Status: Ikon
Min bror och jag har en ny idol - Tommy Söderberg, vår forna tränare för fotbollslandslaget. Kolla in detta klipp, han är så helskön, och nog saknar man honom lite...
http://www.youtube.com/watch?v=sxhQeMpwmyc (Klippet börjar på 1:30)
http://www.youtube.com/watch?v=sxhQeMpwmyc (Klippet börjar på 1:30)
Midsommar
Idag är det midsommar. Från och med nu blir dagarna mörkare. Men bara för ett tag. Jag har inte tänkt fira midsommar, åtminstone inte mer än andra dagar på året. Jag har tänkt ta det lugnt, för midsommar råkar infalla sig under min första semestervecka, och den veckan ska bevaras helig. Heligt lugn är devisen.
Efter att ha vaknat idag gick jag ner till stadskärnan, på vägen insåg jag att det högst troligt inte kommer att vara speciellt många fik öppna idag - mina farhågor blev besannade. Det hela slutade med att jag tog min väska och gick till en thairestaurang och åt middag och drack dagens första två koppar kaffe. Fick en bokidé: "Konsten att äta ute själv, utan att känna sig uttitad och annorlunda". Antagligen lär den boken aldrig bli mer än en idé.
Gick sedan en lång omväg för nästa destination, det café jag just nu närvarar och skriver detta på. Det är ganska roligt att fundera kring de tankar man har när man går omkring ensam på gatorna. Jag, åtminstone, blir nästan lite enstörig. Lite av en kuf som stryker omkring. Det här med ensamhet är lite motsägelsefullt. Ensamheten är inte alltid välkomnande, men i många lägen är den en tillflyktsort.
Jag har en naiv syn på att vara ensam: jag vill lite vara den svåråtkomlige, svårdefinierade mannen som verkar bära på många hemligheter. Men jag vill vara svåråtkomlig för att andra ska se mig, svårdefinierbar för att andra ska försöka förstå mig - vara ensam för att ha gemenskap. Antagligen har jag sett alldeles för många filmer som målar upp denna mansbild (samtidigt kanske filmerna gör detta för att denna bild finns inom oss?). Men vem vill inte vara en nutidens Lucky Luke? En nutidens Johannes Döparen kanske (med tanke på att midsommar är tiden då kyrkan firar hans födelse)?
Men jag vill på något sätt inte vara förenad med allt som pågår i världen, utan bara vara mitt ibland allting. Tillräckligt tydlig för att upptäckas, men ändå diffus för att undgå att infångas. Eller så är jag bara en inbiten dagdrömmare som önskar att alla drömmar skulle bli verklighet, men en som samtidigt inte önskar att få vakna upp?
I vilket fall - glad midsommar på er!!
Efter att ha vaknat idag gick jag ner till stadskärnan, på vägen insåg jag att det högst troligt inte kommer att vara speciellt många fik öppna idag - mina farhågor blev besannade. Det hela slutade med att jag tog min väska och gick till en thairestaurang och åt middag och drack dagens första två koppar kaffe. Fick en bokidé: "Konsten att äta ute själv, utan att känna sig uttitad och annorlunda". Antagligen lär den boken aldrig bli mer än en idé.
Gick sedan en lång omväg för nästa destination, det café jag just nu närvarar och skriver detta på. Det är ganska roligt att fundera kring de tankar man har när man går omkring ensam på gatorna. Jag, åtminstone, blir nästan lite enstörig. Lite av en kuf som stryker omkring. Det här med ensamhet är lite motsägelsefullt. Ensamheten är inte alltid välkomnande, men i många lägen är den en tillflyktsort.
Jag har en naiv syn på att vara ensam: jag vill lite vara den svåråtkomlige, svårdefinierade mannen som verkar bära på många hemligheter. Men jag vill vara svåråtkomlig för att andra ska se mig, svårdefinierbar för att andra ska försöka förstå mig - vara ensam för att ha gemenskap. Antagligen har jag sett alldeles för många filmer som målar upp denna mansbild (samtidigt kanske filmerna gör detta för att denna bild finns inom oss?). Men vem vill inte vara en nutidens Lucky Luke? En nutidens Johannes Döparen kanske (med tanke på att midsommar är tiden då kyrkan firar hans födelse)?
Men jag vill på något sätt inte vara förenad med allt som pågår i världen, utan bara vara mitt ibland allting. Tillräckligt tydlig för att upptäckas, men ändå diffus för att undgå att infångas. Eller så är jag bara en inbiten dagdrömmare som önskar att alla drömmar skulle bli verklighet, men en som samtidigt inte önskar att få vakna upp?
I vilket fall - glad midsommar på er!!
Letar efter skrivro
På måndag åker jag hem (ja, jag kallar det fortfarande hem) till Norrköping för en vecka. Det ska bli skönt. Det blir en vecka där jag kommer ta varje dag som den kommer. Jag har bara "lovat" några få att jag ska träffa dom...
Min första prioritet under denna vecka är att skriva. Jag har tre veckor ledigt denna sommar. Mitt mål är att under dessa veckor skriva så mycket jag förmår. Inte för att få färdigt material till en ny bok, men för att få grundmaterial för att bygga något utifrån. Jag hoppas att jag verkligen får en vecka fylld av inspiration och ledning av Gud - det behövs nämligen. Och sen vill jag inte enbart skriva en massa mänskligt pladder i skriftlig form, att vara ledd av Gud är en bra garanti för att sådant inte hamnar på pappret.
Lyssnar på Volbeat, ett band jag fastnat för på sistone. Deras musik är metalliskt charmig. Det gillar jag.
För smakprov, klicka på denna länk:
http://www.youtube.com/watch?v=eclMypNggQQ
Inhandlade två filmer denna vecka. Har jag blivit materialist? Jag har ju ändå sett filmerna innan. Hur som helst, det var två filmer jag ansåg värda att inhandla - de liksom har något att säga och får åtminstone mitt lilla hjärta att bulta lite extra, och det sätter igång verksamheten i knoppen.
Den första filmen jag såg var Little Miss Sunshine. En film som egentligen målar upp en bild av en ganska tragisk familj, men lyckas ändå väva ihop denna familj till att landa i ett skönt lyckorus. En film som får mig att längta efter roadtrips, familjemiddagar och vardagens små bitterljuva upplevelser.
Den andra filmen var Dagboken. Romantiska filmer kanske man inte ska se ensam. Men jag tror ändå att det är på något sätt det bästa sättet för mig att hantera romantiken. Filmen får mig att fundera mycket på kärleken - och jag landar i att kärleken för mig kan beskrivas med ett ord: sökande. Kärleken är två typer av sökande. Det ena är ett sökande som vill bli besvarat, det andra är ett sökande som vill finna en plats att ta sitt språng ifrån. Och det hela påminner mig om sökandet efter Gud, som är precis likadant under många av mina dagar. Nu tänkte jag inte ägna detta inlägg åt mina komplexa tankar kring kärlek, det finns nog för lite utrymme för det. Jag nöjer mig med att vara nöjd över två bra filmer, som gett mig något att fundera på, och förhoppningsvis något som tar steget ifrån teori till praktik.
Min första prioritet under denna vecka är att skriva. Jag har tre veckor ledigt denna sommar. Mitt mål är att under dessa veckor skriva så mycket jag förmår. Inte för att få färdigt material till en ny bok, men för att få grundmaterial för att bygga något utifrån. Jag hoppas att jag verkligen får en vecka fylld av inspiration och ledning av Gud - det behövs nämligen. Och sen vill jag inte enbart skriva en massa mänskligt pladder i skriftlig form, att vara ledd av Gud är en bra garanti för att sådant inte hamnar på pappret.
Lyssnar på Volbeat, ett band jag fastnat för på sistone. Deras musik är metalliskt charmig. Det gillar jag.
För smakprov, klicka på denna länk:
http://www.youtube.com/watch?v=eclMypNggQQ
Inhandlade två filmer denna vecka. Har jag blivit materialist? Jag har ju ändå sett filmerna innan. Hur som helst, det var två filmer jag ansåg värda att inhandla - de liksom har något att säga och får åtminstone mitt lilla hjärta att bulta lite extra, och det sätter igång verksamheten i knoppen.
Den första filmen jag såg var Little Miss Sunshine. En film som egentligen målar upp en bild av en ganska tragisk familj, men lyckas ändå väva ihop denna familj till att landa i ett skönt lyckorus. En film som får mig att längta efter roadtrips, familjemiddagar och vardagens små bitterljuva upplevelser.
Den andra filmen var Dagboken. Romantiska filmer kanske man inte ska se ensam. Men jag tror ändå att det är på något sätt det bästa sättet för mig att hantera romantiken. Filmen får mig att fundera mycket på kärleken - och jag landar i att kärleken för mig kan beskrivas med ett ord: sökande. Kärleken är två typer av sökande. Det ena är ett sökande som vill bli besvarat, det andra är ett sökande som vill finna en plats att ta sitt språng ifrån. Och det hela påminner mig om sökandet efter Gud, som är precis likadant under många av mina dagar. Nu tänkte jag inte ägna detta inlägg åt mina komplexa tankar kring kärlek, det finns nog för lite utrymme för det. Jag nöjer mig med att vara nöjd över två bra filmer, som gett mig något att fundera på, och förhoppningsvis något som tar steget ifrån teori till praktik.
Citatkavalkad - 1
Citat är något av det roligaste jag vet. Ett fyndigt citat kan få mig att tappa andan. Ett roligt citat ger alltid ett leende på läpparna. Ett tänkvärt citat kan utmana och förmana till det bättre. Jag hävdar att ett citat kan säga och lära mer än vad en hel bok förmår. Ja, faktum är att en bok med samlade citat bär på mer lärdomar än vad ett helt bibliotek rymmer.
I brist på eget material (och egna citat känns lite konstigt att lägga upp) här på bloggen, kommer jag då och då att servera er några citatkavalkader av olika varianter. Denna gång har jag kommit över några Woody Allen citat. Man undrar var han får allting ifrån. Jag har tagit mig friheten att översätta citaten. Kanske det är fel av mig. Kanske inte.
"Som poeten sa: "Endast Gud kan skapa ett träd" - Troligtvist därför att det är så svårt att komma på hur man ska få fast barken"
"Hur kan jag tro på Gud när jag senast förra veckan fastnade med tungan i en elektrisk skrivmaskin?"
"Jag kan inte lyssna för mycket på Wagner. Jag börjar få sådan längtan efter att erövra Polen"
"Jag är förbluffad över att folk vill "förstå" universum, när det är tillräckligt svårt att hitta rätt i Chinatown"
"Den mesta av tiden har jag inte speciellt mycket kul. Under resten har jag inte kul alls"
"Tänk om ingeting existerar och vi är alla med i någons dröm? Eller ännu värre, tänk om det endast är den feta mannen på tredje raden som existerar?"
"När jag blev kidnappad, tog mina föräldrar vara på tillfället. De hyrde ut mitt rum"
"Han var så deprimerad, han försökte ta självmord genom att andas intill en Armenier"
"Jag tror att det finns något där ute som bevakar oss. Tyvärr så är det regeringen"
"Jag misslyckades med att komma med i shacklaget pga min längd"
"Jag har dåliga reflexer. En gång blev jag överkörd av en bil som sköts på av två killar"
"Jag hade en förskräcklig utbildning. Jag kom in på en skola för emotionellt störda lärare"
"Jag är väldigt stolt över min fickguldklocka. Min farfar sålde den till mig på sin dödsbädd"
"I mitt hus är jag chefen. Min fru är enbart beslutsfattaren"
"En kille körde in i min stötfångare, och jag sa till honom: "var fruktsam och föröka dig". Men inte med dom orden"
"Maten här är hemsk. Och portionerna är alldeles för små"
"Tiden är naturens sett att förhindra att allt ska hända samtidigt"
"Det är tre saker som det judiska folket tillber: Gud, kinamat och vägg till vägg mattläggning"
"Jag tror inte på ett liv efter detta. Men jag tar ändå med mig ett extra par underkläder"
"Inget värt att veta kan förstås av förståndet"
Och varför inte avsluta med två klassiska citat av denne man. Det ena får jag väl tillägna Jona.
"Jag är inte rädd för att dö, jag vill bara inte vara med när det händer"
"Min fru är väldigt barnslig. När jag badar kommer hon alltid in och sänker mina båtar"
Woody Allen
I brist på eget material (och egna citat känns lite konstigt att lägga upp) här på bloggen, kommer jag då och då att servera er några citatkavalkader av olika varianter. Denna gång har jag kommit över några Woody Allen citat. Man undrar var han får allting ifrån. Jag har tagit mig friheten att översätta citaten. Kanske det är fel av mig. Kanske inte.
"Som poeten sa: "Endast Gud kan skapa ett träd" - Troligtvist därför att det är så svårt att komma på hur man ska få fast barken"
"Hur kan jag tro på Gud när jag senast förra veckan fastnade med tungan i en elektrisk skrivmaskin?"
"Jag kan inte lyssna för mycket på Wagner. Jag börjar få sådan längtan efter att erövra Polen"
"Jag är förbluffad över att folk vill "förstå" universum, när det är tillräckligt svårt att hitta rätt i Chinatown"
"Den mesta av tiden har jag inte speciellt mycket kul. Under resten har jag inte kul alls"
"Tänk om ingeting existerar och vi är alla med i någons dröm? Eller ännu värre, tänk om det endast är den feta mannen på tredje raden som existerar?"
"När jag blev kidnappad, tog mina föräldrar vara på tillfället. De hyrde ut mitt rum"
"Han var så deprimerad, han försökte ta självmord genom att andas intill en Armenier"
"Jag tror att det finns något där ute som bevakar oss. Tyvärr så är det regeringen"
"Jag misslyckades med att komma med i shacklaget pga min längd"
"Jag har dåliga reflexer. En gång blev jag överkörd av en bil som sköts på av två killar"
"Jag hade en förskräcklig utbildning. Jag kom in på en skola för emotionellt störda lärare"
"Jag är väldigt stolt över min fickguldklocka. Min farfar sålde den till mig på sin dödsbädd"
"I mitt hus är jag chefen. Min fru är enbart beslutsfattaren"
"En kille körde in i min stötfångare, och jag sa till honom: "var fruktsam och föröka dig". Men inte med dom orden"
"Maten här är hemsk. Och portionerna är alldeles för små"
"Tiden är naturens sett att förhindra att allt ska hända samtidigt"
"Det är tre saker som det judiska folket tillber: Gud, kinamat och vägg till vägg mattläggning"
"Jag tror inte på ett liv efter detta. Men jag tar ändå med mig ett extra par underkläder"
"Inget värt att veta kan förstås av förståndet"
Och varför inte avsluta med två klassiska citat av denne man. Det ena får jag väl tillägna Jona.
"Jag är inte rädd för att dö, jag vill bara inte vara med när det händer"
"Min fru är väldigt barnslig. När jag badar kommer hon alltid in och sänker mina båtar"
Woody AllenRäkmackan Zachrisson
Enbart pga mitt inlägg om Bo "Bosse" Hansson så fastnade jag i sportgrodeträsket - ett träskt det är väldigt angenämt att tillbringa sin tid i visserligen - och nu har det blivit dags att damma av några härliga ordstäv från en annan legend - Göran Zachrisson!
Göran Zachrisson kan beskrivas med ordet flum och periferisk. Göran Zachrisson är mannen med den oberäkneliga tungan som alltid levererar godbitar. Göran Zachrisson är nog den enda anledningen till att jag skulle kunna tänka mig se på golf.
"Det är här man har räknat ut att Buffalo Bill satt och fiskade på kvällen"
"Det är ovanligt att golfspelare kommer ifrån London. Där finns ju så mycket annat att göra som t.ex. äta hamburgare"
"Där går han med den där glassen han velat ha hela dagen. Nej, det var en macka!"
"Flaggan ser vit ut... det är den faktiskt"
"Gräset kan bli stressat och då kan det dö"
"Han svingar som en sockerbit i en telefonkiosk"
"Han sökte en oönskad vattenkontakt. Vilket framgår av denna repris."
"Nu står han där och ser ut som en bläckfisk som nyss fallit ner från ett träd."
"Och här ser vi Billy Mayfair, mannen med det gammalmodiga signalementet"
"Vad är det de har där? En trasig pool? Ska de flyga iväg med den?"
"Hunden där kan heta Bob, eller Montgomerie. Jag tror att den heter Bob. Den vill nog helst springa på stranden."
"Här står höjdarna och pratar utanför klubbhuset. Men... är det inte en såsfläck på slipsen?"
"Seve står och väntar... flaggan är där... greenen är där... publiken är där... vad väntar han på?"
"Det är förmodligen fler svenskar som bor i Minnesota än i hela Sverige."
"Det var en gång en kille i Schweiz som tog i så mycket när han slog att han svimmade... eller hur var det nu igen. Är det kanske bara jag som suttit och tänkt detta, eller drömt?"
"Det är jobbigt för de här Nya Zeeländarna. Det är ju på andra sidan jorden. Jag försöker räkna ut hur stor tidsskillnaden är. Det måste vara 20 timmar."
Och till sist hans enorma klassiker:
"Scandinavian Masters spelas i år på Forsgården, vilken fantastisk bana och framförallt, vilka räkmackor!"
Göran Zachrisson
A Tribute to Bosse Hansson
Det finns legender, och så finns det legender. En av de odödliga är Bo "Bosse" Hansson. Man minns honom ifrån programmet Sportspegeln och man minns hans röst under åtskilliga sportsändningar världen över. Detta blogginlägg är en liten tillbakablick på mannen som gav oss nya ordspråk, uppenbar logik, bländande uppfattningsförmåga, övertydlig precision" och en hel del humor.
Citat av Bo "Bosse Hansson":
"Det kan bli droppen som knäcker kamelens rygg"
"Det kvittar hur matchen slutar bara resultatet står sig"
"Det är glest mellan stråna men de klipper tätt!"
"Det är så varmt här idag, så killarna behöver nog inte värma upp..."
"Innern går ohyggligt fort... och han faller!!! Nej ursäkta mig, det var en längdhoppare"
"Nu har det visst hänt någonting... Jaha, han har blåst av matchen"
"Nu måste det väl vara övertid på tillägget, tillägg på tillägget skulle man kunna säga"
"Oj! Den bollen strök utsidan av målarfärgen!"
"Thomas Gustafsson faller! Thomas Gustafsson faller! ... Nej! Förlåt mig, han skymdes bara av en snödriva"
"Vi väntar fortfarande på originellt kommentatorsljud"
"Det är närmare till 2-1 än till 1-2, men båda möjligheterna finns!"
"Andersson skjuter Stefan! - Nu har våldet även kommit in på bandyplanen!"
Bo "Bosse" Hansson
Citat av Bo "Bosse Hansson":
"Det kan bli droppen som knäcker kamelens rygg"
"Det kvittar hur matchen slutar bara resultatet står sig"
"Det är glest mellan stråna men de klipper tätt!"
"Det är så varmt här idag, så killarna behöver nog inte värma upp..."
"Innern går ohyggligt fort... och han faller!!! Nej ursäkta mig, det var en längdhoppare"
"Nu har det visst hänt någonting... Jaha, han har blåst av matchen"
"Nu måste det väl vara övertid på tillägget, tillägg på tillägget skulle man kunna säga"
"Oj! Den bollen strök utsidan av målarfärgen!"
"Thomas Gustafsson faller! Thomas Gustafsson faller! ... Nej! Förlåt mig, han skymdes bara av en snödriva"
"Vi väntar fortfarande på originellt kommentatorsljud"
"Det är närmare till 2-1 än till 1-2, men båda möjligheterna finns!"
"Andersson skjuter Stefan! - Nu har våldet även kommit in på bandyplanen!"
Bo "Bosse" HanssonFisketur
Om några timmar ska jag ut på årets första övernattning med tält. Jag har inhandlat fiskespön och mask - och jag är redo för två härliga dagar i naturen. Wester har lovat mig att han ska lära mig allt han kan om fiske - och jag förväntar mig att det är mycket. Problemet är att varken Wester eller Micke äter fisk, så jag får helt enkelt vara den som står för konsumtionen av fångsten.
Det ska bli härligt att ta tid med dessa ungdomar, och jag hoppas vi får en bra helg tillsammans.
Det enda negativa är att jag tvingas säga nej till flera andra som ville hänga på, men jag får helt enkelt ta med dom på något annat någon gång...
Det ska bli härligt att ta tid med dessa ungdomar, och jag hoppas vi får en bra helg tillsammans.
Det enda negativa är att jag tvingas säga nej till flera andra som ville hänga på, men jag får helt enkelt ta med dom på något annat någon gång...
Gott :)
Idag har jag ätit 4 tallrikar ärtsoppa (mammas ärtsoppa) - det är SÅ gott!!
Håller du med mig?
Jag har länge försökt att "bevisa" Guds existens, det är jag nog inte ensam om. Sen kan jag ju alltid fråga mig själv (och andra) vad dessa "bevis" förändrar. Om Gud existerar, förändrar det mitt liv, eller förvärvar jag enbart ny kunskap - inte nya erfarenheter? Och om Gud skulle visa sig inte existera, hur påverkar det mitt liv?
Sedan finns det två andra perspektiv jag har i mitt letande efter "bevis":
a) Oavsett om Gud nu existerar eller ej, är jag (eller vi) som människa (-or) kapabel till att kunna "bevisa" Guds existens. Frågan till sist blir om sökandets resultat går att lita på.
b) Är det egentligen Guds existens jag söker efter, eller är Gud existens förutsättning för att jag överhuvudtaget söker efter den, och då handlar det egentligen om ett sökande efter Gud - inte ett positivt svar huruvida han existerar eller ej. Det är lite som med adopterade barn som söker efter sina biologiska föräldrar. Att föräldrarna existerar i livet är inte det mest intressanta, utan själva mötet med dom.
Nu skulle inte detta inlägg handla om Guds existens eller icke-existens, utan om delade meningar. I mitt eget sökande efter Gud, efter en tro att lita på, efter förmåga att lita på en tro, och efter ett liv värt för andra att ta efter, så har jag stött på detta med delade meningar. Vi möter ju det ständigt - människor som inte håller med oss, eller som vi inte håller med. Någon sa att "åsikter skiljer oss åt, handlingar förenar oss" - och nog är det så alltid.
Men hur ska jag lära mig att hantera att andra inte tycker som jag?
Den senaste tiden har jag läst om präster som tror att Guds kärlek är så stor att ett helvete är en otänkbarhet. Jag har läst om att teve sänder ut alltför mycket kristen och annan religiös/vidskeplig propaganda. Och jag har ganska nyligen läst ut Christer Sturmarks bok, Tro och vetande 2.0, en bok som inte direkt delar mina egna åsikter.
Men jag måste försöka att skilja mellan person och åsikt. Den enkla, och kanske mest naturliga, reaktionen är att höja sin röst och säga: "Dom har fel!!", och inta försvarsposition. De andra har ju, så att säga, bjudit upp till dans.
Jag tror inte striden om åsikter ligger i orden, utan i handlingarna. Jag försöker att tänka så här: Om du hör någon säga något du inte håller med om, tänk då på att med samma kraft du använder till att tala för din egen åsikt (och mot den andres), med minst den dubbla kraften ska du använda till att leva ut din egen åsikt.
Vad vi tycker kommer alltid att ligga till grund för att vi skiljer oss ifrån varandra. Men det vi gör, kommer alltid att vara det som förenar oss med varandra. Jag tror iaf det. Du kanske inte håller med mig? Jag tänker inte säga emot dig, men jag tänker handla utifrån det jag tror är sant.
För att återknyta till detta med Guds existens. Jag skulle kunna ägna hela mitt liv åt att hävda att Gud finns, och skiljelinjen mellan mig och många skulle bli tydligare och tydligare för varje år som går. Men jag skulle också kunna välja den andra vägen, och leva mitt liv som om Gud existerade - och kanske jag då en dag i himlen får förenas med dom som kanske inte i början delade min åsikt, men bevittnade mina handlingar och mitt liv?
Sedan finns det två andra perspektiv jag har i mitt letande efter "bevis":
a) Oavsett om Gud nu existerar eller ej, är jag (eller vi) som människa (-or) kapabel till att kunna "bevisa" Guds existens. Frågan till sist blir om sökandets resultat går att lita på.
b) Är det egentligen Guds existens jag söker efter, eller är Gud existens förutsättning för att jag överhuvudtaget söker efter den, och då handlar det egentligen om ett sökande efter Gud - inte ett positivt svar huruvida han existerar eller ej. Det är lite som med adopterade barn som söker efter sina biologiska föräldrar. Att föräldrarna existerar i livet är inte det mest intressanta, utan själva mötet med dom.
Nu skulle inte detta inlägg handla om Guds existens eller icke-existens, utan om delade meningar. I mitt eget sökande efter Gud, efter en tro att lita på, efter förmåga att lita på en tro, och efter ett liv värt för andra att ta efter, så har jag stött på detta med delade meningar. Vi möter ju det ständigt - människor som inte håller med oss, eller som vi inte håller med. Någon sa att "åsikter skiljer oss åt, handlingar förenar oss" - och nog är det så alltid.
Men hur ska jag lära mig att hantera att andra inte tycker som jag?
Den senaste tiden har jag läst om präster som tror att Guds kärlek är så stor att ett helvete är en otänkbarhet. Jag har läst om att teve sänder ut alltför mycket kristen och annan religiös/vidskeplig propaganda. Och jag har ganska nyligen läst ut Christer Sturmarks bok, Tro och vetande 2.0, en bok som inte direkt delar mina egna åsikter.
Men jag måste försöka att skilja mellan person och åsikt. Den enkla, och kanske mest naturliga, reaktionen är att höja sin röst och säga: "Dom har fel!!", och inta försvarsposition. De andra har ju, så att säga, bjudit upp till dans.
Jag tror inte striden om åsikter ligger i orden, utan i handlingarna. Jag försöker att tänka så här: Om du hör någon säga något du inte håller med om, tänk då på att med samma kraft du använder till att tala för din egen åsikt (och mot den andres), med minst den dubbla kraften ska du använda till att leva ut din egen åsikt.
Vad vi tycker kommer alltid att ligga till grund för att vi skiljer oss ifrån varandra. Men det vi gör, kommer alltid att vara det som förenar oss med varandra. Jag tror iaf det. Du kanske inte håller med mig? Jag tänker inte säga emot dig, men jag tänker handla utifrån det jag tror är sant.
För att återknyta till detta med Guds existens. Jag skulle kunna ägna hela mitt liv åt att hävda att Gud finns, och skiljelinjen mellan mig och många skulle bli tydligare och tydligare för varje år som går. Men jag skulle också kunna välja den andra vägen, och leva mitt liv som om Gud existerade - och kanske jag då en dag i himlen får förenas med dom som kanske inte i början delade min åsikt, men bevittnade mina handlingar och mitt liv?
Man blir aldrig färdig
Idag hade jag besök hemma utav två tonåringar, Micke o Wester (riktigt goa grabbar). Vi lagade sjömansbiff tillsammans och det blev riktigt gott. När dom gick började jag fundera lite. Inte bara dom, utan flera andra tonåringar bär jag i mina tankar och i hjärtat. Jag vill deras bästa, jag försöker ge dom det bästa jag kan, och jag hoppas att jag är en positiv förebild för deras liv. Och vem behöver inte en bra förebild?
Men så kom jag och tänka på en sak. Ibland är det lätt att man som äldre, ser det som givet att man har rollen som "den-som-vet-bäst". Jag kom i alla fall på mig själv idag med att även tonåringar har något att lära mig. Trots mina erfarenheter, och oftast mer genomtänkta åsikter och tankar, så äger de yngre något jag saknar. Det slog mig ännu mer idag att jag har något att lära ifrån alla människor - små som stora, hela som trasiga.
Jag blir aldrig färdig...
Ägnade även en del tankar kring helighet. Hur kan jag som människa vara helig i Guds ögon, samtidigt som jag är befläckad av oheligheten? Eller är det just smutsen som uppenbarar hur helig jag är i Guds ögon, att Han inte låter mig vara smutsig utan gör allt för att göra mig ren? Under allt finns en tavla värd att damma fram.
Köpte en bok på bokrean (okej jag köpte två, men det hör inte hit) som är en samling av citat som alla berör frågor kring livet. Jag tycker citat många gånger säger mer än vad en hel bok kan göra. Och citat på en mening kan rymma mer svar, än vad ett helt facit kan förmå. Här följer lite tänkvärda citat från boken:
"Livet är en stor överraskning. Jag inser inte varför döden inte skulle kunna bli en ännu större."
- Vladimir Nabokov
"Man måste vara den förändring man vill se i världen."
- Mahatma Gandhi
"Vi lever av det vi får, vi skapar liv av det vi ger."
- Winston Churchill
Lägerdepp
Att åka på läger är något av det jag gillar mest. Det blir alltid en speciellt atmosfär när man är på läger, och speciellt lite mindre läger. Vad är det som gör läger till så otroligt bra? - en liten lista kanske är på sin plats :)
1. Den roliga upptäcktsfärden i början av alla läger, då man springer runt och utforskar boendet. Gamla lägergårdar har alltid något spännande att upptäcka.
2. Lägerfrukostar! Man kan inte annat än att älska frukosten, alla är yrvakna, frisyrerna är rufsiga, mysbyxorna är obligatoriska, den nykokta havregrynsgröten är underbar, ostmackorna smakar ljuvligt och gemenskapen runt bordet pendlar mellan individuellt mummel om nattens sömn (eller brist på sömn) och högljudda svårtolkade rop och skämt.
3. Alla övriga middagar som har samma innehåll som frukosten förutom yrvakenheten och den nykokta gröten...
4. Läger är det enda forum där det är tillåtet att ligga och slumra mitt på golvet
5. Ormgroparna vid filmkvällarna, då upplevelsen inte är filmen utan gemenskapen på golvet
6. Toalettköerna
7. Städningen - som alltid blir en otrolig manifestation att ungdomar faktiskt kan städa
8. Promenader med tillhörande filosofiska samtalsämnen
9. Alla möten med olika människor och hur man ser att för varje dag som går växer gemenskapen (den avslutande kramringen brukar bekräfta detta)
10. Guds närvaro mitt i vardagen, mitt i lägret
Jag gillar verkligen läger men efter varje läger så drabbas jag av lägerdepp, dvs. en lägerdepression. När jag kommer hem inser jag alltid hur otroligt välsignat det är att kunna ha läger, och så börjar jag sakna människorna och gemenskapen. Tänk om livet skulle kunna vara ett enda stort läger? Men samtidigt kanske vi då inte skulle se tjusningen med det, läger är ju uppskattade eftersom de är ett avbrott från just vardagen. Däremot tror jag att vi borde mer och mer ta med oss lägerkänslan med oss i vardagen, det finns inget som hindrar oss ifrån att faktiskt försöka leva mer "lägeraktigt" mitt i vardagen.
Nu har jag precis kommit hem ifrån ett läger (och har lite lägerdepp) som ägt rum i Ulrika. Vi var 6 ledare, 9 deltagare och 2 mattanter (som förgyllde vårt läger med god mat). Lägret var ett så kallat Alpha-läger, där vi inte bara lekte utan också hade fyra pass med undervisning om kristen tro. Jag hade ansvaret för tre av dess fyra pass.
Jag älskar verkligen att tala om min tro, det finns verkligen något vitalt i att berätta om det man lever för och tror på.
Men jag kan inte annat än undra hur tro förmedlas vidare. Jag önskar (för min skull, men främst för andras) att det skulle vara enklare. Jag upplever att det ibland är så mycket teoretiskt "bråte" som man behöver gå igenom, så mycket frågor som måste få bli besvarade.
Jag lider med ungdomarna och deras tvivel. Det dom visar är ärligt tvivel (kanske kryddat med lite ungdomlig attityd ibland), men också blickar som säger att dom längtar starkt efter något mer. Men ingen verkar kunna sätta fingret på varken vad tvivlet tvivlar på, eller vad längtan längtar efter. Inte heller jag vet säkert.
Jag ser ett behov av att återuppliva lärjungaskapet. Någon behöver mig att gå bredvid och lära av, och jag behöver någon som går bredvid mig att lära. Men är vi beredda att faktiskt göra det? Det blir obekvämt, uppoffrande, osjälviskt, tidskrävande och innebörden i att älska någon lär bli än mer levande för oss.
Just nu befinner sig nio ungdomar mitt ute i sin vardag. Ungdomar som jag de senaste dagarna försökt att ge det bästa jag har (även om jag alltför oftast kanske misslyckas med sättet jag ger det, en gåvas värde kan ibland missas på grund av sättet den ges), men som redan idag möter tusen saker som försöker rycka allt ifrån dom.
Om jag menar allvar med tanken på att hela livet borde vara som på läger, borde jag då också inte behålla omsorgen om dessa ungdomars liv - precis som jag försökt göra under lägret?
Att förena teori med praktik visar sig alltid vara svårare sagt än gjort, samma sak gäller föreningen mellan läger och vardag.
Men trots det svåra i detta, tänker jag inte sluta att försöka...
1. Den roliga upptäcktsfärden i början av alla läger, då man springer runt och utforskar boendet. Gamla lägergårdar har alltid något spännande att upptäcka.
2. Lägerfrukostar! Man kan inte annat än att älska frukosten, alla är yrvakna, frisyrerna är rufsiga, mysbyxorna är obligatoriska, den nykokta havregrynsgröten är underbar, ostmackorna smakar ljuvligt och gemenskapen runt bordet pendlar mellan individuellt mummel om nattens sömn (eller brist på sömn) och högljudda svårtolkade rop och skämt.
3. Alla övriga middagar som har samma innehåll som frukosten förutom yrvakenheten och den nykokta gröten...
4. Läger är det enda forum där det är tillåtet att ligga och slumra mitt på golvet
5. Ormgroparna vid filmkvällarna, då upplevelsen inte är filmen utan gemenskapen på golvet
6. Toalettköerna
7. Städningen - som alltid blir en otrolig manifestation att ungdomar faktiskt kan städa
8. Promenader med tillhörande filosofiska samtalsämnen
9. Alla möten med olika människor och hur man ser att för varje dag som går växer gemenskapen (den avslutande kramringen brukar bekräfta detta)
10. Guds närvaro mitt i vardagen, mitt i lägret
Jag gillar verkligen läger men efter varje läger så drabbas jag av lägerdepp, dvs. en lägerdepression. När jag kommer hem inser jag alltid hur otroligt välsignat det är att kunna ha läger, och så börjar jag sakna människorna och gemenskapen. Tänk om livet skulle kunna vara ett enda stort läger? Men samtidigt kanske vi då inte skulle se tjusningen med det, läger är ju uppskattade eftersom de är ett avbrott från just vardagen. Däremot tror jag att vi borde mer och mer ta med oss lägerkänslan med oss i vardagen, det finns inget som hindrar oss ifrån att faktiskt försöka leva mer "lägeraktigt" mitt i vardagen.
Nu har jag precis kommit hem ifrån ett läger (och har lite lägerdepp) som ägt rum i Ulrika. Vi var 6 ledare, 9 deltagare och 2 mattanter (som förgyllde vårt läger med god mat). Lägret var ett så kallat Alpha-läger, där vi inte bara lekte utan också hade fyra pass med undervisning om kristen tro. Jag hade ansvaret för tre av dess fyra pass.
Jag älskar verkligen att tala om min tro, det finns verkligen något vitalt i att berätta om det man lever för och tror på.
Men jag kan inte annat än undra hur tro förmedlas vidare. Jag önskar (för min skull, men främst för andras) att det skulle vara enklare. Jag upplever att det ibland är så mycket teoretiskt "bråte" som man behöver gå igenom, så mycket frågor som måste få bli besvarade.
Jag lider med ungdomarna och deras tvivel. Det dom visar är ärligt tvivel (kanske kryddat med lite ungdomlig attityd ibland), men också blickar som säger att dom längtar starkt efter något mer. Men ingen verkar kunna sätta fingret på varken vad tvivlet tvivlar på, eller vad längtan längtar efter. Inte heller jag vet säkert.
Jag ser ett behov av att återuppliva lärjungaskapet. Någon behöver mig att gå bredvid och lära av, och jag behöver någon som går bredvid mig att lära. Men är vi beredda att faktiskt göra det? Det blir obekvämt, uppoffrande, osjälviskt, tidskrävande och innebörden i att älska någon lär bli än mer levande för oss.
Just nu befinner sig nio ungdomar mitt ute i sin vardag. Ungdomar som jag de senaste dagarna försökt att ge det bästa jag har (även om jag alltför oftast kanske misslyckas med sättet jag ger det, en gåvas värde kan ibland missas på grund av sättet den ges), men som redan idag möter tusen saker som försöker rycka allt ifrån dom.
Om jag menar allvar med tanken på att hela livet borde vara som på läger, borde jag då också inte behålla omsorgen om dessa ungdomars liv - precis som jag försökt göra under lägret?
Att förena teori med praktik visar sig alltid vara svårare sagt än gjort, samma sak gäller föreningen mellan läger och vardag.
Men trots det svåra i detta, tänker jag inte sluta att försöka...
Är detta ett slöseri med tid?
Jag klarar inte av att hålla fingrarna borta från denna blogg ikväll. Har precis sett filmen Deja Vú ikväll, och det fick oss som såg den att diskutera lite lätt kring frågorna om tid.
Kan man förändra det förflutna? Men om det gick att förändra, då skulle det förlutna att upphöra att existera (eller åtminstone byta skepnad) och då finns där inget i min framtid för mig att återvända till för att förändra. Tidsresor måste förbli omöjliga (för oss som existera i tiden), för det förlutna och framtiden kommer ständigt att strida med varandra, och ur en strid går bara en segrare. Det hela kan få vara en rolig tankelek, men om man verkligen ska lämna lekstadiet hamnar vi i ett antingen eller stadie. Olja och vatten fungerar utmärkt tillsammans, men försök inte att förena de två - det är omöjligt.
Samtidigt skulle man kunna säga att det förlutna och framtiden ständigt möts med varandra, i vad vi kallar för nuet. För vad är inte nuet om en enstaka stund där det förlutna och framtiden speglar sig i varandra.
Men frågan är om det är vårt förflutna som skapar vårt nu, och i nuet formas framiden? Jag lutar åt att tro att det är framtiden som kallar på oss, och genom att följa dess kall avgörs vad vi gör i nuet och därefter formas vårt förflutna. Vi är som barn med två föräldrar, den ene släpper oss och den andre står på andra sidan rummet och kallar på oss. Vi förflyttar oss framåt för att vi vill komma till famnen på andra sidan, och vi lär oss gå på köpet.
Vad nu detta har med tiden att göra?
Kanske det ändå har lite med tiden att göra, för tiden är ju inte ett mål utan ett medel. Tiden existerar inte för sin egen skull. Vårt förflutna, nuet och framtiden är enbart begrepp som hjälper oss (för det mesta) att hålla ordning på tillvaron.
Jag tror inte att det gjorda kan göras ogjort (men det ogjorda går att göra gjort), däremot kan en del av dess konsekvenser påverkas. En handling är som en födelse, något nytt förs in i världen och ställs inför en mängd möjligheter. Möjligheter som med tiden, genom nuet, utväljs till att bli fastställda i kedjan orsak och verkan. Och det är genom att möjligheter finns i framtiden som handlingar görs och blir till det förflutna. På något sätt existerar alltså det förlflutna redan i framtiden, och kanske det stämmer ganska bra att i nuet är det framtiden och det förflutna som speglas i varandra?
Varför sitter jag och skriver om detta egentligen? Hela detta inlägg är fullt av felaktigheter och saker som saknar fullständing relevans. Som jag sa till Ester, poängen med tiden går förlorad om man börjar dissekera den. Som med det mesta i livet ligger tjusningen i att uppleva inte förstå, även om tjusningen blir större om man förstår den.
I filmen sa dom på ett ungefär: "om du förändrar något, har du ändå inte förändrar något", och vad förändrar jag om jag lyckas formulera och förstå tiden? Tiden stannar inte upp för att jag ska förstå den, den ger av sig själv för att jag ska förvalta den. Och därför undrar jag om inte hela detta blogginlägg var ett slöseri med tid?
PS.
Till Amanda: jag har sett 8 nya filmer detta år, plus någon enstaka som jag redan har sett. Jag trodde faktiskt att det rörde sig om mindre....men även den bäste kan ju ha fel ;)
Kan man förändra det förflutna? Men om det gick att förändra, då skulle det förlutna att upphöra att existera (eller åtminstone byta skepnad) och då finns där inget i min framtid för mig att återvända till för att förändra. Tidsresor måste förbli omöjliga (för oss som existera i tiden), för det förlutna och framtiden kommer ständigt att strida med varandra, och ur en strid går bara en segrare. Det hela kan få vara en rolig tankelek, men om man verkligen ska lämna lekstadiet hamnar vi i ett antingen eller stadie. Olja och vatten fungerar utmärkt tillsammans, men försök inte att förena de två - det är omöjligt.
Samtidigt skulle man kunna säga att det förlutna och framtiden ständigt möts med varandra, i vad vi kallar för nuet. För vad är inte nuet om en enstaka stund där det förlutna och framtiden speglar sig i varandra.
Men frågan är om det är vårt förflutna som skapar vårt nu, och i nuet formas framiden? Jag lutar åt att tro att det är framtiden som kallar på oss, och genom att följa dess kall avgörs vad vi gör i nuet och därefter formas vårt förflutna. Vi är som barn med två föräldrar, den ene släpper oss och den andre står på andra sidan rummet och kallar på oss. Vi förflyttar oss framåt för att vi vill komma till famnen på andra sidan, och vi lär oss gå på köpet.
Vad nu detta har med tiden att göra?
Kanske det ändå har lite med tiden att göra, för tiden är ju inte ett mål utan ett medel. Tiden existerar inte för sin egen skull. Vårt förflutna, nuet och framtiden är enbart begrepp som hjälper oss (för det mesta) att hålla ordning på tillvaron.
Jag tror inte att det gjorda kan göras ogjort (men det ogjorda går att göra gjort), däremot kan en del av dess konsekvenser påverkas. En handling är som en födelse, något nytt förs in i världen och ställs inför en mängd möjligheter. Möjligheter som med tiden, genom nuet, utväljs till att bli fastställda i kedjan orsak och verkan. Och det är genom att möjligheter finns i framtiden som handlingar görs och blir till det förflutna. På något sätt existerar alltså det förlflutna redan i framtiden, och kanske det stämmer ganska bra att i nuet är det framtiden och det förflutna som speglas i varandra?
Varför sitter jag och skriver om detta egentligen? Hela detta inlägg är fullt av felaktigheter och saker som saknar fullständing relevans. Som jag sa till Ester, poängen med tiden går förlorad om man börjar dissekera den. Som med det mesta i livet ligger tjusningen i att uppleva inte förstå, även om tjusningen blir större om man förstår den.
I filmen sa dom på ett ungefär: "om du förändrar något, har du ändå inte förändrar något", och vad förändrar jag om jag lyckas formulera och förstå tiden? Tiden stannar inte upp för att jag ska förstå den, den ger av sig själv för att jag ska förvalta den. Och därför undrar jag om inte hela detta blogginlägg var ett slöseri med tid?
PS.
Till Amanda: jag har sett 8 nya filmer detta år, plus någon enstaka som jag redan har sett. Jag trodde faktiskt att det rörde sig om mindre....men även den bäste kan ju ha fel ;)
Nåd
Idag vaknade jag upp till gudstjänst i Missionskyrkan. Det var en annorlunda gudstjänst - genom att predikan bestod i tal varvat med sång. Michael Johnsson med band spelade och han delade sina tankar kring tro. Hans fråga för dagen var: "Vad gör jag/du/vi med Jesus?" - en mycket välriktad fråga. Jesus är någon som jag inte lyckas ta mig runt, jag måste helt enkelt göra något med honom. Jesus är därför inte ohanterbar - vi måste alla hantera honom på ett eller annat sätt. Vad gör du/jag?
En strof i en av sångerna som sjöngs gick såhär: "Det finns en helig bro mellan skuld och nåd". Idag gick jag till kyrkan extra medveten om mitt beroende av nåden. När jag kom hem var jag tacksam för att fått smaka den, men samtidigt kände jag en skuld just pga nåden. Ibland är det som om jag behöver få nåd, för att kunna ta emot nåden. Nåden läker, men nåden svider också, den påminner mig inte endast om Guds kärlek utan också om min egen otillräcklighet. Jag tar inte Guds nåd för givet, det skulle innebära att jag en dag finner mig själv oförmögen att kunna ta emot den. Och nåden är gåva och måste tas emot, därför är min bön att få nåd för att kunna ta emot nåd.
Mitt under gudstjänsten började jag nynna på "Lost in the Future" med Gamma Ray, den låten fick helt enkelt ackompanjera denna bloggs skrivande...(bara en liten parentes, för dig som är intresserad)
Andakt med klor i ögonen
Dagens kopp Zoega har slinkit ner, och med trallvänlig schlagermetal i form av Freedom Call (dessa härliga tyskar, som alltid leverar hårdrock i glättigaste laget). Om du har över några minuter i din jäktiga tillvaro rekommenderar jag dig att lyssna på exempelvis låten Carry On, och du kommer förstå vad jag menar.
Igår var jag på Mönsterås vattenpalats och lekte av mig bland bassängerna. Måste säga att det är givande för själen att få plaska omkring och uppleva sina yngre levnadsdagars vattenlekar. Ett ord som beskriver det bra - nostalgi!
Jag höll i andakten (eller som en kille kallade det: snack) som vi hade under kvällen. Jag gillar ordet snack förresten, i ordets goda bemärkelse. För första gången i mitt liv höll jag i ett "snack" endast iförd badkläder (och ni som såg fram emot mina tighta speedos, tyvärr inte denna gång...) och det kändes som en rik upplevelse. Däremot anser jag att ett badhus inte är det optimala stället att tala inför grupp på, min röst fick anstränga sig för att bli hörd. Men allting löser sig, Guds nåd visar sig återigen vara större än omständigheterna.
Jag hade uppdraget att berätta vad kristen tro handlar om, något jag ofta själv funderat på. Varje gång jag berättar för någon om att jag är kristen, får jag en reaktion. Oftast handlar reaktionerna om två saker - vad dom tror att jag måste göra, och vad dom tror att jag inte får göra. Bön, bibel och kyrkobesök brukar sälla sig till måstena, och supa, svära och brudar till förbuden. Men jag vill inte direkt påstå att kristen tro handlar om att balansera mellan dessa olika saker, om så vore fallet skulle jag inte ägna kristen tro många fler tankar - jag skulle överge den i första bästa stund.
Om jag ska förklara vad kristen tro handlar om, måste jag få återberätta en historia med mina egna ord. Berättelsen handlar om en kung som styr ett rike. I riket finns flera städer som lever under kungens frihet. Varje stad har sin egen frihet att nyttja, och en stad börjar använda just sin frihet till sådant som inte gagnar stadens bästa. I staden börjar folk tänka mer på sig själva än på varandra, och det som är så uppenbart för en utomstående - att dom egenligen inte mår bra av det - är dolt för stadens invånare, förblindade av sin själviskhet.
Det går så långt att staden till sist beskyller kungen för hur de har det, det är ju ändå han som styr landet. Allt slutar med att dom förklarar sig oberoende inför kungen och skiljer sig från riket.
Kungen som verkligen älskar folket i staden funderar på hur han ska gå till väga. Han kan inte strida mot dom med vapen, det skulle innebära att flera skulle komma att dödas vid svärdet, och de övriga skulle böja sig inför kungen av fruktan för hans makt - inte av längtan efter hans kärlek. Men kungen kan samtidigt inte strunta i staden och låta saker och ting ha sin gång, då skulle staden snart förinta sig själv.
Det kungen gör är att han tar av sig sin krona, mantel och iklär sig en vanlig, fattig människas enkla kläder och sedan går han till staden och bosätter sig i dess utkant. Han blir en hantverkare som lagar folkets krukor, och han har en plan: att varje person som kommer till honom, ska han bemöta med vänlighet, respekt och kärlek. Ganska snart börjar ryktet om krukmakaren gå runt i staden, och människor kommer till honom enbart för att få vara i hans närhet och få råd av honom. Tiden går och fler och fler påverkas av krukmakarens sätt att leva och snart försöker krukmakaren att få folket att vända tillbaka till kungen. Men folket skäms och är rädda för att kungen ska straffa dom, de har ju gjort så mycket fel. Det är då folket blir överraskade när krukmakaren avslöjar sig och visar att han är kungen, och att han inte vill straffa dom utan förlåta dom och välkomna dom tillbaka till riket.
Som jag sa till badgästerna igår: vad har detta med kristen tro att göra?
För mig är Gud som kungen, han har gett oss människor en frihet att förvalta och vi tyvärr använt den till själviska syften, och vi har t o m skyllt allt på kungen och förklarat oss själva oberoende från hans rike. Men Gud strider inte mot oss, och han struntar heller inte i oss. Utan det Gud gör är att han klär av sig sin egen "kungadräkt" och blir en vanlig människa. Han bosätter sig hos oss, och blir en snickare. Genom att leva på ett annorlunda sätt, ett sätt som är osjälviskt och attraktivt, drar Gud oss nära sig. Jesus (som är Gud) blir en människa som visar hur vi som människa är tänkta att vara.
Kristen tro handlar om att vilja leva nära någon som påverkar mig positivt. Att lära sig leva av någon som vet hur det är tänkt att leva. Kanske bön är vägen till att bli den människa jag vill vara, kanske att gå till kyrkan också är det?
Kanske jag inte kan supa om jag verkligen vill bli den människan jag vill vara. Det som många ser som måsten och förbud är inte vad det handlar om.
Precis som kungen i sagan inte tvingade folk att bete sig på ett speciellt sett, utan han levde på sitt sätt och lockade andra att leva likadant. Det är vad kristen tro handlar om - En Gud som lockar mig att bli den människa som jag är skapad för att vara.
Oj, vad långt detta inlägg blev. Kanske alldeles för mkt läsning på en gång. Men, men...saker och ting kan inte vara perfekta jämt :)
Igår var jag på Mönsterås vattenpalats och lekte av mig bland bassängerna. Måste säga att det är givande för själen att få plaska omkring och uppleva sina yngre levnadsdagars vattenlekar. Ett ord som beskriver det bra - nostalgi!
Jag höll i andakten (eller som en kille kallade det: snack) som vi hade under kvällen. Jag gillar ordet snack förresten, i ordets goda bemärkelse. För första gången i mitt liv höll jag i ett "snack" endast iförd badkläder (och ni som såg fram emot mina tighta speedos, tyvärr inte denna gång...) och det kändes som en rik upplevelse. Däremot anser jag att ett badhus inte är det optimala stället att tala inför grupp på, min röst fick anstränga sig för att bli hörd. Men allting löser sig, Guds nåd visar sig återigen vara större än omständigheterna.
Jag hade uppdraget att berätta vad kristen tro handlar om, något jag ofta själv funderat på. Varje gång jag berättar för någon om att jag är kristen, får jag en reaktion. Oftast handlar reaktionerna om två saker - vad dom tror att jag måste göra, och vad dom tror att jag inte får göra. Bön, bibel och kyrkobesök brukar sälla sig till måstena, och supa, svära och brudar till förbuden. Men jag vill inte direkt påstå att kristen tro handlar om att balansera mellan dessa olika saker, om så vore fallet skulle jag inte ägna kristen tro många fler tankar - jag skulle överge den i första bästa stund.
Om jag ska förklara vad kristen tro handlar om, måste jag få återberätta en historia med mina egna ord. Berättelsen handlar om en kung som styr ett rike. I riket finns flera städer som lever under kungens frihet. Varje stad har sin egen frihet att nyttja, och en stad börjar använda just sin frihet till sådant som inte gagnar stadens bästa. I staden börjar folk tänka mer på sig själva än på varandra, och det som är så uppenbart för en utomstående - att dom egenligen inte mår bra av det - är dolt för stadens invånare, förblindade av sin själviskhet.
Det går så långt att staden till sist beskyller kungen för hur de har det, det är ju ändå han som styr landet. Allt slutar med att dom förklarar sig oberoende inför kungen och skiljer sig från riket.
Kungen som verkligen älskar folket i staden funderar på hur han ska gå till väga. Han kan inte strida mot dom med vapen, det skulle innebära att flera skulle komma att dödas vid svärdet, och de övriga skulle böja sig inför kungen av fruktan för hans makt - inte av längtan efter hans kärlek. Men kungen kan samtidigt inte strunta i staden och låta saker och ting ha sin gång, då skulle staden snart förinta sig själv.
Det kungen gör är att han tar av sig sin krona, mantel och iklär sig en vanlig, fattig människas enkla kläder och sedan går han till staden och bosätter sig i dess utkant. Han blir en hantverkare som lagar folkets krukor, och han har en plan: att varje person som kommer till honom, ska han bemöta med vänlighet, respekt och kärlek. Ganska snart börjar ryktet om krukmakaren gå runt i staden, och människor kommer till honom enbart för att få vara i hans närhet och få råd av honom. Tiden går och fler och fler påverkas av krukmakarens sätt att leva och snart försöker krukmakaren att få folket att vända tillbaka till kungen. Men folket skäms och är rädda för att kungen ska straffa dom, de har ju gjort så mycket fel. Det är då folket blir överraskade när krukmakaren avslöjar sig och visar att han är kungen, och att han inte vill straffa dom utan förlåta dom och välkomna dom tillbaka till riket.
Som jag sa till badgästerna igår: vad har detta med kristen tro att göra?
För mig är Gud som kungen, han har gett oss människor en frihet att förvalta och vi tyvärr använt den till själviska syften, och vi har t o m skyllt allt på kungen och förklarat oss själva oberoende från hans rike. Men Gud strider inte mot oss, och han struntar heller inte i oss. Utan det Gud gör är att han klär av sig sin egen "kungadräkt" och blir en vanlig människa. Han bosätter sig hos oss, och blir en snickare. Genom att leva på ett annorlunda sätt, ett sätt som är osjälviskt och attraktivt, drar Gud oss nära sig. Jesus (som är Gud) blir en människa som visar hur vi som människa är tänkta att vara.
Kristen tro handlar om att vilja leva nära någon som påverkar mig positivt. Att lära sig leva av någon som vet hur det är tänkt att leva. Kanske bön är vägen till att bli den människa jag vill vara, kanske att gå till kyrkan också är det?
Kanske jag inte kan supa om jag verkligen vill bli den människan jag vill vara. Det som många ser som måsten och förbud är inte vad det handlar om.
Precis som kungen i sagan inte tvingade folk att bete sig på ett speciellt sett, utan han levde på sitt sätt och lockade andra att leva likadant. Det är vad kristen tro handlar om - En Gud som lockar mig att bli den människa som jag är skapad för att vara.
Oj, vad långt detta inlägg blev. Kanske alldeles för mkt läsning på en gång. Men, men...saker och ting kan inte vara perfekta jämt :)
