NHL uppdatering
I höstas gav jag en liten inblick över vilka veteraner som valt att fortsätta spela åtminstone en säsong till i NHL. Nu har halva säsongen gått och det är dags att se över hur veteranläget ser ut. Så för dig som är som jag och gillar en massa statistik - läs och njut! Sifforna står för matcher-mål-assist-poäng-utvisningsminuter.
(Om du vill läsa det första NHL-inlägget får du gå till arkivet Juli2008)
Glen Murray , 36, Bruins - Blev utköpt av sitt lag i Juli och karriären ser ut att ha tagit slut.
Markus Näslund, 35, Rangers - 50/15/18/33/26
Vyacheslav Kozlov, 36, Thrashers - 50/16/27/43/24
Keith Tkachuk, 36, Blues - 45/15/16/31/37
Mike Sillinger, 37, Islanders - 7/2/0/2/0
Alexei Kovalev, 35, Canadiens - 48/13/22/35/42
Bryan Smolinski, 37 - Har inte fått ngt nytt kontrakt
Owen Nolan, 36, Wild - 29/12/9/21/15
Roman Hamrlik, 34, Canadiens - 47/2/13/15/38
Bill Guerin, 38, Islanders - 48/14/18/32/50
Scott Niedermayer, 35, Ducks - 51/5/28/33/50
Teemu Selanne, 38, Ducks - 34/14/13/27/12
Doug Weight, 37, Islanders - 38/8/25/33/27
Sergei Zubov, 38, Stars - 10/0/4/4/0 (Är skadad)
Darryl Sydor, 36, Stars - 38/1/7/8/10
Geoff Sanderson, 36 - Väntar på nytt kontrakt
Sergei Fedorov, 39, Capitals - 22/5/10/15/22
Mathieu Schneideer, 39, Thrashers - 37/4/7/11/42
Bobby Holik, 37, Devils - 31/2/3/5/30
Nicklas Lidström, 38, Red Wings - 45/7/25/32/14
Mats Sundin, 38, Canucks - 8/2/1/3/12
Martin Gelinas, 38 - Har börjat spela i Schweiziska ligan
Mike Modano, 38, Stars - 47/14/17/31/24
Jeremy Roenick, 38, Sharks - 28/3/5/8/22
Rod Brind'amour, 38, Hurricanes - 50/8/21/29/20
Joe Sakic, 39, Avalanche - 15/2/10/12/6 (Tillfälligt skadad)
Luke Richardson, 39, Senators - 2/0/0/0/2 (Avslutade karriären tidigt in på säsongen)
Brendan Shanahan, 39, Devils - 5/3/1/4/10
Teppo Numminen, 40, Sabres - 45/2/12/14/20
Mark Recchi, 40, Lightning - 49/11/22/33/16
Gary Roberts, 42, Lightning - 19/2/1/3/16 (Tillfälligt skadad)
Chris Chelios, 46, Red Wings - 9/0/0/0/10
Några av förra listans spelare hann lägga skridskorna på hyllan innan säsongen började, och det är följande:
Dallas Drake, 39
Keith Carney, 38
Stu Barnes, 38
Tony Amonte, 38
Extra roligt är att Claude Lemieux, 43, valde att efter 5 års frånvaro göra comeback. Han har nu hunnit med 3 matcher med San José Sharks, dock har han inte gjort några poäng ännu.
Nödens bön
En av de mest självklara bekännelserna ifrån oss kristna är bekännelsen att bönen har makt, att bönen är viktig. Samtidigt märker jag att en av den mest självklara "bristen" i våra liv är just bönen. Vi verkar prioritera det viktigaste som att det vore mindre viktigt.
Jag önskar inte att detta ska ge dig nytt samvetskval över att du ber "för lite", utan jag hoppas tvärtom skapa längtan till att be mer.
Det finns två olika nyanser av hur bönebristen talar till oss. Den ena är samvetet: som tvingar oss till att be - be för att få det gjort. Det andra är nöden: som tvingar oss till att be - be för att vi inte förmår göra något annat.
Och det är denna nöd jag längtar så mycket mer efter att den ska komma över mig, och oss som kristna. När bönen inte blir det religiösa ok som det idag lätt är, utan när det blir Jesus ok, som är lätt att bära, för det bärs utifrån medlidande för andra - inte av medlidande för sitt eget samvete.
Men hur finner man denna "nödens bön"?
Jesus sa att vi först skulle söka Guds rättfärdighet, och att vi sedan skulle, av konsekvens från det första, få allt det andra också. Det andra får här symbolisera bönesvar, och det första får symbolisera bönen.
Jag tror att vi behöver söka oss närmare Gud och hans ansikte, hans närvaro. Bönesvaren för vår värld och våra medmänniskor vilar i din egen bönekammare. För jag tror att om du och jag kommer närmare Gud, så kommer de människor som rör sig runt oss, oundvikligen också komma närmare Gud.
I Guds närvaro lägs samvetet åt sidan, och i stället fylls vi av Guds hjärtas slag för världen. Och i de slagen ekar medlidandet - och med medlidandett kommer den nöd som "tvingar" dig och mig till att be för världen. Och vi förenas med Guds dröm för hela skapelsen.
Det neutrala samhällets enorma brist
Ännu en gång har mitt arbete fått kritik via en insändare. Ännu en gång beror det på de "religiösa inslag" som finns i vårt arbete. För dig som inte vet - jag arbetar med socialt arbete för ungdomar genom ett projekt som heter "Shalom fält". Projektet är ett samarbete mellan kommun och kyrka, där samtliga inom "golvpersonalen" är personligt kristna. Och det är det som är problemet - enligt insändarskribenten.
Slutsatsen av insändaren är att jag som kristen inte är kvalificerad för att arbeta med utsatta ungdomar. Jag har nämligen en dold agenda - att frälsa ungdomarna, och få fler medlemmar till kyrkan. Missuppfattningen kunde inte vara mer total.
Nu ställer jag mig frågan: hur ska jag som kristen kunna hjälpa andra människor, utan att anklagas för att ha dolda motiv? Det sekulära samhället (och det humanistiska) menar att religionen ska vara en privatsak och att all religiös eller politisk påverkan är felaktig. Samhället måste värna om människans egna förmåga att välja sin väg att gå. Men det sekulära samhället som ska vara så "öppet" och "tolerant" verkar ju mena att kyrkan och religionen inte ska få ha någon plats i det samhället. Det blir ju iaf slutsatsen när kristna socialt arbetande människor kritiseras för sitt arbete - enbart på grunden att de är kristna. Om du är hungrig - spelar det någon roll om handen som ger dig mat sitter på en kristen eller muslimsk eller socialdemokratisk människa?
Allt ska vara så neutralt numera. Men ingen människa kan vara fullständigt neutral. Att vara helt neutral innebär att man inte är någonting. Neutraliteten i sin fullbordan blir ett intet. Även humanisten måste se detta. Alla bär vi på en värdegrund, och det är den grunden som påverkar hur vi lever våra liv. Det insändaren egentligen säger är att den kristna värdegrunden är sämre, för den ska man hålla helt för sig själv - den är inte värd att delas med andra, den är rent av farlig att ge vidare.
Jag undrar om inte det sekulära samhället i slutändan kommer att bli det intoleranta samhället. Alla ska vara likriktade. Hur ska ett sådant samhället kunna värna om människans egna förmåga att välja - samhället har ju eliminerat själv förmågan att välja i och med att det finns inget val att göra.
Jag tänker fortsätta brinna för att stötta människor i min omgivning trots vad andra menar att jag har för agenda. Jag behöver inte predika min kristna tro till de ungdomar jag möter - de möter den nämligen i mina vardagliga handlingar och attityder. Som insändarskribenten skriver så är inte godhet något som exlusivt hör kristen tro till, då tycker jag han kan låta mig få fortsätta vara god - för den godheten behöver ju som sagt inte vara rotad i min kristna tro!
Och om den nu är det, undrar jag varför den skulle vara mindre god än skribentens godhet?
Jesus hemliga budskap
THE SECRET MESSAGE OF JESUS - BRIAN D. MCLAREN
Så var det återigen dags för en ny bokreflektion. Denna gång har jag letat fram 2007 års julklapp från familjen. Av någon outgrundlig anledning har jag inte tagit mig för att läsa denna bok förrän nu. McLaren har genom sina tidigare böcker blivit lite av en favorit.
I denna bok utgår McLaren mycket ifrån Jesus liknelser, och framförallt liknelserna om Guds rike. "Det hemliga budskapet" handlar om riket, och om hur det förmedlas genom liknelser. Och dess liknelser fyller syftet att vi som lyssnar ställs i ett beroende till Jesus - om vi vill förstå hans budskap.
Jesus serverar inte svar. Han stillar inte vår nyfikenhet, utan snarare försöker han skapa mer nyfikenhet. Och detta är väl vad som är att vänta om allting handlar om att ha en relation med Gud. Istället för att ge oss tydliga svar som försäkrar vår kunskap om Gud, så skapar han en längtan i oss att lära känna Gud. Det är en otroligt stor skillnad.
McLarens bok bär på guldkorn för tanken. Den utmanar till att förändra sina perspektiv, och den ger tydliga riktlinjer för att omsätta förnyade tankegångar till praktik.
Samtidigt så märker man att McLaren lever i ett formande och en ödmjukhet. Detta är inte en bok som säger: så här är det, utan den uttrycker sig mer med: kan det vara så här?
Personligen gillar jag McLarens tidigar böcker mer, men det är för att dom behandlar lite mer filosofiska och existensiella frågeställningar. Denna bok är mer vardaglig och praktiskt - och därmed antagligen otroligt mycket viktigare :)
Läsvärd och tänkvärd, och inbjudande till samtal och reflektion. Så summerar jag denna bok. Och har du aldrig läst något av McLaren så tycker jag definitivt det är dags att börja göra det.
Autumnal
DARK MOOR - AUTUMNAL
Jag såg fram emot Dark Moors nya skivsläpp med stor förväntant. Deras senaste var nämligen en av 2007 års största positiva överraskningar. Men lever Autumnal upp till samma nivå? Nej, det gör den inte, åtminstone inte vid en första genomlyssning.
Denna gång har Dark Moor kryddat på med än mer orkestrala inslag, och tappat lite av senaste skivans medryckande refränger. Låtarna krämar på för fullt med episkhet och svulstighet, istället för, i mitt tycke, satsa på fler "rena" refränger.
Men detta är långt ifrån dåligt, det blir bara en aningens enformigt. Inledningen på skivan heter "Swan Lake" och är ett annorlunda val av öppningsspår, då detta visar sig vara skivans epos, och vad jag anser en perfekt låt att avsluta med. Därefter kommer "On the Hill of Dreams" som är midtempo med alldeles lagom mängd körer och svulst. Följer gör "Phantom Queen" som börjar lovande men mynnar ut i en låt som vill lite för mycket.
"An End So Cold" är skivans bästa spår. Vackert och smäktande. "Faustus" drar igång hastigheten lite, men refrängen är enbart kör, och för lite refräng.
Andra halvan på skivan lägger mer krut på låtarna. Nu kommer dubbeltrampet igång på allvar. Det börjar med "Don't Look Back" och fortsätter med "When The Sun Is Gone". Två låtar som hör till de bättre på skivan, båda har kanonrefränger. "For Her" känns lite som musikal, och bryter av bra i och med det.
Sen kommer "The Enchanted Forest" som inte riktigt lyckas, utan känns som lite utfyllnad. "The Sphinx" väljer hög fart, men lyckas inte beröra fullt ut. Avslutande spåret är "Fallen Leaves Waltz" och är ett instrumentalt stycke som börjar och slutar kanon, men mittenpartiet skulle kunna vara bättre.
Som summering kan sägas att Dark Moor lyckas skapa sig ett eget sound, och de står för något av det bättre som släpps inom Power/Symphonic Metal och dess subgenres. Denna gång blir det mer än godkänt, inget mästerverk, fast samtidigt så är det orättvist att jämföra alltför mycket med deras förra skiva Tarot.
Men, och det är inte ett litet men, denna gång har de lyckats ta fram ett av de mest inbjudande skivomslagen på länge - något de inte lyckades med på deras förra skiva.
Frånvarons längtan
Gud verkar vara frånvarande.
Ändå är det närvaro som Gud erbjuder. Det finns en spänning i sökandet efter/närmre Gud. Gud är tyst. Beror det på att jag sällan själv är det?
Gud gömmer sig. Eller är det jag som förväxlat mitt gömställe med ett hem?
"Guds rike är nu här". Jag kan inte låta bli att förundras över Jesu egna ord. Lite senare säger han: "Guds rike kommer inte så att man kan se det med ögonen". Guds rike står för paradoxen av närvaro genom frånvaro.
Guds rike finns mitt ibland oss, mitt i den gråa och trista vardagen. Det kanske inte är tydligt, men poängen är heller inte tydlighet.
Poängen är längtan. Guds rike viskar om sin närvaro, det gör sig känt genom dett lilla och obemärkta. Guds rike talar inte till våra ytliga behov, utan till vår inre längtan. Guds rike kan inte fångas, även om vi längtar efter det. Guds rike avslöjar sig bara tillräckligt mycket - för att vi ska fångas av det. Vi känner doften, men vi når aldrig fram till blomman. Vi hör tonerna, men vi lyckas aldrig finna symfonin.
Guds rike, i oss, splittrades av synden. Nu är riket skärvor som vi bit för bit finner. Och varje bit avslöjar mer av helheten, och varje bit ger oss större längtan till att finna nästa. Gud är nära, han är mitt ibland oss, men han är varken här eller där. Utan han är.
Jag är tacksam för hans frånvaro. För mitt i den finner jag spåren efter hans rike. Spår som när min längtan, spår som för mig framåt. Och en dag kommer jag finna symfonin. En dag ska portarna öppnas på vid gavel.
Jag har en dröm
"Jag har en dröm"
Orden är välkända. Martin Luther King hade verkligen en dröm, och den har till stor del slagit in. King fick dock själv aldrig se det.
Jag tror också att Gud en gång yttrade dessa ord. Det var strax därefter som Gud skapade världen och människan. Det var så allting började, och drömmar slår in genom att något tar sin början.
Men för att Guds dröm skulle kunna slå in till fullo var Gud tvungen att ge oss frihet. Frihet att kunna välja, frihet att kunna bruka, frihet att kunna gensvara. Och en dröm som har sin rot i kärleken måste innebära en verklighet som har sin rot i friheten.
För att Guds dröm ska kunna bli sann så behöver han oss människor. På samma sätt tror jag att Gud även lagt ner förmågan hos oss att drömma. Saken är den att våra drömmar behöver Gud för att de ska förverkligas. Gud och människa söker därför varandra.
Problemet är att relation Gud-människa blev bruten. Och Gud blev tvungen att själv bli människa för att återknyta våra drömmar. Och det är detta som är evangelium: att din och min dröm kan komma hem igen, komma hem och finna sin vila i Guds dröm.
Kristen tro är inte ett regelverk. Kristen tro är Guds dröm som så sakteliga håller på att förverkligas. Och samtidigt förstår vi under det att det sker, att vår dröm också håller på att förverkligas. Det är en enda stor kärlekssaga, där Gud älskar ovillkorligt, och där vi mer och mer förstår att vi är älskade.
Pärlan i åkern
Som människor måste vi finna en grund att bygga våra liv på. Idag funderade jag på varför jag är kristen, och svaret jag gav mig själv var att jag i historien om Jesus funnit en grund som håller. Jag har ställt Jesus mot väggen, och adresserat mina tvivel till honom. Men jag har inte förmått komma förbi honom. Jesus håller. Alternativa lösningar kommer inte med tillfredsställande svar, utan tvärtom, lyckas de snarare bekräfta vad jag tvivlar på. Därför är min grund det budskap som Jesus kom till jorden med.
Och det budskapet var inte primärt, som många tror, att vi människor, genom att tro, får komma till himmelen när vi dör. Nej, Jesus budskap var att Guds rike (himmelriket) i honom redan har kommit till jorden.
Vi frestas alltid att förändra ramen för våra liv, istället för att försöka forma våra liv utefter den ram som finns. Resultatet är att allting kan bytas ut och bli ersatt, med resultatet att ingeting egentligen kan vara beständigt. Vi försöker inte bygga på en grund, utan vi försöker ständigt bygga en ny grund.
Min grund är att Guds rike är mitt ibland oss, och att vara kristen är att försöka lära sig leva som medborgare i det riket. Eller uttryckt på ett annat sätt: Gud dansar, och att vara kristen är att försöka delta i den dansen och följa stegen.
Och detta är det glada budskapet (evangelium), att Guds rike (himmelriket) inte är något som hör framtiden till, utan något som gäller nu och här. Riket arbetar inifrån och ut, det börjar i det lilla, det ödmjukar sig för att tjäna, det viskar idag - för att en dag ropas ut från taken.
Till sist inser jag att det som bäst beskriver min tro kan summeras i denna enkla trossats: "Jesus håller"
Historien om ett porträtt
Jag tänker mig att vi som kristna är kallade till att vara porträttörer (heter det så?). Vi är kallade att fatta tag om penseln och måla bilden av Gud.
Känslan är att många av de människor jag möter som tvivlar på Gud, bär på en gudsbild som inte stämmer. Många avfärdar Gud pga ett dåligt porträtt. Men det är ju konstnären man borde avfärda, inte modellen.
Samtidigt så är det svårt att måla bilden av Gud. Men vi behöver lära oss att ha blicken fokuserad på den vi försöker avbilda. Många gånger flackar blicken och gör att vi målar av helt andra saker (oftast hamnar blicken på en spegel, och vi målar av oss själva). Det är då inte konstigt att människor inte finner någon större tro på Gud.
Men även om detta framstår som en uppgift som enbart främjar sanningsrelativismen, och skapar spänning när det kommer till tolerans för individens sätt att måla, så verkar detta vara den väg Gud önskar att vi ska vandra. Och det är visserligen den väg där risken för att, ursäkta uttrycket, ge Gud ett dåligt ansikte, så är det samtidigt den enda vägen där Gud kan vara försäkrad över att han kan bli avbildad och samtidigt ge oss utrymme för personlighet, stil och kreativitet. För det är ju ändå så att Gud har enbart gett oss två saker: modellen och ramen, allt annat är "en skapelse".
G.K. Chesterton uttryckte något liknande när han skrev:
"Hur kan vi göra så att konstnären förblir missnöjd med sina tavlor utan att han blir totalt missnöjd med sin konst? Hur kan vi göra så att en man alltid är otillfredsställd med sitt arbete, ändå alltid tillfredsställd av att arbeta? Hur kan vi försäkra oss om att porträttmålaren kastar ut porträttet genom fönstret i stället för att välja det naturliga och mer mänskliga att kasta ut modellen genom fönstret?"
Ett tal om tal
Ibland undrar jag om jag inte talar illa, eller med ren svenska - snackar skit. Det är, så att säga, den breda vägen, att tala om det negativa hos andra. Den smala vägen är därmed när man lyfter upp det goda hos varandra istället.
Jag har märkt i mitt eget liv att "skitsnacket" inte grundar sig i att jag vill tala illa om andra, utan mer i att jag inte vill tala illa om mig själv. Det underförstådda budskapet när jag talar nedsättande om en annan, är att lyfta fram att jag inte är så själv. Och det måhända är sant, men sanning ska alltid paketeras och levereras på ett sunt och riktigt sätt. Skitsnack är helt enkelt ett sätt att blanda sanningen med ett snedvridet perspektiv (det påmminner lite som när man tar kort på sig själv i dunkelt ljus, och ser snyggare ut enbart för att detaljerna inte syns).
Hur som helst så känner jag själv att jag måste förnya mig mer när det gäller mitt tal. Tungan är som bekant en eld, och en dag kommer den elden att inte kunna kontrolleras, och då blir det till en brand.
Preach the Gospel
"De som nu hade skingrats gick omkring och predikade evangeliet."
(Apg 8:4)
Jag fastnade för denna vers när jag läste mitt kapitel i Bibeln idag. Upprinnelsen till versen är att församlingen i Jerusalem precis har utsatts för förföljelse, och merparten av dess "medlemmar" har skingrats utöver landet. Det som slog mig var att de som skingrats inte gick och gömde sig, och sörjde över sina omständigheter, utan de började helt enkelt predika på nya platser.
Hur hade jag agerat? Församlingen idag är ofta ens andliga trygghet (vilket är bra), men denna trygghet tenderar vila på att pastorn predikar ordet och att kyrkan har sina verksamheter. Med andra ord: vår andliga trygghet lutar sig mot församlingens former, inte mot församlingens huvud - Kristus.
Det är som att församlingen bär oss, inte att vi bär på församlingstänket i våra hjärtan. En förskingring skulle omkullkasta en hel del tror jag.
Min bön är, att jag i mitt liv, ska predika (om det nu är med ord eller gärningar) evangeliet oavsett omständighet. För det är väl så att anden är inom oss, inte innanför kyrkans väggar (även om anden även huserar där också)??
Simply Christian
Simply Christian - Why Christianity Makes Sense
N.T. Wright
Läste ut denna bok för några veckor sedan. Jag fångades av bokens inbjudande layout, som försiktigt åberopar en stunds kaffedrickande i gungstolen - vilken tur att jag äger både kaffe och gungstol! Men den fångade även mitt intresse för att den är skriven av en britt och att boken jämförts med C.S. Lewis klassiker, Kan man vara kristen?, också det en brittisk författare.
Författaren försöker i denna bok påvisa Guds existens genom att peka på att det finns ett eko av en röst i denna vår värld, och vi ser det genom vårt rop efter rättvisa, törsten efter andlighet, behovet av gemenskap och det vackra i världen. Wright menar att inom alla dessa områden upptäcker vi en brist och ett sökande, som att vi letar oss fram till en källa till allting - och den källan menar Wright är Gud - och den Gud som uppenbarat sig själ i Jesus Kristus.
Efter att ha vikt ut spelplanen ägnar Wright sin tid åt att förklara Kristus i ljuset av den judiska historien om messias, och därefter avslutar han med att spegla kristendomen i ljuset av Kristus.
"The difficulty is that speaking of God in anything like the Christian sense is like staring into the sun. It's dazzling. It's easier, actually, to look away from the sun itself and to enjoy the fact that, once it's well and truly risen, you can see everything else clearly."
Detta tycker jag belyser (!) vad det handlar om att försöka förklara Gud. Gud själv går inte att beskåda, utan att vända bort blicken - det handlar om att låta sig beskåda världen och se Gud genom allting annat.
Denna bok var för mig ytterliga ett vedträ på elden för mitt intresse i att försöka finna perspektiv och nyanser av min kristna tro. Boken stärkte helt klart min tro, och den gav mig mer längtan efter att komma igång mer med mitt egna skrivande.
För dig som ställer frågor om kristen tro så rekommenderar jag boken, men den kan uppfattas som lite luddig på sina håll och en aningens repeterande. Men Wright är en författare jag nog ska försöka hitta lite fler böcker med, och hoppas att någon av hans böcker snart ska översättas till svenska.
Ett bra citat från boken som får avsluta denna korta recension:
"Faith can't be forced, but unfaith can be challenged."
Jesus är inte helt fel...
Det var ett tag sedan jag skrev sist. Skälet är enkelt: jag har inte haft tillgång till dator den senaste veckan, eller tid för att skriva om jag nu hade haft en dator. Men nu är vardagen tillbaka som den brukar, och det är dags att sparka igång bloggen för detta året också.
Nyåret har verkligen varit en höjdare. Gud är god, och trofast, det är summeringen av nyårsveckan. Att komma tillsammans med så många härliga människor och ägna dagarna åt gemenskap och bön, är verkligen trosstärkande. Sen har jag fått se hur en sådan gemenskap lämnar avtryck hos ungdomar, och människor som på ett eller annat sätt får ta del av den. Jag ser fram emot ett nytt år, och vad det kommer att innebära. Ett vet jag: det kommer att innebära fortsatt arbete för ungdomar i min stad, och ett fortsatt utgivande av det lilla jag har. Det dyrbaraste jag kan ge till andra människor är min tid. Tiden kan man välja att enbart spendera på sig själv, eller så kan tiden bli ett forum där man bjuder in andra att delta. Nyåret har tydligt visat mig att hur jag förvaltar tiden avgör hur mkt Gud kan uppenbara sig för de människor som finns i min närhet.
Har även läst ut två böcker. Den ena ger jag en rapport om lite senare, den andra tänkte jag skriva lite om här och nu. Jag har läst Evangelium enligt Gunnar, av Knut Tveitereid. Jag sträckläste den, och det visade sig vara en liten lättläst bok med många intressanta tankegångar. En perfekt bok att ge till en ungdom som undrar vad kristen tro handlar om. Men boken saknar det djup som jag själv letar efter när jag läser. Men ibland måste även jag ta tid till att läsa dess typer av böcker, det är vitaliserande för min läsning i stort. Det fungerar lite som när man äter finmat, det är gott och dyrt varje gång, men ibland behöver vi alla gå till donken och köpa oss en meny, bara för att uppskatta det fina lite mer - men också för att lära oss uppskatta det lite enklare alternativet.
Boken är i vilket fall som helst en bok som inspirerar till att leva vardagen, och inte ta allting på största allvar. Och kanske är det så, att när man tar sin kristna tro och Jesus på just största allvar - så är det just vardagen som hamnar i fokus? Stora kampanjer och events till all ära, men det är på ställen som mataffärskön som tron allra mest utmanas till att bli påtaglig. När tusen människor under samma tak tillber Gud är det enkelt att falla in i samma linje, men när den grå vardagen tydligt verkar visa att Gud är långt borta, det är då den kristna tron formas som allra mest.
Och Evangelium enligt Gunnar blir en titel som vänder sig tillbaka till mig och frågar: hur ser evangelium ut när man möter Adam?
Till sist önskar jag alla som jag missat, ett riktigt gott nytt år!
Nyåret har verkligen varit en höjdare. Gud är god, och trofast, det är summeringen av nyårsveckan. Att komma tillsammans med så många härliga människor och ägna dagarna åt gemenskap och bön, är verkligen trosstärkande. Sen har jag fått se hur en sådan gemenskap lämnar avtryck hos ungdomar, och människor som på ett eller annat sätt får ta del av den. Jag ser fram emot ett nytt år, och vad det kommer att innebära. Ett vet jag: det kommer att innebära fortsatt arbete för ungdomar i min stad, och ett fortsatt utgivande av det lilla jag har. Det dyrbaraste jag kan ge till andra människor är min tid. Tiden kan man välja att enbart spendera på sig själv, eller så kan tiden bli ett forum där man bjuder in andra att delta. Nyåret har tydligt visat mig att hur jag förvaltar tiden avgör hur mkt Gud kan uppenbara sig för de människor som finns i min närhet.
Har även läst ut två böcker. Den ena ger jag en rapport om lite senare, den andra tänkte jag skriva lite om här och nu. Jag har läst Evangelium enligt Gunnar, av Knut Tveitereid. Jag sträckläste den, och det visade sig vara en liten lättläst bok med många intressanta tankegångar. En perfekt bok att ge till en ungdom som undrar vad kristen tro handlar om. Men boken saknar det djup som jag själv letar efter när jag läser. Men ibland måste även jag ta tid till att läsa dess typer av böcker, det är vitaliserande för min läsning i stort. Det fungerar lite som när man äter finmat, det är gott och dyrt varje gång, men ibland behöver vi alla gå till donken och köpa oss en meny, bara för att uppskatta det fina lite mer - men också för att lära oss uppskatta det lite enklare alternativet.
Boken är i vilket fall som helst en bok som inspirerar till att leva vardagen, och inte ta allting på största allvar. Och kanske är det så, att när man tar sin kristna tro och Jesus på just största allvar - så är det just vardagen som hamnar i fokus? Stora kampanjer och events till all ära, men det är på ställen som mataffärskön som tron allra mest utmanas till att bli påtaglig. När tusen människor under samma tak tillber Gud är det enkelt att falla in i samma linje, men när den grå vardagen tydligt verkar visa att Gud är långt borta, det är då den kristna tron formas som allra mest.
Och Evangelium enligt Gunnar blir en titel som vänder sig tillbaka till mig och frågar: hur ser evangelium ut när man möter Adam?
Till sist önskar jag alla som jag missat, ett riktigt gott nytt år!
