sig i brisen som smeker din kind, i blåsten som virvlar i ditt hår, i stormen som böjer träden mot marken. Den andra är själens vind. Den visar sig i smärtan när någon rycks ifrån oss, i kärleken när två ögon möts, i glädjen när vänskapen upptäcks. Den tredje är Guds vind. Den visar sig i hoppet du bär inom dig, i viskningarna till ditt samvete, i det lockande från en osynlig verklighet, i längtan efter att finna ditt hem. Den tredje vinden kan föda ett nytt liv inom dig, om du tillåter det. Alla vinder kräver ett viss mått av tro på det osynliga, och all tro börjar med ett stapplande steg uti det okända."
Tolka detta hur du vill...
"Lycka är att möta nåden när man förväntade sig domen"
Kommer ihåg att jag skrev detta när jag försökte definiera lycka. För vad är egentligen lycka?
"Se inte på lidandet, se igenom det. Om lidandet är ett hinder, kan du se på det och bara se ett hinder, men ser du genom det, ser du vad det hindrar."
Har funderat mycket på lidandet och hur det hindrar oss ifrån att tro på Gud och hans godhet/kärlek. Men om inte Gud finns, vad är det då lidandet hindrar? Jag ska inte nu gå in på djupare analyser av lidandet, men idag ser jag ändå på lidandet med tro och hopp om Guds kärlek. Och jag stämmer in i C S Lewis ord: "lidandet är Guds megafon till en döv värld"
"När vi lär oss stå tillsammans i våra tvivel, först då kan vi stå tillsammans i vår tro"
Ibland har jag undrat varför det är innanför kyrkan som man har svårast att tala om tvivel. Är det inte så att vi i mycket finner tron genom att börja i tvivlet? I så fall, hur ska vi som församling kunna dela tron tillsammans om vi aldrig delar med oss av våra tvivel?
Avslutar med detta lilla citat:
"Citat är odödliga!"
Du är fri att inte hålla med mig, men jag måste säga att citat kan ge mer än vad en hel bok kan göra.
Jag får se om jag hittar mer intressanta saker i min bok att dela med mig av. Men detta får räcka för idag.
/Adam
Nostalgiska tillbakablickar
1. Sockiplast
2. Sommar- och jullovsmorgonar
3. Overaller med påhängda vantar
4. Att somna mellan mamma och pappa (att vakna upp under natten var inte lika trevligt, då man insåg att man hade två enorma människor jämte sig. En hårig snarkande pappa och en inte lika snarkande mamma)
5. Stå på pappas fötter och lyftas i takt med att han går
6. Göra snökojor med bröderna
7. Cykla hemma hos morfar
8. Lika i hammocken på farmor o farfars land
9. Sitta i pappas knä när han kör bil
10. Få tablettaskar (av märket Zoo exempelvis) under gudstjänsterna i kyrkan
11. Haklapp (det behövs ibland, men inga i min storlek finns)
12. Att få plats i små utrymmen (underlättar i kurragömma)
13. Mamma som väcker mig på morgonen (även om hon störde min sömn)
14. Sparkcyklar
15. Fritt inträde på Ölands djurpark
16. Den barnsliga tilliten till min pappa (behöver sådant till en annan pappa)
En blick tillbaka till barndomen...
Som min bror uttryckte sig: "känslan av sommarlovsmorgon infinner sig...". Återigen får man drömma tillbaka till barndomens gyllene dagar då kojbyggen, fantasilekar och hejdlösa äventyr var en del av vardagen. Hur behåller man sin förmåga att kunna skapa sig sådana äventyr, nu när man inträtt i vuxenvärlden?
Jag är glad för att jag blivit vuxen, för annars hade jag inte fått förstånd nog att uppskatta barndomen. Mina ständiga tankar på himmelriket gör att jag inte riktigt tappar greppet om en annan värld. Jag bara önskar att den andra världen mer och mer integrerades i denna världen.
Avantasia är en riktigt njutbar orkester, även dom med ett par fötter i en annan värld...
Min fula ovana att skriva långa inlägg ska jag bli av med, och avbryter därför dagens (andra!) inlägg nu!
Jesus och Zoega
Jag älskar att ha en bok vid sängkanten (med risk att jag slagit ner den på golvet under natten) som jag kan öppna ungefär samtidigt som jag öppnar mina ögon. Läste ett kapitel ifrån C S Lewis, Om bön - brev till en vän, och också ett kapitel i Brian D McLarens, En generös radikalitet. Har läst sämre böcker...
Zoega förgyller min förmiddag. Har redan smuttat i mig två koppar. Jag sitter och förbereder mig för att hålla i undervisning till ett läger. Just nu är det pass 2 som gäller, det handlar om Jesus. Frågorna rör sig kring "Har Jesus existerat?", "Vem var Jesus?". Det är inga enkla frågor, för vi har alla redan en åsikt att komma med - och gamla åsikter överger vi inte i första taget.
Ibland är jag rädd för att jag letar "bevis" och bekräftelser för vad jag redan tror och vill tro på. "Vad var det jag sa!", är alltid enklare att säga än "Jag hade fel"...
Men jag säger som Fjodor Dostojevskij (stavas det så?): "Även om jag skulle finna sanningen utanför Kristus, skulle jag stanna kvar hos Kristus". Jesus är inte ett alternativ för mig, han är alternativet jag redan valt. Och hur jag än försöker, kan jag inte lämna honom. Jesus har fångat mitt innersta och jag kan inte annat än dras närmre och närmre mot honom.
När jag nu försöker skriva ner något av värde för de ungdomar som ska lyssna på min undervisning, påminns jag av en bön jag har. Att få möta Gud ännu mer. Frågan om vem Gud är blir ofta teoretisk, det blir till sist enbart en kontaktannons som beskriver någon jag vill möta. Men vi vet ju att kärleken uppstår vid mötet med personen, inte i mötet med kunskapen om personen. På samma sätt vet jag att min tro inte grundar sig i vad jag vet om Gud (däremot växer den i takt med vad jag får veta), utan tron föds i mötet med Gud.
Hur möter jag själv Gud? Och hur kan jag leda andra till ett liknande möte?
Det är ju inte information om jag önskar förmedla, utan erfarenhet av.
Njuter av bra musik - Grace med Mehida, Vårvindar friska med Falconer och albumet II av Axxis
Så var man igång...
Efter en del smärre påtryckningar (både utifrån och inifrån) har jag nu startat min första blogg. Det blir intressant att se vad detta leder till? Förhoppningsvis blir detta en plats där du kan finna något som ger lite näring till vardagen.
Kanske jag lyckas få dig att le, där du sitter framför datorn? Kanske jag förmår ge dig nya perspektiv till gamla tankar? Kanske jag sätter ord på det du aldrig själv lyckats uttrycka? Kanske jag gör dig irriterad - och ursäkten kommer då här.
Oavsett vad, så hoppas jag att min blogg får göra dig berörd på ett eller annat sätt. En blogg utan den effekten, ser jag som en blogg utan någon större mening för sin existens. Så läs, kommentera, begrunda och bli hänförd! ;)
Och var glad...för det kommer mer framöver...
/Adam
